Livrädd - för att rida

[Spikmatta]

Hejsan!

Jag har läst ganska mycket om ridrädsla, men de flesta verkar bli "botade" efter ett tag, eller så slutar de rida. Själv har jag, efter mer än 11 år, fortfarande inte blivit botad, men jag vill inte sluta rida heller.

Allt började i oktober 2000. Jag var 13 år och hade ridit sen jag var 5 så jag var ganska rutinerad. Jag hade en sköthäst i stallet och var en av de ridskoleryttare som var i stallet allra mest. Jag hjälpte ofta de mindre rutinerade ryttarna, ledde hästar på knattegrupperna och fick då och då ta mig an hästar som var lite "svåra".

I alla fall.
Den här dagen skulle jag rida lektion och åkte till stallet som vanligt, gjorde i ordning hästen, hoppade upp och red. Lektionen gick bra, ända tills min häst plötsligt blev rädd för någonting och stack iväg. Efter några varv rusandes i paddocken åkte jag av och slog i backen, rejält. Jag reste mig ganska snabbt, jag hade trillat av rätt många gånger förut men aldrig slagit mig särskilt. Nu kände jag dock att jag hade ont i ena armen, faktiskt så ont att jag mådde illa. Ridläraren ville att jag skulle hoppa upp och skritta en stund i alla fall, och det gjorde jag, men jag fick snabbt sitta av igen. Resten av lektionen satt jag på staketet och kände att jag höll på att svimma av smärtan i armen.

Dagen efter släpade mamma iväg med mig, som var livrädd för ALLT som hade med sjukvården att göra, till vårdcentralen där jag blev skickad vidare till sjukhuset. Röntgen visade att jag hade brutit axeln rätt illa, jag blev opererad och fick gå på sjukgymnastik i ett halvår.

Jag rev ner alla mina hästplanscher från väggen, tömde bokhyllorna på hästböcker och raderade ALLT i mitt rum som överhuvudtaget hade med hästar att göra. Jag ville inte rida mer.

Efter ett tag började jag trots allt att längta tillbaka till stallet så jag försökte mig på att börja rida igen, men ångesten var för stark. Jag försökte enträget med "KBT-metoden", att utsätta mig för det obehagliga, men det blev bara jobbigare och jobbigare. Till slut slutade jag.

Ett halvår senare ville jag göra ett nytt försök och åkte iväg på ridläger. Där upptäckte jag till min förvåning att jag inte var rädd längre. Jag red flera olika hästar och hade en underbar vecka. Allt kändes precis som förut.
På hösten började jag på en ny ridskola eftersom den gamla hade lagts ner, och det var verkligen roligt.

Allting fungerade jättebra, tills en dag då vi skulle rida ut. Min häst blev plötsligt rädd för en lastbil, kastade sig åt sidan, stegrade och jag flög av. Jag fick en rejäl smäll i huvud och nacke och hela baksidan på hjälmen buktade inåt. Jag hade tur, ingenting brutet den här gången, men nu hade jag plötsligt blivit rädd igen.

Jag fortsatte med ridningen, men rädslan gick inte över. På vissa hästar kände jag mig tryggare och kunde åtminstone slappna av lite emellanåt, men så fort hästen tittade till lite på något så fick jag panik och kastade mig av. Jag fortsatte i flera år, provade olika ridskolor, ridläger och medryttarhästar, men jag fortsatte att vara lika rädd.

För ett tag sen var jag på turridning och red då en jättetrevlig häst som jag till och med kunde slappna av lite på, men sen blev hästen rädd för något och rusade upp i skogen. Jag fick stopp på den, men hann tänka tanken att "nu skadar jag mig för livet".

Just nu har jag hand om en privathäst några dagar i veckan, där ägaren vet att jag är rädd. Jag är aldrig rädd från marken, där känner jag mig alltid väldigt trygg, men själva ridningen är en skräckupplevelse varenda gång. Jag försöker sjunga på hästryggen för att slappna av, eller tänka på trevliga saker, men det funkar aldrig. Jag är bara rädd och nästan gråtfärdig och då tänker jag på hur mysigt jag kunde ha haft det hemma i soffan istället. Längtan hem blir då i det närmaste olidlig, och jag är aldrig så lycklig som när jag väl står på marken igen. "Jag överlevde den här gången också", tänker jag då.

Jag är i stallet måndagar och fredagar. Varje vecka börjar jag oroa mig för fredagens ridning redan på onsdagkvällen och sen oroar jag mig hela helgen eftersom då är det snart måndag och dax för ridning igen.

Jag VILL inte vara RÄDD och jag vet ju att jag KAN rida, men när jag sitter däruppe så glömmer jag liksom bort allt det där. Vissa dagar är oron värre än andra och då måste jag ta lugnande innan jag åker till stallet. Ägaren har sagt att jag inte MÅSTE rida, men jag vill ju så gärna... Men minsta lilla grej hästen reagerar på så får jag PANIK

Någon som har några tips på hur jag kan bota min ridrädsla? Finns det överhuvudtaget något sätt, eller är det kört?

 

[Cornelia]

Sv: Livrädd - för att rida

Klart det inte är kört!!

Tycker nog att du ska sänka kraven på dig själv en hel del. Backa bandet och börja med att bara umgås med hästarna. Ut och promenera, pyssla, bygg upp en stark relation till hästen från marken. Du behöver känna dig lugn och trygg i umgänget med hästar, inte känna att du måste upp och rida och prestera något.

Det ska vara roligt att vara med hästar! Inte ångestframkallande, som det blir för dig nu.

Lägg inte något tidsperspektiv i det hela, behöver du lufsa runt i skogen med hästen bredvid dig under ett halvår så gör det. Eller bara stå i boxen och gosa och pyssla. Eller longera lite, eller tömköra.

Kanske kan du så småningom skritta en runda i skogen med sällskap, lugnt och avslappnat, tills du känner att du kan tycka att det känns härligt igen. Och så småningom sakta bygga upp din ridning igen.

Låt det ta tid! Umgås med hästarna för att det är trevligt att umgås med dem, och släpp kraven på att du ska upp och rida.

 

[angelwings]

Sv: Livrädd - för att rida

Det är inte kört.
Jag är en ganska rädd ryttare. Jag blir verkligen sådär rädd att magen knyter sig, jag blir helt skakig och får panik. Jag försöker vifta med tårna, (för att inte spänna benen) tänka på andningen och sjunga för att lugna mig lite.

Men det har blivit mycket bättre för mig nu de senaste åren. Jag håller mig helst i skritt för det mesta, men är jag ensam kan vi gasa på. Tycker inte om att rida med andra alltför mycket eftersom de ofta inte håller det tempot jag vill. Jag har kontroll över mig och min häst men inte de andra. Så att rida med andra (om vi inte bara ska skritta en runda alt. skritta o tölta lite) är väldigt oroligt för mig. Jag har ont i magen och längtar bara tills vi får vända så jag kan komma tillbaka och sitta av. Jag är hemskt lättad när vi kommer tillbaka och jag lever.

Jag är numera väldigt öppen med mina stallkompisar (iaf de som jag umgås lite närmare med, finns många i stallet och alla träffar jag inte så ofta) att jag är rädd och att jag inte vågar. Men så rätt vad det är så har jag vågat nåt nytt och blir jättestolt och jag får mycket pepp och stöttning från de andra.

Nu har jag också turen att ha rätt häst. Tant har gjort mycket för att jag ska bli vågligare också. Hon 'tar hand om mig' väldigt bra och när jag blir sådär superjätterädd att jag bara tror jag ska dö (vilket händer då och då) så brukar hon bara stanna till och vända på huvudet och ge mig en sån 'men hallå matte, skärp dig'blick. Och då känns det lite bättre, för jag vet att hon inte bara studsar iväg och blir rädd.

Med åren så har hon uppgraderat lite så numera kan hon för skojs skull låtsas bli rädd och fara iväg någon meter. Och numera blir jag sällan ens rädd, inte ens om jag rider barbacka. Så länge det är hon och jag eller om det är väldigt lugnt tempo. Hon är också så där snäll att i början när jag vågade mig på att rida barbacka så saktade hon av direkt om hon kände att jag halkade på sned. Nu har jag bättre balans och hon är tuffare mot mig. Hon är världens bästa tränare.

Ibland får hon lite dumheter för sig och då blir jag rädd, men det är kanske 2 ggr/halvår eller nåt. Och då har jag hoppat av innan jag ens fattar att jag gjort det för att jag blir så himla rädd. Men det är inte så jobbigt för jag har lärt mig att det har gått över till nästa ridtur.

 

[labb]

Sv: Livrädd - för att rida

Någon som har några tips på hur jag kan bota min ridrädsla? Finns det överhuvudtaget något sätt, eller är det körning som gäller?

Om du har möjlighet att få tag i en lämplig häst så är att träna lite voltige ett mycket gammalt sätt att komma ifrån rädslan att trilla av.

 

[Rialavargen]

Sv: Livrädd - för att rida

Men jisses vad cool du är som fortsätter rida fastän du nästan skiter knäck! Det är verkligen att utmana sig själv!

Jag kan också känna att jag blir rädd. Jag är rädd om mig och min kropp och jag vet att ramla av gör ont nu för tiden. Jag har ett ansvarsfullt jobb så jag kan inte komma med bruten arm eller ben till jobbet...

Jag har precis lärt mig att tömköra. Det var hur läskigt som helst i börjar men jag tog mig igenom det med instruktör och med en kompis när jag skulle öva på hemmaplan. Jag tycker jag fått tillbaka en massa självförtroende med detta. Jag kombinerar detta med andra övningar men just tömköra har jag fastnat för, när det gäller att bygga både mitt och hästen förtroende för varandra, våra självförtroende och att bygga glädje:-)

Sen valde jag en ponny, för mig sitter självförtroende jättemycket i storleken på hästen. En jätte till häst skulle hämma mig. MEN även naturligtvis tempramentet på hästen. En grundtrygghet vill jag gärna ha i hästen. Nerviga och heta hästar kan de människor som lämpar sig bättre få rida. Jag hoppar över den typen av hästar.

Du kommer få massor av svar, säkert hittar du några bra tips på att bygga vidare. Låt oss höra hur det går.

 

[Spikmatta]

Sv: Livrädd - för att rida

Lägg inte något tidsperspektiv i det hela, behöver du lufsa runt i skogen med hästen bredvid dig under ett halvår så gör det. Eller bara stå i boxen och gosa och pyssla. Eller longera lite, eller tömköra.

Ja, att gå promenader är mysigt Även att longera, pyssla etc. Jag jobbar min medryttarhäst mycket från marken, där känner jag mig trygg. Jag kan en hel del övningar inom NH-spektrat och hästen har förtroende för mig där, han följer mig som en hund I ridningen märker jag att han är mycket mer spänd och uppmärksam på saker runt omkring, där har han inte samma förtroende för mig eftersom han märker att jag är rädd.

 

[Cornelia]

Sv: Livrädd - för att rida

Fortsätt att jobba från marken så länge du känner att du behöver det, hoppa upp och bara sitt någon gång ibland kanske. Inga prestationskrav. Heja på, du kommer att fixa det!

 

[Spikmatta]

Sv: Livrädd - för att rida

Det är inte kört.
Jag är en ganska rädd ryttare. Jag blir verkligen sådär rädd att magen knyter sig, jag blir helt skakig och får panik. Jag försöker vifta med tårna, (för att inte spänna benen) tänka på andningen och sjunga för att lugna mig lite.

Men det har blivit mycket bättre för mig nu de senaste åren. Jag håller mig helst i skritt för det mesta, men är jag ensam kan vi gasa på. Tycker inte om att rida med andra alltför mycket eftersom de ofta inte håller det tempot jag vill. Jag har kontroll över mig och min häst men inte de andra. Så att rida med andra (om vi inte bara ska skritta en runda alt. skritta o tölta lite) är väldigt oroligt för mig. Jag har ont i magen och längtar bara tills vi får vända så jag kan komma tillbaka och sitta av. Jag är hemskt lättad när vi kommer tillbaka och jag lever.

Jag är numera väldigt öppen med mina stallkompisar (iaf de som jag umgås lite närmare med, finns många i stallet och alla träffar jag inte så ofta) att jag är rädd och att jag inte vågar. Men så rätt vad det är så har jag vågat nåt nytt och blir jättestolt och jag får mycket pepp och stöttning från de andra.

Nu har jag också turen att ha rätt häst. Tant har gjort mycket för att jag ska bli vågligare också. Hon 'tar hand om mig' väldigt bra och när jag blir sådär superjätterädd att jag bara tror jag ska dö (vilket händer då och då) så brukar hon bara stanna till och vända på huvudet och ge mig en sån 'men hallå matte, skärp dig'blick. Och då känns det lite bättre, för jag vet att hon inte bara studsar iväg och blir rädd.

Med åren så har hon uppgraderat lite så numera kan hon för skojs skull låtsas bli rädd och fara iväg någon meter. Och numera blir jag sällan ens rädd, inte ens om jag rider barbacka. Så länge det är hon och jag eller om det är väldigt lugnt tempo. Hon är också så där snäll att i början när jag vågade mig på att rida barbacka så saktade hon av direkt om hon kände att jag halkade på sned. Nu har jag bättre balans och hon är tuffare mot mig. Hon är världens bästa tränare.

Ibland får hon lite dumheter för sig och då blir jag rädd, men det är kanske 2 ggr/halvår eller nåt. Och då har jag hoppat av innan jag ens fattar att jag gjort det för att jag blir så himla rädd. Men det är inte så jobbigt för jag har lärt mig att det har gått över till nästa ridtur.

Oj, vad jag känner igen mig!! Jag känner också den där lättnaden när jag har ridit och får sitta av igen, fast oberoende av om jag rider med andra eller om jag rider själv. Idag hade jag tänkt rida en slinga som vi har i skogen, men redan när jag kom ut på grusvägen utanför stallet kändes det obehagligt så jag vände och red en stund i paddocken istället.
Trots att det var i en paddock den "stora" olyckan hände så känner jag mig ändå tryggare där. Där finns inga bilar, maskiner eller annat som kan skrämma hästen. Nu är han iofs ingen lättskrämd pålle, men han kan hoppa till om han tycker att något är konstigt, och sen kan ju alla hästar bli rädda, de är ju trots allt inga robotar.

Min största rädsla är han han ska sticka och att jag ska ramla av. På marken blir jag aldrig rädd, oavsett vad hästen gör. Där kan jag hålla på med "gangsters" utan problem för från marken kan jag ju inte ramla av. Jag är inte rädd för att bli biten eller sparkad, men jag är livrädd för att ramla av.

 

[nightcrawler]

Sv: Livrädd - för att rida

måste bara säga att du har trotts allt kommit en bra bit på väg då du erkänner att du är rädd och även det att du fortfarande håller på fortsätt så. du har varit på väg flera gånger och fallit tillbaka men du har inte gett upp. det är starkt gjort. det gäller nu att du hittar en häst som du känner dej trygg med. när du väl gjort det så tror jag att du kommer komma över rädslan mer och mer.
jag har blivit rädd för min unghäst sen hon kasta av mej i höstas. men tack vare ihärdigt arbete med hjälp av min instruktör och tragglande i ridhuset och att jag har haft min gamla häst brevid, som jag är 100 på vad hon än hittar på. så börjar det släppa
med tanke på dina skador så förstår jag att du är rädd. men du har kommit långt på vägen så jag tror det ordnar sig


lycka till

 

[Yrrol69]

Sv: Livrädd - för att rida

Jag har inga tips att komma med, mer än orden att du är verkligen en stark person som fortsätter med det bästa som finns, hästarna.
Har själv varit rädd, framför allt för hoppningen, men har nu en trygg ponny som jag lärt mig lita på. Nu när hon börjar skutta o bralla lite, så kan jag skratta och säga till henne att lugna ner sig, jag litar så mycket på henne och vet att blir jag arg o säger till på skarpen så lägger hon av.
Så jag håller tummar för att du ska lösa detta med tips från vänner här på Buke.

 

[lobell]

Sv: Livrädd - för att rida

Jag är jättefeg av mej och har ändå 3 hästar hemma. Sambon och bonusdottern rider oxå.

Startade en tråd 2010 där jag skrev om min rädsla.
Idag är jag inte lika rädd, men inte tuff heller

Sen jag startade tråden så kom jag ändå så långt förra sommaren att jag red på Ridled Sörmland med bonusdottern och några jag lärt känna här.
Vi red 6 timmar ena dan och 5 timmar andra. Mest i skritt, och timme efter timme på vägar med motorcyklar, traktorer, lastbilar osv. Även fina skogsstigar och grusvägar. Var en upplevelse då jag inte kunde sitta och tänka på att vara rädd. Man hoppar ju inte gärna av och går när det är 3 timmar kvar tills man är framme
Efter ett par timmar så funderade man mer på hur ont i rumpan man skulle ha dan efter istället för att kolla vad hästen gjorde

Lite kort därifrån och även länk till tråden, så ser du att du inte är ensam

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1031163&highlight=r%E4dda+ryttare

 

[iNHALE]

Sv: Livrädd - för att rida

Kan säga att jag förstår PRECIS hur du känner. När det gäller ridning är jag löjligt rädd, vilket förvånar många då jag är rätt tuff i andra sammanhang runt hästar, bangar inte för att hantera även riktigt svåra hästar från marken och det ska mycket till innan jag blir rädd när jag står på marken. Men ridningen....

Har aldrig skadat mig nå värst vid avramlingar eller liknande, högst något blåmärke eller skrapsår, men uppenbarligen så är själva känslan av att förlora kontrollen när jag sitter i sadeln tillräcklig för att mina knän ska darra bara vid tanken. Såhär har det varit så länge jag kan minnas och jag kan inte svara på när det började heller.

Precis som du är jag av den envisa sorten som har insett att ridning inte är det enda man kan göra med hästar. Har egen häst som jag pysslar med som vilken annan hästmänniska som helst, även om våra ridpass nog inte ser ut som alla andras. Innan jag köpte denna hästen hade jag haft ett uppehåll från hästarna på 2 år, innan dess hade jag två egna, en gammal ponny och en yngre häst, det var samma visa med dem, knäna var som gele innan man skulle rida.

Som många andra redan sagt tror jag att grundstenen i det hela är att få tag i en häst man kommer överens med, en häst man känner sig trygg med och inte är rädd för. Det är precis en sådan häst jag har nu och det kändes helt underbart när jag var och provred honom i april förra året. Direkt när jag satt upp och sjönk ned i sadeln så kände jag mig hemma, vilket var väldigt märkligt då omständigheterna runt hela provridningen var som gjorda för att spela banjo på ens nerver. Hästen i fråga är en vbl travare, hästen hade stått hela vintern utan motion, det fanns ingen paddock så vi red på en grusplan bakom ett grisstall med en stor åker precis bredvid. Men av någon anledning så blev jag aldrig sådär rädd och ängslig som jag brukar bli under liknande omständigheter, och det var då jag visste att detta är min häst.

Huvuddelen av det jag gör med min häst sker från marken. Vi har ingen paddock så att vara i skogen är det enda alternativet, vilket i sig kräver en del av ens nerver. Vi tömkör mycket och promenerar en del också, vilket ger jättemycket. Rider gör jag faktiskt också. Jag försöker att ha en regelbundenhet i ridningen då jag av erfarenhet vet att om jag inte ridit 2-3 veckor kommer jag vara supernervös när jag väl ska rida igen. Men samtidigt sätter jag ingen press på mig själv. Jag påminner mig själv om att ridning inte är ett måste utan något frivilligt. Om jag la av med ridningen helt och aldrig red mer skulle inte min häst må sämre av det. Han lider inte av att inte ridas eftersom vi gör så mycket annat vid sidan om ridningen. Men ridning är ju kul, egentligen och därför fortsätter jag.

Vissa dagar är jobbigare än andra och jag blir speciellt nervös om det blåser mycket. Det jag gör de dagarna det är extra jobbigt är att intala mig själv att jag inte behöver rida om jag inte vill. Jag bestämmer ALDRIG om jag ska rida eller inte när jag står på stallplanen (om jag från början tänkt rida den dagen), ett beslut på stallplanen är dödens för min del så det jag gör är att jag sadlar hästen, tränsar, tar på mig säkerhetsvästen, tar min hjälm i ena handen och hästen i andra handen och sen går vi ut i skogen på en promenad. När man står på stallplanen känns det ofta riktigt jobbigt, men när man väl kommer ut dit så är det ofta inte så farligt, och har man då en sadlad häst med sig är det lättare att ta steget och sitta upp eftersom man då kan följa stundens impuls och ta tillvara på den stunden då man inte är lika rädd längre. Ska dock säga att vi har gått på några promenader med sadel och allt utan att jag ens satt foten i stigbygeln eftersom rädslan inte släppt tillräckligt och att den rätta känslan inte infunnit sig. Men hästen tar inte skada av det och det är något jag måste påminna mig själv om hela tiden. Det är inget fel med att inte rida, hästen lider inte av att gå en 40 minuters promenad i skogen med en sadel på ryggen. Jag intalar även mig själv att jag inte behöver rida hela vägen om det inte känns bra och faktiskt brukar det hjälpa en del. Lite av rädslan försvinner när jag slutar pressa mig själv och tar situationen för vad den är istället för att tänka hur "fel" det är att inte rida osv för då ökar pressen och då ökar rädslan.

En transporträdd häst blir inte mindre rädd för att man försöker pressa och tvinga in den, tvärt om, och det är ofta samma sak med oss.

Sen finns det självklart vissa personer som kommer över sin rädsla lättare om de tar tjuren vid hornen och kör på trots att dem är så rädda att dem nästan kräks. Men den typen av problemlösning passar inte alla, bla inte mig och man ska komma ihåg att det finns andra vägar än pang på.

Nu blev det långt och svamligt men jag hoppas att det kanske kan vara till någon liten hjälp i alla fall. Du är inte ensam om att vara rädd, och att vara rädd är inget att skämmas över. Ta det i din egen takt och kom ihåg att det inte finns några måsten!

 

[lobell]

Sv: Livrädd - för att rida

 

[angelwings]

Sv: Livrädd - för att rida

Åh, vad avundsjuk jag blir. Jag vill också åka iväg sådär. *drömmer* Ser jättehärligt ut.

 

[kolblakkur]

Sv: Livrädd - för att rida

Jag blev rädd i 14årsåldern efter ett heltokigt halvblod. Tack och lov var jag redan då körintresserad, så för mig har aldrig körning varit något sort "nerköp" utan det föll sig väldigt naturligt att byta inriktning.

Jag har ridit sedan jag blev rädd. Känner mig tryggare på islandshästar generellt sett. Men jag kommer med största sannolikhet inte att börja rida igen

 

[pulkaskurk]

Sv: Livrädd - för att rida

Nu har jag inte läst alla inlägg men rent spontant känner jag:

Sluta rid.

Greja med hästarna istället och gör bara saker du känner dig trygg med.
Försök hitta en sån där ko-lugn häst som det kan smälla en bomb bredvid utan att reagera.
Jobba med hästarna från marken, eller börja köra hästen istället?
Gör bara saker som känns trygga och behagliga.

Jag tror inte att du kommer att komma över rädslan genom att pressa dig själv, det måste nog växa fram inifrån när du blivit ett med hästen från marken.

 

[orientalkatten]

Sv: Livrädd - för att rida

rädda ryttares ring
vet ej om den fortfarande är igång
http://pets.groups.yahoo.com/group/raddaryttaresring/

 

[obbbi]

Sv: Livrädd - för att rida

hej hej ! Jag hade en medryttar häst i 15 år, han kastade av mig flera gånger och jag skadade mig även ett par, men jag blev aldrig rädd eftersom jag visste hur han va. Så jag hoppa bara upp igen när jag va läkt och fortsatte som om inget hade hänt.

Nu i höstas så börja jag rida en ny häst i ett nytt stall, den kastade av mig efter tre veckor och jag slog armbågen ur led, sträckte ledbandet och fick en spricka. Jag har börjat rida nu igen men är JÄTTE RÄDD, har dock inte ridit den som jag blev avkastad utav men har ridit lugnare och mindre hästar som jag har arbetat jätte mycket med på marken. Jag har inte vågat rida den igen eftersom varje gång jag sätter mig på en häst rygg så ser jag mig själv flyga av och speciellt när min arm inte är helt läkt ännu. Men jag vägrar ge mig!
jag tror att jag är rädd nu eftersom jag inte hann knyta något band med den hästen innan olyckan. Men har jobbat den mycket från marken och vet att han är jätte snäll men bara barnslig (bara 5 år gammal)

Jag vill bli en monté ryttare och ska bli en! detta är bara ett litet hinder i vägen. Har bestämt mig att åka ut till stallet imorn efterskolan och longera och sedan skritta på den som kastade av mig (ska dock ha ägaren leda han) men det är ett steg på vägen! jag hoppas genom att rida den som kastade av mig att jag kanske blir mindre rädd, och ser att den kan gå bra.

Så jag förstår precis hur du känner dig, och du är jätte modig och stark att du gör det även fast du är rädd, jag vet hur hemskt det är att sitta där på ryggen och man vet att man kan men så fort hästen gör någe så blir man rädd, det är den värsta känslan i världen! Det är bara att fortsätta att kämpa på. och här på buke så kan vi ju se hur det går för varandra och uppdatera ^^ Lycka till!

 

[lobell]

Sv: Livrädd - för att rida

Åh, vad avundsjuk jag blir. Jag vill också åka iväg sådär. *drömmer* Ser jättehärligt ut.

Det var väldigt kul. Ligger 45 min från mej. Vi betalade ca 1500 och fick då packningen körd, karta, 3-rättersmiddag i ett lusthus, sov i en jättemysig stuga, sängkläder, hage och hö till hästarna, frukost och lunchpaket.

Kommer nog att göra om det, fast då stannar jag nog över en natt till och vilar rumpan

 

[tuaphua]

Sv: Livrädd - för att rida

Ta kontakt med en tränare som är van vid ridrädsla!
Det finns tränare som har stor vana att få folk att släppa rädslan.

Jag har i dagsläget några elever somär rädda, i olika grad.
Det som jag brukar försöka jobba med är att de ska få lära sig hitta en stadig balans i sadeln. Så om hästen far iväg ska de känna att de sitter stadigt iaf.
Då upplever man en annan känsla av trygghet.
Jag brukar låna in en stencool häst till balansträningen, iom att deras egna hästar ofta är de som skrämt dem. Sen rider jag hästen innan. Så de får se hur den uppför sig. Iom att den sköter sig väldigt väl får de sen oftast mod att hoppa upp. Då gör vi diverse balansövningar. Är det så att man bara vågar sitta på stillastående fasthållen häst är det iaf ett steg i rätt riktining. Och redan där kan man jobba en hel del med balansen.
Vi jobbar också med avslappning, andning etc.

Jag brukar också satsa på att de ska lära sig lägga hästen i en låg och rund form. Jag lär in ett signalsystem i hästen från marken. Det finns signaler som hästen då sänker hals/nacke/huvud och slappnar av för. Då vare sig ser de läskiga saker lika bra, de är lättare att fånga upp om de brakar iväg, de är avspända i kroppenoch samlar inte på sig spänningar som leder till mentala spänningar och explotioner, iom låga huvudplaceringen producerar de mindre stresshormon och är även i en mer undergiven form/mer troligt att de lyder.
Jag lär även in i ryttaren ett system utöver detta för att bryta stress i hästen genom olika signaler.
Och hur de snabbt kan fånga upp och få stopp på hästen genom att inte panikdra i båda tyglar om den far iväg, utan ta i enbart ena och böja hästen.

De får också lära sig läsa hästarna bättre och planera sin ridning. De får planera långt i förväg och spana in eventuella faror. Om de sysselsätter hästen(flytta hit och dit tex) och själva är beredda(inte på att spänna sig, utan slappna av och hålla ridningen lugn men kanske aktivera mer) så kan de avstyra många utbrott av panik i hästen. Och de slipper då bli så rädda.

När de märker att de har kontroll över hästen så blir de lugnare som ryttare. Och i sin tur blir hästarna lugnare.

Hästar är flyktdjur. Och en del saker kommer hända. Men har man balans i sadeln, är snabb nog att parera och fånga upp så behöver man inte vara så rädd.

Vet man hur man riktar energin i hästen så kan man styra var de tar vägen.
Många blir ju rädda för att de inte kan förutse var hästen ska ta vägen. Man tappar kontrollen och kan inte styra. Vet inte hur man ska kunna hålla sig kvar om man inte vet var det man sitter på ska ta vägen.
Men vet man var det kommer ta vägen så vågar man mer.

Det många rädda gör fel är att de bliur avvaktande/passiva i sin ridning då de blir rädda. Då känner hästen att piloten inte styr längre. Den måste ta över vissa beslut. Hästar tar sällan bara över vissa beslut. De tar då över fler beslut. Bla även beslutet om vad som ska ses som farligt eller ej. Är du en lugn, trygg och initiativtagande ledare som driver igenom dina beslut(som alltid är gynnsamma för hästen i dens ögon, du håller den trygg) så litar de mer på att du också kan avgöra vad som är säkert för dem. Är du däremot frånvarande känner hästen att det är dennes jobb att avgöra om det är fara eller ej. Då kommer den också reagera oftare, ses som spökig.
Så det man som rädd måste göra är att lite fejka trygghet genom att ta initiativ till saker och driva igenom de sakerna.

För att man ska komma in i en ny ridstil som av hästen upplevs som tryggare och på så sätt själv hitta en annan trygghet när man inser att det inte går åt skogen så rekommenderar jag mycket ridning för tränare som förstår alla de här sakerna, kan läsa både dig och häst nog. Och så kör ni väldigt intensivt en period, innan ni gradvis fasar ur. Gärna lååånga ridpass med. Då hinner ångesten per naturlig väg klinga av. Kroppen kan inte vidmakthålla ångest hur länge som helst. Efter ett tag trappas den ned automatiskt.

Idag såg jag en av mina såna här elever som förr var så rädd att hon nästan kräktes innan varje ridpass fnissa när hennes stora gångartshäst på 1.70 skuttade iväg. Den stod igår. Förr hade jag fått rida ur den dagen efter. Nu hoppade hon upp utan att vi linat hästen eller rastat den innan. När hästen reagerade på en läskig sak så fnissade hon.
I helgen red samma tjej ut för första gången sen hästen börjat testa henne.
Hon var SÅ lycklig efteråt.
Jag har varit med henne nästan varje ridpass under en intensiv period. Jag har rastat av hennes häst och ridit ur den energi så den ska vara stadigare för henne. Och hon har fått göra allt ovanstående.
Men det har gett resultat. Idag vågar hon mycket mer. Och hinner fånga upp hästen FORT.

Det går absolut att träna bort ridrädsla. Men man måste lägga upp det så det passar individen. Eller ekipaget snarare..

Jag hoppas verkligen du kommer över din rädsla! Lycka till!