Man får den häst man behöver - inte den man vill ha

[_Charlotte_]

Min ponny har för det första stärkt min självkänsla något otroligt, eftersom jag gjort allt jobb med henne själv och hon har blivit riktigt lyckad.
Hon har också tränat mitt tålamod och min självkontroll. Jag har nog också blivit mer ödmjuk och lyhörd sedan jag skaffade henne. Tidigare har jag mest ridit valacker och de har inte varit lika känsliga för min sinnesstämning. Nuvarande hästen är verkligen som en magnet, och jag också, så vi snappar upp varandras humör direkt. På gott och ont Men det har iallafall gjort att jag är bättre på att känna även mina egna känslor, och kontrollera mitt eget känsloliv. Hon är också väldigt bestämd i sina åsikter, och när vi tycker olika måste jag verkligen sätta ner foten och vara ännu mer bestämd. Så det är också något jag "fått".

Och så jobbar jag ständigt med långsiktiga mål, att planera ordentligt, jobba mot de uppsatta målen och analysera framgångar och motgångar. Alltså att jag har blivit (eller, försöker) mer strukturerad.
Nu har jag dessutom insett att jag måste ta hand om mig själv bättre för att komma vidare med henne, så det strukturerade kring henne skvalpar över på mig själv och jag försöker nu strukturera upp mitt eget liv med min egen fysiska och psykiska hälsa.

Mest av allt så har hon varit ett ljus under en väldigt mörk period i mitt liv Det låter otroligt klyschigt, men jag har en djup depression, ångest, ätstörning, personlighetsstörning och lite annat "smått och gott" och det enda som fått mig utanför ytterdörren många dagar har varit min häst. Jag vet inte hur jag skulle ha orkat utan alla mysiga stunder, alla pussar, all stolthet över oss båda och alla skratt hon gett mig oavsett hur mörkt allt annat varit

Det här blev något av en hyllning till min älskade lilla ponny
Men allt har inte varit bra, jag har också fått mängder av grå hår av alla hennes hyss

 

[pink_angel]

Min häst övar min balans ganska ofta, i synnerhet vintertid :P hon är också världens bästa coach vad det gäller att slappna av och hålla sig lugn... hon går till vardags under namnet Vilddjuret så uppnår du inte de kriterierna kommer det helt enkelt inte gå så bra, alternativt bli farligt. Men även om det nu låter som jag har världens monster i stallet så är hon trots galenskaperna väldigt trevlig och arbetsvillig och gör rätt när man själv gör rätt dock är hon inte rätt val om man vill få bättre självförtroende såvida det inte gäller en terrängbana. Som sto är hon även väldigt duktig på att se till att jag har lite tålamod.

//Pink

 

[Skjøldur]

Jag jobbade på Island då jag var tjugo år. Gården hade en vacker flock med åtta hæstar men jag var inte alls hæstskøtare utan skøtte kossor, høll på med kålrøtter - gården var hade sydislands størsta kålrotsodling, och annat gårdsarbete. Jag hade inte ridit særskilt mycket innan jag kom dit och red inte så mycket dær heller. Men andra skulle importera hæst och jag tænkte att -kanske det, det vore spænnande... Gammelfarfarn på gården var sjuk och han sa jag kunde få køpa hans åttaåriga rødfux Blesa før motsvarande 8000 skr. (År -1987). Tænkte att om jag ångrade mig så skulle jag troligen kunna sælja henne utan førlust i Sverige! Då jag provred var hon jættetrevlig. Affæren gick i lås och stackars Blesa fick åka båt till Fredriksstad i Norge. Det blev storm så båten blev tre dagar førsenad och man hade inte tillræckligt med vatten och foder. Nu transporteras alla hæstar med flyg istællet. Så børjade ett sjutton år långt æventyr som hennes matte. Vad hon lært mig? Framførallt att hon var ett livs levande væsen med minst lika starka kænslor som mig, dessutom snabbtænkt och smart. Rivstarter tyckte hon var jættehæftigt! Kovændningar också. Men matte var ung och tålde en avsittning ibland... En dam med integritet som blev olycklig och motvillig om jag var hænsynsløs. Efter hand lærde hon sig att det var bæst att låta mig bestæmma då jag verkligen menade något och det var viktigt - som att hon inte fick sticka, att bromsa då underlaget var farligt o s v, men før øvrigt var det samarbete. Hon var femgångare men jag trænade aldrig pass. Grisepass tyckte hon var en lættsam och bekvæm gångart och det krævdes rætt mycket træning før oss båda. Før øvrigt blandade hon gångarterna om jag inte var på min vakt. Hon tyckte det var kul att vara på ridkurs och vi gick många. En gång så fick Poul Erik Jenssen rida till henne och då sa han till mig att hon var intelligent. Han tyckte før øvrigt bra om henne. Man væxer lite sjælv då någon som ær kænd och respekterad gillar ens hæst! Hon fick två hingstføl och den sista av dom behøll jag. Det ær Skjøldur och han blir tjugo år i år. Han liknar inte alls sin morsa. Han ær lugn och godmodig och hittar sællan på bus. På honom kan jag sitta och sløa utan att det hænder det minsta. Blesa blev 25 år och jag saknar henne før alltid. Henns pigga sætt, småfnitter -hon pep då hon var ivrig, otålighet då det blev før tråkigt, nyfikenhet och upptæckarlust... Då jag var med henne såg jag omværden med hennes øgon och då blev den betydligt intressnatare æn vanligt! Men nu måste jag jobba.

 

[Kjerulfia]

Min gråa 7-åring (som jag haft i 4½ år) tycker att jag är alldeles för långsam med att mocka hennes box när hon står i stallgången. Detta visas genom att hon lyfter ett av de långa frambenen en dryg ½meter ovan för backen och vevar lite försiktigt, och hjälper inte det så kan man veva lite längre ner så att det låter i betonggolvet. Då får matte fart.
Det samma gäller om man är bajsenödig och till nöds måste göra detta på stallgången (för den där människan fattar ju ingenting). Sedan har hon också lärt mig att bajset måste man ta undan på en gång eftersom det är jätteäckligt att stå med bakhovarna i en bajshög.

Den bruna som bara har varit hos mig i 2 månader har lärt mig att hon inte är likadan som den grå (surprise!), och att man kan vara väldigt liten, även fast man nyss är fyllda 5 och av större modell av samma ras som den grå, eftersom man inte varit med om så mycket i livet (sent tagen).

 

[Askur]

Askur har fått mig att.. Faktiskt visa känslor för någon jag tycker om och ta till mig den individen. Jag lovade mig själv efter att min första häst fick somna in i en olycka att aldrig fästa mig vid någon häst igen, men det gjorde jag. Askur var fantastisk redan som 1 åring när jag köpte honom men idag. Oj, kommer jag någonsin vilja skiljas ifrån honom?

Något annat skulle jag inte säga att han gör mer än att ge mig energibomb och lycka.

 

[Skjøldur]

Askur har fått mig att.. Faktiskt visa känslor för någon jag tycker om och ta till mig den individen. Jag lovade mig själv efter att min första häst fick somna in i en olycka att aldrig fästa mig vid någon häst igen, men det gjorde jag. Askur var fantastisk redan som 1 åring när jag köpte honom men idag. Oj, kommer jag någonsin vilja skiljas ifrån honom?

Något annat skulle jag inte säga att han gör mer än att ge mig energibomb och lycka.

-Ja, jag vet hur det ær! Roligt att du vågade fæsta dig vid en ny hæst. Din beskrivning av honom som en energibomb av lycka stæmmer bra på energiska islænningar som honom, och Blesa som jag hade. Før så var hon i alla fall ibland. 24 år gammal hade hon svårt att stå still och vænta en enda minut då vi skulle rida ut tillsammans med andra. Medans några andra hæstar bara stod så trampade hon fram o tillbaks och pep! Åldern tog inte ett dugg på frammåtandan och livslusten.

 

[parfymflaska]

Hästarna jag har nu är ganska ifrågasättande och i början hanterade jag det helt fel. Min första häst var sagolikt snäll och följsam så jag hade ingen erfarenhet av att hantera trotsiga hästar. Jag försökte då att vinna över och dominera, kräva lydnad, sätta hårt mot hårt. Med följden att hästarna blev lika odrägliga tillbaka.

De har lärt mig att "what you give is what you get". De har lärt mig vikten av att jobba med och inte mot, och att när de säger "varför?" är min uppgift att motivera dom, det funkar inte att svara "därför!". Jag har blivit mycket mer ödmjuk och visar idag mina hästar respekt och får respekt tillbaka. Jag har nu en väldigt bra relation med båda två och det känns helt fantastiskt. Det är få saker som slår att faktiskt vara kompis med sina hästar.

 

[Krati]

Jag har tre hästar, den jag haft längst (15år) har lärt mig att inte vara rädd för att galoppera/hoppa/ släppa loss o buss lite med ridningen. Var ganska mesig av mig som liten. Men tack vare min guldklimp så lärde jag mig njuta av hög fart o lite adrenalinkickar.

Den hästen jag rider mest köpte jag som 2-åring men känt honom sen dagen efter han föddes. Han har lärt mig att vara tuffare (som jag gråtit o haft dåligt samvete när jag tvingats ta ner honom på jorden) då han "råkade" vara hingst o inte valack som vi trodde när jag köpte honom.
Han har också lärt mig att bli en modigare ryttare över lag. Innan kunde jag vara lite rädd att rida andra hästar, men med denna lilla stollen i mitt liv har jag vart med om det mesta.

Min tredje häst har jag haft i snart tre år, henne tog jag över o räddade henne från att lämna jordelivet alldeles för tidigt. O det dom ovanstående inte lärt mig, har jag lärt mig av henne. Blandannat att våga rida väldigt väldigt fort. Denna damen är nämligen en travhäst som även gått en kort period på travet, men tillräckligt länge för att ha kvar sina tävlingsnerver. otroligt rolig häst!

 

[Kallebus]

Sadelfasthet!

Jag är egentligen ganska feg som ryttare men ska jag behålla denna så är det bara att inte låtsas om det.
Jag har lekt tuff i 15 år nu. Jag börjar nästan övertyga mig själv

 

[Martina_m]

Det är ett uttryck som man hör ibland, "man får den häst man behöver", och det tänkte jag att vi kan spåna lite kring.

Du införskaffar en häst som du tror passar ditt mål med din ridning och dina ekonomiska förutsättning och tränar den efter bästa förmåga för att utvecklas i önskad riktning. Frågan blir då givetvis - hur utvecklar din häst dig?

Så - vad tränar din häst hos dig?

Mycket intressant!
Min häst har ändrat mig som människa ganska mkt. Han har framför allt lärt mig att inte stå ut med massa skit! Att inte bli trampad på. Att inte bli överkörd. Han har även lärt mig att inte ge upp. Och han har lärt mig att det inte finns någon som man kan lita på och att det är ytters få som INTE sviker när det krisar.

Annars så får han ha lika mkt tålamod med mig, som jag måste ha med honom!

 

[Lazer09]

Nuvarande hästen tränar min förmåga att vara tydlig och konsekvent i hanteringen. Jag har lätt att vika ner mig och kolla av vad andra vill och anpassa mig efter det, men med herr L gäller det att ta ut en linje och hålla sig till den och vara tydlig med vad som gäller. Han är ganska barnslig också så han tränar även mitt barnasinne och ser till att jag inte är för allvarlig jämt.

Den förra hästen tränade min förmåga att vara i nuet, mitt tålamod och mitt lugn. Det gick inte att vara någon annanstans i tanken, utan fullt fokus gällde där och då. Det gick heller aldrig att sätta ner foten och tala om för henne hur saker skulle vara, utan det gällde att ställa rätt frågor, på rätt sätt I motsats till nuvarande häst tränade hon också upp min flexibilitet. Var det något som inte funkade en dag gällde det att ha minst en, gärna fler, back-up-plan i bakfickan. Det gällde att vara en mästare på kompromisser.

Två ganska olika hästar som förhoppningsvis har gjort och gör mig till en mer komplett hästmänniska. Och människa överlag.

 

[saffran]

Min förra häst som tyvärr fick tas bort pga av slinger, lärde mig att lyssna på de små signalerna, samhörighet, lycka och tyvärr även rädsla, även om ja inte var rädd när jag red så utmanade jag aldrig då ja inte visste hur svaret skulle bli. Efter han fick diagnosen föll allt som varit svårt med han på plats och jag förstod hans beteende i många situationer och det var en oerhörd lättnad.

Den nya som ja haft 4 månader har lärt mig att våga rida igen, på riktigt , testa och utmana utan att vara rädd för svaret. Rid ut med kompisar, lasta utan att vara livrädd, komma till nytt ställe och inte oroa sig för att något ska hända mm.

Min gamla var mitt allt, trots sina bekymmer, men den nya har tagit en stor plats i mitt hjärta och visat för mig hur kul man kan ha ( trots sin ringa ålder på 4 år nu i vår).

 

[Alexandra_W]

Min nya tvingar mig att tänka och göra på ett helt annat sätt än med "alla andra" hästar. Sjukt frustrerande - grymt nyttigt. Och ganska roligt faktiskt, förutom de där gångerna när man inte har tid med annat än att allt flyter.

Är ju en fölis/åring. Ett riktigt A-barn så länge nerverna är under kontroll. Han har ganska många nerver, och när de dallrar blir han blind och döv och allt han nånsin lärt sig försvinner ut i tomma intet och han bara stressar, manglar och tar inte in något alls. Det i sig är inget unikt.

Men vad som kan trigga nervdaller är vad som sätter mig på prov. Han är en väldigt grundtrygg kille - men han blir väldigt stressad av om man säger ifrån eller korrigerat lite starkare. Alltså höjer rösten eller fysiskt korrigerat (om så bara med en liten dask och ett NEJ).

Således måste jag köra med i princip uteslutande positiv förstärkning. Det är en utmaning med en unghingst. Att när han testar om det funkat att hytta åt matte med en bakhov INTE kunna korrigera med ett NEJ och en liten dask. Utan hitta ett sätt där jag får göra det jag vill med bakhoven - utan att bli sparkad i huvudet först - för att sen kunna förstärka det. Eller komma på ett annat sätt att komma åt det normala men oönskade bitandes som alla småpojkar har en fas med. Normalt knäpper man dem på nosen och säger nej. Med den här måste jag räkna ut hur jag utan korrigering ska få honom att tycka det är roligare att INTE bita - så jag kan belöna det.

Samtidigt har han humör också. Han är inte alls elak på något vis, men han har humör, åsikter och egen vilka så det räcker och blir över

Så - han tvingar mig att tänka i helt andra banor. Tack och lov är han också mycket lättlärd, och har han förstått vad jag vill så gör han oftast det önskade hela tiden sen. Saker fastnar väldigt snabbt och permanent när poletten trillat ner. Men att få poletten att trilla ner - klar utmaning

 

[Heulwen]

Min häst har lärt mig mod och tålamod. Han testade en hel del genom att stå på bakbenen i början om han inte fick som han ville på uteritterna. Nu på vintern är han extremt pigg också och backar ned i dikena och kastar sig ibland men jag har lärt mig hantera det och få ur honom det så blir alltmer sällsynt förekommande. Jag har också lärt mig tålamod och att vara ödmjuk i min ridning vilket resulterat i att vi tagit stora kliv fram i främst dressyren. I hoppningen håller han på att lära mig jävlaranamma. Jag kan bli passiv på tävlingar då jag blir rädd vilket kan resultera i stopp men det händer också alltmer sällan och nu nollar vi oftast. :-)