Man får den häst man behöver - inte den man vill ha

[Balahé]

Det är ett uttryck som man hör ibland, "man får den häst man behöver", och det tänkte jag att vi kan spåna lite kring.

Du införskaffar en häst som du tror passar ditt mål med din ridning och dina ekonomiska förutsättning och tränar den efter bästa förmåga för att utvecklas i önskad riktning. Frågan blir då givetvis - hur utvecklar din häst dig?

Min häst tränar mitt tålamod, min förmåga till tydlig och rättvis gränssättning och att tänka utanför boxen. Hon tränar mig även att bygga upp saker långsamt och inte skynda på. Då hon är ett sto kräver hon flexibilitet och kreativitet (det som varit rätt den senaste veckan är helt fel idag). Hon är nyfiken och gillar äventyr vilket gör att jag ibland får hänga med på ett hörn och "upptäcka världen" - aka en ny stig i skogen, eller kolla in skogsmaskinen bakom kröken. Hon gör sitt bästa för att få mig att rida bättre genom att tydligt säga ifrån när jag gör något som inte passar damen. Hon kräver fullt fokus från min sida och är därför kanon som mindfulness-coach Och just det, hon har lärt mig att hon står still vid uppsittning för en godis bit

Så - vad tränar din häst hos dig?

 

[Habina]

Mina hästar tränar framförallt min förmåga att vara i nuet och att all energi jag har, speglas mot dem. Det innebär att om jag är sur och irriterad, så blir mina hästar sura och irriterade... Är jag sprallig och glad, så studsar de på stället. Det här gäller främst mitt sto och hennes son, de är verkligen hyperkänsliga för min sinnesstämning.

Ovanstående nämnda son är också en häst jag fått för att öva tålamod och lugn. Redan när han föddes och jag mötte hans blick (som sade "jäkla kärring, jag kan andas själv!") visste jag att det här skulle bli en häst som prövade mig till det yttersta. Men det är också han som ger mig de största stunderna av lycka, de där ögonblicken då jag vet att han gör allt för mig, bara jag litar på honom.

Han är än så länge bara ett år (hehe, två om fyra dagar) så jag ser fram emot att upptäcka världen tillsammans med honom.

Min valack (gammal ridskolehäst) tränar mig i att inte döma hunden efter håren. Trots att jag VET hur fantastisk han är att rida, händer det fortfarande att jag bara ser den där exteriört felaktiga hästen med alldeles för lite magmuskler (tänk hängbukssvin). Men bara jag kommer upp i sadeln glömmer jag det.

 

[HotrodKitten]

Min häst tränar mig i att sätta gränser och ha disciplin. Jag är en ganska mellanmjölkig människa som gärna glider runt mest, inte tar ställning, gapskrattar eller höjer rösten. Men med denna hästen måste jag vara bestämd och hålla "mitt ord", annars skiter han fullständigt i mig.
Jag är också mellanmjölk i humöret, i stallet då. PMS-anfall får man ju hemma, men i stallet håller jag humöret. Denna hästen har lärt mig vikten av att kunna säga ifrån, kunna tagga till eller bara vikten av att bara leka och ha kul när man rider och är i stallet. Är jag helt loj i skallen blir han helt loj i benen.

Den här hästen har för övrigt också, efter över 20 års ridande, lärt mig skillnaden mellan att åka häst och att rida häst..

 

[Aionee]

Min häst har hittils lärt mig att kontrollera mitt humör (kan aldrig gå in med honom när jag är sur/på dåligt humör, som en HSP, high sensitive personality, som har det svårt med depression, ångest, ätstörningar osv är det här otroligt stort för mig), använda mitt kroppsspråk/läsa av kroppspråk, kunna vinkla min energi för att få det jag vill (energin + kroppspråket har börjat komma naturligt och gud, det är underbart), lärt mig vara mer uttåtriktad (är naturligen en "introvert" som inte visar mycket känslor alls och föredrar att inte känna alls, men självklart går inte det när man håller på med hästar och ska försöka kommunicera). Sen har han verkligen lärt mig något viktigt; Är du glad och positiv kommer folk tycka om dig. Hugo är verkligen världens mest positiva, glada och uttåtriktade kille och han har alltid varit stallets chamör vart han än befunnit sig. Är man deprimerad, innåtvänd och dömer andra osv (lever via negativa känslor istället för positiva såsom kärlek) så kommer inget gå din väg. Detta kanske inte var något han lärt mig så, men eftersom jag spenderat så mycket tid med honom så är det något jag insett. Därför tillbringar jag mycket tid till att försöka vara positiv, gilla alla såsom hugo alltid vill vara vän med alla och aldrig döma någon förrän jag lärt känna personen.
Jag har även lärt mig leva i nuet, vad som hände igår och vad som händer imorgon spelar ingen roll; Det är nu som räknas och därför ska vi göra det bästa vi kan för att njuta av nuet.

Sen har jag även lärt mig att vänta och ta det lugnt, att aldrig ge mig in i situationer där jag känner mig osäker på vad resultatet kan vara (här lär jag mig att öka mitt och hugos självförtroende eftersom vi alltid lyckas mer eller mindre med vad vi gör. Vi utsätter oss inte för situationer som kan ge bakslag och sänka vårt självförtroende). Jag ser alltid till att ha något mål och mening med det jag gör så att jag inte sätter mig och Hugo i en obekväm situation där saker bara kan gå dåligt. Jag har tålamod med honom, lärt mig att inte bli arg utan att vara konsekvent och positiv är det som ger bäst resultat. Jag har även lärt mig att hästar är något så mycket mer än bara än varelse att rida på; De är livslånga kamrater, alla med sin egna personlighet och det de alla har gemensamt är att de är så förlåtande, ärliga och de kommer alltid göra deras bästa utan några baktankar. Kommunikationen mellan häst och människa måste nog vara det mest underbara jag någonsin upplevt, tack vare Hugo.

 

[cajo1312]

Min gammelman lär mig att under snöns första dygn på jorden varje år så förvandlas den lugna miljön runt gården till det roligaste men också läskigaste som finns han har lärt mig att släppa taget och lita på honom i alla lägen. Han lär mig också att vara väldigt vaksam på hur han mår eftersom han gör sitt bästa trots att han är skadad eller sjuk. Han lär mig att jag inte kan rida honom utifrån hans ålder utan att jag måste rida honom som om han vore både 10 och ibland (som när snön kommit) 4 år. Denna häst som varit den lugnaste någonsin och som lärde lilla mig att rida och som stått ut med mig i 8 år har nämligen blivit väldigt fjantig och pigg med åren. (Dock tycker jag ju att det är väldigt roligt när han känns som en 7 åring istället för sina snart 27)

Ska också tillägga att det här är en helt fantastisk häst som får mig att bli lika lycklig varje dag och trots att han kan överraska en hel del så är han alltid lika trygg och tillgiven

 

[MM]

Min ponny lär mig att ha tålamod, lugn, mer envishet än honom och att man kan ha underbart roligt fastän man är lika som bär i vissa lägen.
Någon måste ju ge sig till slut - tänker vi båda och det är inte en själv

Jag tyckte jag behövde en lat ponny när jag köpte honom men fick en med rävar bakom öronen. Men det gör ju hästlivet lite mer spännande

 

[nullo-modo]

Mina är olika och ger men mycket på så olika sätt.

Cilla som varit hos men i snart 15 år har lärt men så otroligt mycket om men själv, om jag är sur, stressad, irriterad eller liknande så kan jag glömma att komma nära henne i hagen, hon har även lärt mej ödmjukhet i mycket hög grad (visar man inte det så kan man få en spark) och sist men inte minst att hästar handlar om så mycket mer än rang och inbyggda instinkter.

Simba är 10 år och Cillas avkomma, har varit och är en häst som bygger på mitt mod i ridningen då han har mycket tryck i sina rörelser men även att inte sätta hårt mot hårt utan i stället mjukt mot hårt.

My min ponny på 21 år kom till mej för några år sedan är en riktig energi spridare, mår man inte hundra kommer hon och med huvudet mot mina ben och sätter jag mej på huk så kan vi sitta panna mot mule i evigheter och ge eller ta i mot energi.

 

[PiperGarden]

Storhästen, som jag haft i 11 år, tränar min avslappning, lyhördhet och lugn! Tålamod och harmoni med ett stort inre lugn krävs för att han ska trivas (även om ingen numera kan gissa sig till det ). Brukar säga att han är jag i hästform, så det har krävts mycket träning av mig för att bli det samspelta team vi är idag

Islandshästen, haft i 5 år , är den totala motsatsen till storhästen! Han tränar upp min inre energi-nivå, som jag med storhästen plockat ner väldigt lågt. Här krävs det att min inre energi ser ut ungefär såhär för att komma nånstans Även att sätta mål på lång sikt och inte ha så bråttom med att nå dit, det viktigaste är att ha roligt på vägen

Första åren som jag red båda hästarna var det kämpigt att ställa om energin! Storhästen blev halvt hysterisk på några ridturer och den lille sniiiglade sig fram... Numera är dock ordningen som den ska, den store är lugn och harmonisk (nåja, så lugn som han kan vara efter 3 månaders konvalescens... ) och den lille är pigg och energisk

 

[Buck]

min häst har tränat mitt tålamot, uppmärksamhet, mod och timing. utan de egenskaperna är det svårt att ens täcka henne utan att få ett bett eller en spark .
men jag har lärt mig mycket av henne, det dumma är att man är så trög när det gäller saker som hästen lär en pga att man har egna ideer som sätter krokben på en.

 

[Speedway]

Min häst har fått mig att bli modigare. Det är en dam med rejält drag under galoscherna så jag har fått lära mig att gilla fartfyllda aktiviteter. Fröken Racer har i sin tur fått lära sig att man kan springa i ett lugnt tempo också. Ibland. Om det inte står hinder i vägen. Steeplechase har vi inte provat ännu men det skulle säkert göra hästen lycklig.

 

[Gimlan]

Min häst har gett och ger mig fortfarande så många utmaningar på alla plan, hon saknar många bitar som jag vill ha hos en häst - men hon är perfekt ändå

Hon tvingar mig att vara superkonsekvent och länge var jag tvungen att vara mycket tydlig i de flesta situationer – vilket sista året förändrats och hon är superkänslig och lyhörd och de gamla gesterna blir för stora.

Svårriden eftersom hon gör exakt som man säger, inte förlåtande på något vis – men gör man rätt, då gör hon rätt!

 

[FiaM]

Balans och reaktionssnabbhet...
Skaffade en fyraåring som var kolugn och hur stabil som helst, nu sju år senare är det en reaktionssnabb, vaken krutdurk. Tur för honom att han är söt...

 

[Fibusen]

Så - vad tränar din häst hos dig?

Hur många gråa hårstrån man kan få på 3 sekunder.

 

[tolksele]

Min gamla Tant, hästen på bilden, lärde mig att lyssna och lära och inte tro sig.
Ponny lär mig att ha roligt och vad ordet okomplicerat egentligen betyder. Hon hjälper mig förverkliga drömmar jag inte ens visste att jag hade

 

[Therese1988]

Min häst tränar mitt tålamod. Om och om igen! Ganska ofta tränar han upp min balans också, för det blir många skutt och hoppa.
Idag var vi ute och red och han började med att ta ett skutt rakt upp och ner i skritt. En stund senare frågade vårt sällskap om vi skulle trava en bit. När hon sa trav, sa hästen WEEEIIIII!!!! Och for i luften. Matte skrek NEJ och häst var lugn. En stund senare försökte han igen. WEEIII!!! *skutt hopp bock* Detta upprepades sedan med jämna mellanrum under hela ridturen och matten var lagom trött i ryggen av allt skuttande när vi kom hem.
Tur att han är söt och fruktansvärt lättlärd och känslig. Annars hade jag inte orkar med allt sprattel.
Han har lärt mig att även om han kan vara ett litet monster så kan han också vara helt fantastisk när han går att styra med tankar och minimala vikthjälper. De dagarna behövs varken tyglar eller skänklar och det är en häftig känsla!

 

[Nielaa]

Det är ett uttryck som man hör ibland, "man får den häst man behöver", och det tänkte jag att vi kan spåna lite kring.

Du införskaffar en häst som du tror passar ditt mål med din ridning och dina ekonomiska förutsättning och tränar den efter bästa förmåga för att utvecklas i önskad riktning. Frågan blir då givetvis - hur utvecklar din häst dig?

Min häst tränar mitt tålamod, min förmåga till tydlig och rättvis gränssättning och att tänka utanför boxen. Hon tränar mig även att bygga upp saker långsamt och inte skynda på. Då hon är ett sto kräver hon flexibilitet och kreativitet (det som varit rätt den senaste veckan är helt fel idag). Hon är nyfiken och gillar äventyr vilket gör att jag ibland får hänga med på ett hörn och "upptäcka världen" - aka en ny stig i skogen, eller kolla in skogsmaskinen bakom kröken. Hon gör sitt bästa för att få mig att rida bättre genom att tydligt säga ifrån när jag gör något som inte passar damen. Hon kräver fullt fokus från min sida och är därför kanon som mindfulness-coach Och just det, hon har lärt mig att hon står still vid uppsittning för en godis bit

Så - vad tränar din häst hos dig?

Stämmer verkligen.

Jag köpte grisen i säcken och visste inte alls vad jag fick förutom kön och färg och ras
Men fick verkligen den häst jag behövde, hon är så otroligt lugn och snäll och har byggt upp mitt självförtroende i enorma mängder.
Hon är inte så vacker enligt rasstandarden men de gör mig inget för mig är hon de finaste som finns. Insidan betyder större än utsidan för mig!

 

[avslutat medlemskap]

Min gamla (numera döda) Madam dumpades här utan att jag visste nåt i förväg. Eftersom jag efter en olycka där jag var en hårsmån från att bli ihjälsparkad hade bestämt mig för att avveckla hästeriet helt så damp den damen ner hos mig, folkilsken och högdräktig.

Hur det gick? Ja så fort vi kom in i stallet så vände hon och gick till anfall men det var nåt som inte stämde, det var fel vibbar, inte "jag ska döda dig" utan "här är det JAG som bestämmer"!!!

En mera anspråkslös, busig och trygg häst som var med på precis all galenskap får man nog leta länge efter. Vi läste varanns tankar, busade, kelade och umgicks helt kravlöst, samt RETADE varann varje dag men bara på skoj. Jag blev ordentligt hästbiten igen (ja hon "bet" mig i baken varenda kväll när jag hängde upp täcket på stången) men aldrig ett enda blåmärke på alla dom 17 år vi fick tillsammans.

Uteritter utan något annat än en häst var också något vi pysslade med frekvent till grannskapets förtvivlan-förfäran och det kunde gå riktigt fort och bocksprång eller bakutsparkar ingick alltid när hon tände "efterbrännkammaren".

Jag vet såhär efteråt att hon var den som fick mig att känna ett enormt tillit till djur igen och olyckan innan var inte på elakhet utan en bakut i glädje-bus som slutade fel pga. att den hästen hade noll koll runt sig (var stenkorkad).

 

[Magnum]

Har hört det uttrycket också och gillar det verkligen!

Min första häst (som jag har kvar) är min stora läromästare, vi har utvecklats mycket tillsammans och ridmässigt har jag landat i att jag inte måste ha en häst med stora förutsättningar. Han har lärt mej att inse min förmåga att göra det bästa av de förutsättningar jag har är en stor fördel och nog min stora styrka. Slå ur underläge liksom. Att lära sej utnyttja allt som går till att utöka erfarenhetskontot istf att vara ett hinder.

Sen kräver han så pass mycket från marken att man helt enkelt inte haft något val annat än att lära sej sina egna och hästens signaler och kroppspråk mer på djupet. Han har definitivt vidareutvecklat all min hästhantering och förståelse för hästens uttryck , känslighet och inse att man som människa måste rannsaka sej själv före hästen när det uppstår problem(missförstånd).

Jag har fortfarande inte haft möjlighet och förutsättningar att köpa mej den häst jag kanske 'hade velat ha', snarare har hästarna kommit till mej än att jag letat upp dom. Jag skulle tex skaffa mej en lovande dressyrhäst men i stallet står en likadan som den ovan, fast som är tio gånger känsligare, tio gånger mer reaktiv och kräver tio gånger så mycket på marken... och.. med sämre förutsättningar för min gren Jag är inte särskilt ledsen dock, det finns nog en mening med det också. Och allt går rakt in på erfarenhetskontot för jag lär mej otroligt mycket även på den hästen

 

[norrsol]

Mina hästar tränar framförallt min förmåga att vara i nuet och att all energi jag har, speglas mot dem. Det innebär att om jag är sur och irriterad, så blir mina hästar sura och irriterade... Är jag sprallig och glad, så studsar de på stället. Det här gäller främst mitt sto och hennes son, de är verkligen hyperkänsliga för min sinnesstämning.

Ovanstående nämnda son är också en häst jag fått för att öva tålamod och lugn. Redan när han föddes och jag mötte hans blick (som sade "jäkla kärring, jag kan andas själv!") visste jag att det här skulle bli en häst som prövade mig till det yttersta. Men det är också han som ger mig de största stunderna av lycka, de där ögonblicken då jag vet att han gör allt för mig, bara jag litar på honom.

Han är än så länge bara ett år (hehe, två om fyra dagar) så jag ser fram emot att upptäcka världen tillsammans med honom.

Min valack (gammal ridskolehäst) tränar mig i att inte döma hunden efter håren. Trots att jag VET hur fantastisk han är att rida, händer det fortfarande att jag bara ser den där exteriört felaktiga hästen med alldeles för lite magmuskler (tänk hängbukssvin). Men bara jag kommer upp i sadeln glömmer jag det.

Mitt snart 7 åriga kallblodssto är lugnet och tryggheten själv. Hon gör mig lugn & harmonisk, jag som annars har lite temperament & vill att allt går snabbt (helst igår). Med henne känner jag mig alltid glad efter en dag i stallet, lättsam häst som alltid gör sitt bästa, vilket gör att man alltid vill ge henne bästa i allt för att man är så tacksam.

Min 1 åriga unghäst har jag ju inte haft ett år än, men hon är för det mesta lugn och trygg MEN blir hon rädd för något så reagerar hon med stark instinktiv flykt, detta har gjort att jag fått lära mig att vara en lugn ledare för henne för att hon ska känna sig trygg.

Två olika hästar och två olika roller dom ger mig.

 

[Yrja]

Min första häst närde mitt självförtroende, och var en mkt trogen vän som jag utvecklades mkt med. JTålamod krävdes aldrig, inte heller ngn jädra anamma, bara vänlighet och förståelse. Han ändrade inte på mig alls, bara gav mig möjlighet att vara mig själv.

Nuvarande hästen vetetusan. Jag har fortfarande inte kommit underfund med honom riktigt. Det han kräver från mig är ambition, ngt jag saknar fullständigt och inte vill ha helker. Men att ta dan som den kommer och fråga vad han tycker verkar för flyktigt för honom. Jädra anamma och målmedvetenhet, beslutsamhet, det skulle jag nog behöva med honom.