Jag kan i alla fall konstatera att jag inte har tråkigt i mitt eget sällskap... Det händer saker hela tiden – ibland så snabbt att jag knappt hänger med.
I mitt missnöjda blogginlägg efter förra ridlektionen så konstaterade jag att jag saknade den stora ridskolan som jag red på regelbundet under flera år för ett antal år sedan, och att jag kanske skulle åka dit för att se hur det ser ut där nu. Och eftersom det ibland inte är särskilt långt mellan tanke och handling hos mig så befann jag mig plötsligt på den ridskolan en kväll. Och där kom jag att prata med min gamla ridlärare. ...och plötsligt så hade det blivit så att jag hade fått en provridningsplats i en grupp där!
Vad hände?? :-)
Det är ju i vanliga fall lååång kö till den ridskolan, och jag hade väl aldrig trott att jag kunde få börja där bara sådär pang bom. Men tydligen fanns det en ledig plats i en grupp på en udda tid som passade mig.
Shit, vad roligt! :-)
Jag fattade knappt vad som hänt när jag åkte därifrån. Ska jag börja rida där? Igen? Vad kul!
Problemet var att jag fick exakt samma riddag och –tid som jag har på den andra ridskolan. Och eftersom jag inte kan klona mig så blev det ju väldigt knasigt...
Jag åker alltså på att betala uppsägningstiden på den andra ridskolan utan att kunna nyttja den överhuvudtaget. Och jag kommer inte ens att ha möjlighet att åka dit en sista gång och säga tack och hej, utan plötsligt försvann jag bara helt abrupt utan förvarning. Det var ju inte meningen. Så gör man inte, tycker jag. Fy så dumt det blev. Man hade kanske kunnat tycka att jag hade kunnat vänta en vecka med att börja på min gamla ridskola och åkt till den andra ridskolan en sista gång, men på grund av uppdrag i arbetet så kan jag inte åka till någon ridning överhuvudtaget den närmsta veckan, så jag var ändå tvungen att skjuta på provridningserbjudandet en vecka.
Å andra sidan är jag inte heller så sugen på att åka till den ridskolan jag inte riktigt gillade, nu när jag har möjlighet att få vara på min gamla ridskola istället. Så visst är det även en prioritering från min sida.
Och så var det ju det här med att jag gnällde över att den gamla ridskolan ligger ganska långt bort från mig... Jag ville ju inte hålla på och åka så långt. Men med känslan jag har med mig från lektionerna och hästarna på den ridskola jag provade nu sist, så kändes det plötsligt som att det är värt att ta den där längre resvägen.
Fan vad jag är strulig!!
(Hade det varit när jag var yngre så hade jag varit så ordentlig och nitisk på att ”så-kan-man-bara-inte-göra!!!!!!!” att jag hade tackat nej till platsen jag blev erbjuden – trots att jag ju har kommit fram till att jag mycket hellre vill rida där. Men nu för tiden har jag blivit gammal och egensinnig och gör som jag vill, även om det inte är korrekt! Och det är ärligt talat ganska skönt. Jag orkar bara inte hålla på och skämmas och anpassa mig längre efter vad man "ska" och "inte ska" göra... )
I mitt missnöjda blogginlägg efter förra ridlektionen så konstaterade jag att jag saknade den stora ridskolan som jag red på regelbundet under flera år för ett antal år sedan, och att jag kanske skulle åka dit för att se hur det ser ut där nu. Och eftersom det ibland inte är särskilt långt mellan tanke och handling hos mig så befann jag mig plötsligt på den ridskolan en kväll. Och där kom jag att prata med min gamla ridlärare. ...och plötsligt så hade det blivit så att jag hade fått en provridningsplats i en grupp där!
Vad hände?? :-)
Det är ju i vanliga fall lååång kö till den ridskolan, och jag hade väl aldrig trott att jag kunde få börja där bara sådär pang bom. Men tydligen fanns det en ledig plats i en grupp på en udda tid som passade mig.
Shit, vad roligt! :-)
Jag fattade knappt vad som hänt när jag åkte därifrån. Ska jag börja rida där? Igen? Vad kul!
Problemet var att jag fick exakt samma riddag och –tid som jag har på den andra ridskolan. Och eftersom jag inte kan klona mig så blev det ju väldigt knasigt...
Jag åker alltså på att betala uppsägningstiden på den andra ridskolan utan att kunna nyttja den överhuvudtaget. Och jag kommer inte ens att ha möjlighet att åka dit en sista gång och säga tack och hej, utan plötsligt försvann jag bara helt abrupt utan förvarning. Det var ju inte meningen. Så gör man inte, tycker jag. Fy så dumt det blev. Man hade kanske kunnat tycka att jag hade kunnat vänta en vecka med att börja på min gamla ridskola och åkt till den andra ridskolan en sista gång, men på grund av uppdrag i arbetet så kan jag inte åka till någon ridning överhuvudtaget den närmsta veckan, så jag var ändå tvungen att skjuta på provridningserbjudandet en vecka.
Å andra sidan är jag inte heller så sugen på att åka till den ridskolan jag inte riktigt gillade, nu när jag har möjlighet att få vara på min gamla ridskola istället. Så visst är det även en prioritering från min sida.
Och så var det ju det här med att jag gnällde över att den gamla ridskolan ligger ganska långt bort från mig... Jag ville ju inte hålla på och åka så långt. Men med känslan jag har med mig från lektionerna och hästarna på den ridskola jag provade nu sist, så kändes det plötsligt som att det är värt att ta den där längre resvägen.
Fan vad jag är strulig!!
(Hade det varit när jag var yngre så hade jag varit så ordentlig och nitisk på att ”så-kan-man-bara-inte-göra!!!!!!!” att jag hade tackat nej till platsen jag blev erbjuden – trots att jag ju har kommit fram till att jag mycket hellre vill rida där. Men nu för tiden har jag blivit gammal och egensinnig och gör som jag vill, även om det inte är korrekt! Och det är ärligt talat ganska skönt. Jag orkar bara inte hålla på och skämmas och anpassa mig längre efter vad man "ska" och "inte ska" göra...
)
