Livet och döden

Dethär kanske låter konstigt efter som att iprincip alla vet att jag har försökt att ta själv mord flera gånger. Men jag är SKIT RÄDD för att dö och att vara död. För att om jag tänker på det och att man bara INTE FINNS så är det så jävla jobbigt att tänka på. Och att om kanske 100 år så finns nog INGEN som jag känner nu och exakt ALLA kommer att dö. Och när nån är död så kan man ALDRIG träffa den igen.
Och allt som har varit som ALDRIG kommer hända igen som man bara kan ångra så jävla mycket men man kan aldrig aldrig ändra det eller göra det igen. Tillexempel att jag kommer aldrig att vara barn igen. Jag kommer aldrig att vara nån som inte har varit med om äckel saker utan det kommer ALLTID vara en del av mig tills jag DÖR. Jag kommer aldrig att gå i grund skolan igen. Jag kommer aldrig att ha en helt normal kropp igen. Jag kommer aldrig att vara den åldern som jag är NU igen.
Och om bara lite över två år så fyller jag 18. Då måste jag vara VUXEN och sen måste jag vara det tills jag dör. Och det är det störda för jag är EXAKT lika liv rädd för att bli vuxen som att dö. Och jag MÅSTE nåt av det iallafall och dö MÅSTE jag nångång.
Och jag är LIV RÄDD för att leva dethär livet. Men dethär är det enda livet jag kommer ha. Jag kommer ALLTID ha denhär äckliga kroppen jag kommer ALLTID att vara JAG. Och jag VILL INTE det
Så det är så jävla o möjligt. För jag vill inte leva och jag vill inte bli vuxen och jag vill inte dö. Och jag vill ABSOLUT INTE att nånannan som jag känner ska dö men ALLA kommer göra det Och desto längre jag lever desto flera kommer dö. Och ÄNDÅ så kommer jag att dö tillslut.
Så därför så vill jag ändå dö före jag måste allt detdär andra som jag inte heller vill.

 

[sorbifolia]

Jag vet inte hur jag tror om själ och allt sånt. Eller jag ändrar mig helatiden om vad jag tror om himlen eller om man har nån själ som är kvar efter man dör och allt sånt.
Och det om när andra dör så o avsett hur hemskt det är att du har ändå kunnat ta dig genom sorgen och tänka på det possitiva. Så det är ju jätte bra men det borde väl vara allas val om man VILL leva och ta sig genom det eller ifall man vill slippa leva och vill slippa att andra dör? För som du skrev att man kan ta sig genom sorgen och tänka på det possitiva så gäller väl det för tillexempel ens föräldrar också.
Och ja jag vet att jag har personer runt mig som KAN hjälpa mig även fast jag blir 18 och som vill det. Men det är ändå skillnad motför att vara barn och att vara vuxen och få hjälp från ens föräldrar och så.

Vi har ju pratat lite om det förut, det med hurvida man ska få välja själv om man vill leva eller dö. Och så som det är nu i samhället så får man ju inte det, oavsett om vi tycker det är rätt eller fel.

Men just det att inte vilja leva på grund av att andra kommer att dö, det känns som om det vore himla trist att man ska gå miste om hela sitt egna liv "bara" för att slippa finnas här när någon annan dör.... Jag tror kanske det är så att ju mera positiva saker man har som gör att man VILL leva, ju mera känner man att man orkar ta sig igenom sorg och negativa händelser. ❤

 

[manda]

Nu visste jag inte vilken av dina två senaste trådar jag skulle skriva i för det handlar lite om båda. Och jag kanske tänker helt fel, säg bara till i så fall. Det kanske inte stämmer för dig. Men jag tänker att sådana här stora frågor som livet och döden, att förlora någon som dör ifrån en, det är sådant som väcker känslor och är triggande. Och i din andra tråd så visade du just en bild som visar tydligt hur mycket olika saker som tömmer ditt batteri. Och när batteriet är tomt blir jobbiga minnen och känslor mycket mer lättriggade. Som att det inte finns så mycket som håller emot alla jobbiga tankar, bilder, eller känslor från att komma fram. På så sätt låter det bara helt logiskt att du vill undvika stora förluster, eftersom de lätt triggar jobbiga känslor från andra svåra saker man varit med om och som inte är bearbetat än. Som att varje ny potentiell hemskhet ”väcker” de gamla. Och du har massa jobbiga upplevelser som kan väckas. Så då blir det liksom mer riskabelt för dig att tvingas vara med om dödsfall pga att allt annat jobbigt kommer upp till ytan då. Så tänkte jag när jag läste. Att det liksom låter som en på ett sätt helt logisk skyddsmekanism att föredra att själv dö framför förluster som triggar alla gamla hemska upplevelser tex de du visade så tydligt i den andra tråden. Men jag kan såklart inte veta om det är så för dig. Men om det kan stämma för dig också, så kanske det hemskaste med dödsfall kanske minskar lite om de andra svåra upplevelserna är lite mer bearbetade så de minnena inte tömmer batteriet hela tiden så alla triggers blir värre?

Det önskar jag dig.


En annan sak är att jag tänker att det är helt okej att inte veta exakt vad man tror på händer efter döden. Jag vet (såklart) inte, men har en känsla av hur det är. Den känslan går inte att förklara riktigt men ändå känns det som att det stämmer och det räcker för mig. Jag tycker det är okej att sådana tankar är lite osäkra, kan ändra sig och är olika för olika personer.

 

[LiviaFilippa]

Vi har ju pratat lite om det förut, det med hurvida man ska få välja själv om man vill leva eller dö. Och så som det är nu i samhället så får man ju inte det, oavsett om vi tycker det är rätt eller fel.

Men just det att inte vilja leva på grund av att andra kommer att dö, det känns som om det vore himla trist att man ska gå miste om hela sitt egna liv "bara" för att slippa finnas här när någon annan dör.... Jag tror kanske det är så att ju mera positiva saker man har som gör att man VILL leva, ju mera känner man att man orkar ta sig igenom sorg och negativa händelser. ❤

Men det är ju lika åt andra hållet att det känns dumt om man ska leva hela sitt liv bara för att ANDRA tycker det. För man kanske inte går miste om nånting som är värt det liksom.

 

[LiviaFilippa]

Nu visste jag inte vilken av dina två senaste trådar jag skulle skriva i för det handlar lite om båda. Och jag kanske tänker helt fel, säg bara till i så fall. Det kanske inte stämmer för dig. Men jag tänker att sådana här stora frågor som livet och döden, att förlora någon som dör ifrån en, det är sådant som väcker känslor och är triggande. Och i din andra tråd så visade du just en bild som visar tydligt hur mycket olika saker som tömmer ditt batteri. Och när batteriet är tomt blir jobbiga minnen och känslor mycket mer lättriggade. Som att det inte finns så mycket som håller emot alla jobbiga tankar, bilder, eller känslor från att komma fram. På så sätt låter det bara helt logiskt att du vill undvika stora förluster, eftersom de lätt triggar jobbiga känslor från andra svåra saker man varit med om och som inte är bearbetat än. Som att varje ny potentiell hemskhet ”väcker” de gamla. Och du har massa jobbiga upplevelser som kan väckas. Så då blir det liksom mer riskabelt för dig att tvingas vara med om dödsfall pga att allt annat jobbigt kommer upp till ytan då. Så tänkte jag när jag läste. Att det liksom låter som en på ett sätt helt logisk skyddsmekanism att föredra att själv dö framför förluster som triggar alla gamla hemska upplevelser tex de du visade så tydligt i den andra tråden. Men jag kan såklart inte veta om det är så för dig. Men om det kan stämma för dig också, så kanske det hemskaste med dödsfall kanske minskar lite om de andra svåra upplevelserna är lite mer bearbetade så de minnena inte tömmer batteriet hela tiden så alla triggers blir värre?

Det önskar jag dig.


En annan sak är att jag tänker att det är helt okej att inte veta exakt vad man tror på händer efter döden. Jag vet (såklart) inte, men har en känsla av hur det är. Den känslan går inte att förklara riktigt men ändå känns det som att det stämmer och det räcker för mig. Jag tycker det är okej att sådana tankar är lite osäkra, kan ändra sig och är olika för olika personer.

Jag fattar vad du menar. Och ja det kanske lite är att det blir som mera jobbigt för att alltannat tar batteri. Men jag tror inte att det skulle vara mindre jobbigt om nån dog om jag hade be arbetat mera saker. För alltså jag tror inte att det allra MEST hemskaste är att annat blir triggat liksom utan att det är nog att den dör och man ALDRIG kommer träffa den igen. Och själva det är ju lite hemskt o avsett andra saker liksom.
Men ja det kanske är med ensam känslan för att man blir ju mera ensam när nån dör om det var nån man var nära. Och jag har redan så jävla mycket ensam känslor nästan helatiden så det är nog mest det som är MEST jobbigt tror jag.
Och ja såklart så är det okej om man inte vet vad man tror händer efter döden! Jag bara tror att JAG skulle tycka att det var skönare om jag visste vad jag trodde liksom. Men det går ju inte bara att be stämma att tro en sak heller men som det är nu så kommer dom tankarna väldigt ofta och ifall jag mera VISSTE vad jag trodde så skulle det nog vara litemindre jobbigt.

 

[manda]

Jag fattar vad du menar. Och ja det kanske lite är att det blir som mera jobbigt för att alltannat tar batteri. Men jag tror inte att det skulle vara mindre jobbigt om nån dog om jag hade be arbetat mera saker. För alltså jag tror inte att det allra MEST hemskaste är att annat blir triggat liksom utan att det är nog att den dör och man ALDRIG kommer träffa den igen. Och själva det är ju lite hemskt o avsett andra saker liksom.
Men ja det kanske är med ensam känslan för att man blir ju mera ensam när nån dör om det var nån man var nära. Och jag har redan så jävla mycket ensam känslor nästan helatiden så det är nog mest det som är MEST jobbigt tror jag.
Och ja såklart så är det okej om man inte vet vad man tror händer efter döden! Jag bara tror att JAG skulle tycka att det var skönare om jag visste vad jag trodde liksom. Men det går ju inte bara att be stämma att tro en sak heller men som det är nu så kommer dom tankarna väldigt ofta och ifall jag mera VISSTE vad jag trodde så skulle det nog vara litemindre jobbigt.

Jag förstår hur du menar, både att ensamkänslorna är det värsta (det låter verkligen logiskt) och att det skulle vara lättare om det gick att veta mer kring sin tro om döden.

 

[zuli]

Om jag förstår dig rätt så har jag känt lite samma. Jag vill inte dö men jag har liksom varit lite rädd för att leva, typ som att jag var orolig för hur jag skulle klara mig att det kändes bättre om jag bara inte fanns - inte dö, men inte ha blivit född överhuvudtaget. Jag var jätterädd för att bli vuxen och jag känner mig fortfarande inte vuxen trots att jag är 22 nu. Jag vet fortfarande inte hur jag ska klara mig utan mor- och farföräldrar eller min mamma och pappa!
Jag gick på habiliteringen och BUP som tonåring och typ ett halvår innan jag skulle fylla 18 började dom med överlämningen till vuxenpsykiatrin. Min psykolog och kurator från barnhab följde med mig på ett par besök till vuxenhab så jag skulle veta vad som väntade och få känna efter om den psykologen var någon jag kunde tänka mig att gå till.
Mina föräldrar hjälper mig jättemycket fortfarande, mamma sköter fortfarande alla mina vårdkontakter (med mitt godkännande såklart) och jag bor fortfarande hemma.
Jag fattar om det här inte hjälper dig ett dugg men jag hoppas det kanske lättar att veta att någon annan känner samma?

 

[LiviaFilippa]

Om jag förstår dig rätt så har jag känt lite samma. Jag vill inte dö men jag har liksom varit lite rädd för att leva, typ som att jag var orolig för hur jag skulle klara mig att det kändes bättre om jag bara inte fanns - inte dö, men inte ha blivit född överhuvudtaget. Jag var jätterädd för att bli vuxen och jag känner mig fortfarande inte vuxen trots att jag är 22 nu. Jag vet fortfarande inte hur jag ska klara mig utan mor- och farföräldrar eller min mamma och pappa!
Jag gick på habiliteringen och BUP som tonåring och typ ett halvår innan jag skulle fylla 18 började dom med överlämningen till vuxenpsykiatrin. Min psykolog och kurator från barnhab följde med mig på ett par besök till vuxenhab så jag skulle veta vad som väntade och få känna efter om den psykologen var någon jag kunde tänka mig att gå till.
Mina föräldrar hjälper mig jättemycket fortfarande, mamma sköter fortfarande alla mina vårdkontakter (med mitt godkännande såklart) och jag bor fortfarande hemma.
Jag fattar om det här inte hjälper dig ett dugg men jag hoppas det kanske lättar att veta att någon annan känner samma?

Tack för ditt svar Och ja det låter ju som lite samma känslor liksom!
Vad bra att dom gjorde en sån över lämning för dig så du fick känna efter hur det kändes och så! Jag bara är rädd för om det inte kommer bli så förmig för jag har sett om många som bara har blivit förgamla för bup så får dom ingen hjälp alls utan att dom måste stå i kö jätte länge till vuxen psyk och så. Och det verkar som hopp löst om det skulle bli så tycker jag.
Och vad bra att dina föräldrar hjälper dig och så Alltså jag VET att mina skulle göra det också men det känns ändå som att dom har gjort så jävla mycket förmig ALLTID och jag har iprincip varit sjuk från att jag var 11. Så jag vill liksom inte att dom ska vara tvungna att bara fort sätta att hjälpa mig föralltid liksom.

 

[cirkus]

Alltså jag VET att mina skulle göra det också men det känns ändå som att dom har gjort så jävla mycket förmig ALLTID och jag har iprincip varit sjuk från att jag var 11. Så jag vill liksom inte att dom ska vara tvungna att bara fort sätta att hjälpa mig föralltid liksom.

Jag svarar som förälder nu.
Jag vet att jag alltid kommer finnas för mina barn, hur gamla dom än blir. De har bott hos mig i perioder när de inte har mått så bra och de kommer alltid vara välkomna att göra det.

Samtidigt så kan jag förstå din känsla av att inte vilja att de ska vara tvugna att hjälpa dig för alltid - en vill ju vara självständig också.