Livet och döden

Dethär kanske låter konstigt efter som att iprincip alla vet att jag har försökt att ta själv mord flera gånger. Men jag är SKIT RÄDD för att dö och att vara död. För att om jag tänker på det och att man bara INTE FINNS så är det så jävla jobbigt att tänka på. Och att om kanske 100 år så finns nog INGEN som jag känner nu och exakt ALLA kommer att dö. Och när nån är död så kan man ALDRIG träffa den igen.
Och allt som har varit som ALDRIG kommer hända igen som man bara kan ångra så jävla mycket men man kan aldrig aldrig ändra det eller göra det igen. Tillexempel att jag kommer aldrig att vara barn igen. Jag kommer aldrig att vara nån som inte har varit med om äckel saker utan det kommer ALLTID vara en del av mig tills jag DÖR. Jag kommer aldrig att gå i grund skolan igen. Jag kommer aldrig att ha en helt normal kropp igen. Jag kommer aldrig att vara den åldern som jag är NU igen.
Och om bara lite över två år så fyller jag 18. Då måste jag vara VUXEN och sen måste jag vara det tills jag dör. Och det är det störda för jag är EXAKT lika liv rädd för att bli vuxen som att dö. Och jag MÅSTE nåt av det iallafall och dö MÅSTE jag nångång.
Och jag är LIV RÄDD för att leva dethär livet. Men dethär är det enda livet jag kommer ha. Jag kommer ALLTID ha denhär äckliga kroppen jag kommer ALLTID att vara JAG. Och jag VILL INTE det
Så det är så jävla o möjligt. För jag vill inte leva och jag vill inte bli vuxen och jag vill inte dö. Och jag vill ABSOLUT INTE att nånannan som jag känner ska dö men ALLA kommer göra det Och desto längre jag lever desto flera kommer dö. Och ÄNDÅ så kommer jag att dö tillslut.
Så därför så vill jag ändå dö före jag måste allt detdär andra som jag inte heller vill.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa: Det är stora frågor du tar upp och jag vet inte om det ens finns något svar på många av dem

Det enda vi kan räkna med i våra liv är att inget förblir som det har varit, vi utvecklas och förändras hela tiden. Att bli vuxen och ta ett annat ansvar för sig själv kan vara skrämmande. Själv tyckte jag det var skönt för jag ville inte vara ett barn längre, jag ville kunna bestämma över mig själv. Men det var ju inte så mycket som förändrades plötsligt efter födelsedagen, mina föräldrar var ju fortfarande mina föräldrar och hjälpte och stöttade mig när jag behövde det.

Jag mådde som sagt inte bra som barn eller ung vuxen och trodde aldrig att jag skulle bli 30 år ens. Nu har jag precis fyllt 50 och även om många saker inte blivit som jag trodde de skulle bli så har det varit bra på det stora hela.

Man får ju ändå inte be stämma över sigsjälv ändå även ifall man är vuxen. Och ja man för ändras helatiden men jag VILL INTE för ändras. Jag har inte för ändrats för att JAG ville det på två och ett halvt år.

 

[LiviaFilippa]

Som sagt stora frågor och angående rädslan för att dö och vara död, ja jag fick panik när jag började tänka på det från 7 år men ju äldre jag blivit och upplevt saker så tror/är jag inte rädd för att man bara är borta för det är jag tämligen övertygad att man inte är bara borta (men alla tror givetvis vad den själv tror på! ) men jag är ändå rädd för att dö då jag vill LEVA.

Att vara vuxen; tror ganska bestämt att många med mig som är vuxna säger "aldrig mer tonåring, fyyyy för den tiden och så skönt den är över" för det är en känslomässigt sett för många en jobbig period- helt normalt! Sen stå på egna ben- ja alltså det där är nog olika hur mycket föräldrar finns där och stöttar. Sambon som fått stå på sina ben tidigt (har sina föräldrar kvar i livet men modern bor på andra sidan landet) tycker nog att jag vänt mig till mamma (pappa har jag mer sporadisk kontakt med likt sambon har) och bett om råd för minsta lilla vilket stämt men jag börjar alltmer lita på mina egna beslut och stå upp allt mer och ja jag är ju 35 så det "ska" man ju men föräldrar är ändå ens föräldrar .

Och ja livet ÄR föränderligt, att det är det och alla kommer dö och även ifrån en- det är ju så för alla och nått vi vet om och måste försöka acceptera, det kommer ju tyvärr inte ändras (ja jag har med haft och har svårt med det).

Nej jag vet att det inte kommer ändras att livet för ändras och alla kommer dö och allt sånt. Men jag tycker att det är stört att JAG måste bara acseptera det och JAG måste bara stå ut att alla kommer dö och JAG måste finnas. Bara för att ANDRA tycker det.

 

[LiviaFilippa]

Jag ville aldrig flytta hemifrån heller haha, jag äääälskar barndomshemmet jag är uppväxt på och bodde hemma tills drygt 20 men tro mig! Flytta hemifrån var precis vad jag behövde för att mamma och jag inte skulle gå varandra på nerverna och faktiskt för att jag skulle växa som person och vara min egen självständiga person. Såhär i efterhand inser jahg det såklart, men i din ålder- nope .

Jag har inte bott hemma på två år så det är iallafall HELT annat förmig. För jag kommer ALDRIG ha den tiden som domflesta har när dom bor hemma runt min ålder.

 

[Fjordfrälst]

Nej jag vet att det inte kommer ändras att livet för ändras och alla kommer dö och allt sånt. Men jag tycker att det är stört att JAG måste bara acseptera det och JAG måste bara stå ut att alla kommer dö och JAG måste finnas. Bara för att ANDRA tycker det.

Nej det är sant, du måste ju finna värde i att finnas för din egen skull ❤ och om du inte gör det (vad jag förstår) så blir ju resultatet självmordsförsök samtidigt som det heller inte är en lösning om du är rädd för att dö/vara död

 

[Fjordfrälst]

Jag har inte bott hemma på två år så det är iallafall HELT annat förmig. För jag kommer ALDRIG ha den tiden som domflesta har när dom bor hemma runt min ålder.

Jo det är förstås skillnaden

 

[LiviaFilippa]

Nej det är sant, du måste ju finna värde i att finnas för din egen skull ❤ och om du inte gör det (vad jag förstår) så blir ju resultatet självmordsförsök samtidigt som det heller inte är en lösning om du är rädd för att dö/vara död

Nej exakt men jag kommer ju ÄNDÅ dö. Så lite samma som ifall man kanske är rädd för att ta en spruta så kanske det ändå är bäst att bara ta den ändå så är det över fortare. Så kanske det är bäst att dö också så be höver man inte vara rädd för att dö eller att leva eller att för lora alla eller nånting.

 

[cirkus]

Ja såklart! Men det är ändå skillnad. Tillexempel om man be höver nån vård så måste man fixa det själv för dom får väl inte vara in blandade om man är över 18? Och att det är ändå JAG som skulle ha allt an svar för migsjälv då och jag skulle ändå be höva mera klara migsjälv på endel sätt. Och jag vill inte ens flytta hemi från.

Jag har ju jättegamla föräldrar som behöver vård då och då. Jag och min storebror får vara med på alla möten och alla läkarbesök om föräldrarna själva vill. Då borde det gälla åt andra hållet också - dvs dina föräldrar får vara med dig på dina besök om du vill det.

 

[cirkus]

Okej men dom är ju inte med en helatiden om man är in lagd tillexempel som dom är nu? Utan när man är vuxen så ska man mera klara allt sånt själv. Och tror nog att det är svårare för dom att tillexempel vara ledig pågrund av mig om jag är över 18. Och JAG tycker iallafall inte att det är nån för del FÖRMIG att skriva på papper själv tillexempel.

Hmm, det vet jag faktiskt inte hur det funkar, men verkligen en viktig fråga tycker jag. Du behöver ju kunna känna dig trygg med att få allt stöd du behöver även när du är 18.

 

[cirkus]

Dethär kanske låter konstigt efter som att iprincip alla vet att jag har försökt att ta själv mord flera gånger. Men jag är SKIT RÄDD för att dö och att vara död. För att om jag tänker på det och att man bara INTE FINNS så är det så jävla jobbigt att tänka på. Och att om kanske 100 år så finns nog INGEN som jag känner nu och exakt ALLA kommer att dö. Och när nån är död så kan man ALDRIG träffa den igen.
Och allt som har varit som ALDRIG kommer hända igen som man bara kan ångra så jävla mycket men man kan aldrig aldrig ändra det eller göra det igen. Tillexempel att jag kommer aldrig att vara barn igen. Jag kommer aldrig att vara nån som inte har varit med om äckel saker utan det kommer ALLTID vara en del av mig tills jag DÖR. Jag kommer aldrig att gå i grund skolan igen. Jag kommer aldrig att ha en helt normal kropp igen. Jag kommer aldrig att vara den åldern som jag är NU igen.
Och om bara lite över två år så fyller jag 18. Då måste jag vara VUXEN och sen måste jag vara det tills jag dör. Och det är det störda för jag är EXAKT lika liv rädd för att bli vuxen som att dö. Och jag MÅSTE nåt av det iallafall och dö MÅSTE jag nångång.
Och jag är LIV RÄDD för att leva dethär livet. Men dethär är det enda livet jag kommer ha. Jag kommer ALLTID ha denhär äckliga kroppen jag kommer ALLTID att vara JAG. Och jag VILL INTE det
Så det är så jävla o möjligt. För jag vill inte leva och jag vill inte bli vuxen och jag vill inte dö. Och jag vill ABSOLUT INTE att nånannan som jag känner ska dö men ALLA kommer göra det Och desto längre jag lever desto flera kommer dö. Och ÄNDÅ så kommer jag att dö tillslut.
Så därför så vill jag ändå dö före jag måste allt detdär andra som jag inte heller vill.

Vilka otroligt tunga frågor du brottas med.

Så mycket som är ofrånkomligt och som man inte vill.

 

[Blyger]

Ja men jag fattar inte VARFÖR det är så himla viktigt att man ska leva sålänge det går bara för att man ÄNDÅ ska dö sen. Varför kan man inte likagärna få välja själv om man vill dö tidigare då?

Nej just varför det är viktigt är svårt att svara på och jag tror det är väldigt individuellt.
Ingen annan kan svara åt dig eller bestämma det åt dig.

Jag brukar tänka på en klok sak som Gandalf sa ibland (jag är lite Tolkien/Sagan om ringen-nörd) gällande livet och döden i stort.

"Förtjänar att dö? Många som lever förtjäna att dö. Vissa som dör förtjäna att leva. Kan du ge dem livet åter? Var inte för ivrig att dela ut död och domar. Inte ens de visaste kan se alla slut."

 

[LiviaFilippa]

Jag har ju jättegamla föräldrar som behöver vård då och då. Jag och min storebror får vara med på alla möten och alla läkarbesök om föräldrarna själva vill. Då borde det gälla åt andra hållet också - dvs dina föräldrar får vara med dig på dina besök om du vill det.

Ja okej dom kanske får vara med ifall jag vill det då. Men det är ju ändå att allting är mera mitt an svar bara.

 

[LiviaFilippa]

Hmm, det vet jag faktiskt inte hur det funkar, men verkligen en viktig fråga tycker jag. Du behöver ju kunna känna dig trygg med att få allt stöd du behöver även när du är 18.

Ja men det är många som INTE får det. Utan att det blir som en lucka när man blir 18 så måste man börja om att stå i kö till vuxen psyk och sånt och att man inte får nåt stöd heltplötsligt.

 

[LiviaFilippa]

Nej just varför det är viktigt är svårt att svara på och jag tror det är väldigt individuellt.
Ingen annan kan svara åt dig eller bestämma det åt dig.

Jag brukar tänka på en klok sak som Gandalf sa ibland (jag är lite Tolkien/Sagan om ringen-nörd) gällande livet och döden i stort.

"Förtjänar att dö? Många som lever förtjäna att död. Vissa som dör förtjäna att leva. Kan du ge dem livet åter? Var inte för ivrig att dela ut död och domar. Inte ens de visaste kan se alla slut."

Fast andra gör ju det alltså be stämmer åt mig. För dom be stämmer att jag INTE FÅR dö o avsett.
Och detdär citatet så det är säkert bra men jag fattar iallafall inte.

 

[Blyger]

Fast andra gör ju det alltså be stämmer åt mig. För dom be stämmer att jag INTE FÅR dö o avsett.
Och detdär citatet så det är säkert bra men jag fattar iallafall inte.

Är det något du pratar med psykologen om?

att få bestämma själv är viktigt för människors välbefinnande, har jag lärt mig.

Ungefär som att man inte vet vad som händer i framtiden, kanske är det meningen att man ska göra något viktigt sen.

 

[LiviaFilippa]

Är det något du pratar med psykologen om?

att få bestämma själv är viktigt för människors välbefinnande, har jag lärt mig.

Ungefär som att man inte vet vad som händer i framtiden, kanske är det meningen att man ska göra något viktigt sen.

Menar du det med att andra be stämmer? Isåfall så ja det har jag pratat endel om med psykologen men hon har inte precis nåt bra svar om det.
Men ja dom har ju endel saker som vi får välja om eller på verka på hvb tillexempel. Men i själva som grunden om MITT liv så får jag inte det.
Och ja okej. Men ja det KANSKE är meningen då OM man tror på Gud eller ödet eller nånting. Men jag tror inte att det mera var meningen att andra skulle dö motför att jag ska det. Och isåfall OM man ska tänka så så var det inte meningen att jag skulle finnas heller.

 

[Luff]

En kan ju se till att ens förälder är kontaktperson till försäkringskassan så jag antar att det går att be om det vid vårdkontakter också. Du kan ju ge dina föräldrar fullmakt att sköta många saker. God man kan ju också vara en sorts väg att slippa viss juridik.

 

[LiviaFilippa]

En kan ju se till att ens förälder är kontaktperson till försäkringskassan så jag antar att det går att be om det vid vårdkontakter också. Du kan ju ge dina föräldrar fullmakt att sköta många saker. God man kan ju också vara en sorts väg att slippa viss juridik.

God man är väl att nånannan be stämmer saker åt en och har an svaret för pengar och sånt?

 

[Luff]

God man är väl att nånannan be stämmer saker åt en och har an svaret för pengar och sånt?

Ja. Precis.

 

[sorbifolia]

Jag håller med om att det kan vara skitsvårt att acceptera att det inte går att få tillbaka tiden som har varit, eller de människor och djur som man förlorat. Det kanske är därför att en del drömmar om tidsresor och uppfinningar som gör det möjligt att åka båkåt i tiden? För att de har en så enormt stor önskan om att det skulle vara möjligt...? Så jag tror att det är många som brottas med liknande tankar som du har kring detta.

Angående det med att dö, så vet jag inte helt om jag tror på att man kommer till himlen när man dör, även om jag hoppas det. Men det känns - för mig - mera sannolikt att "själen" finns kvar på något vis här på jorden. Jag har en kompis som är "synsk" och som liksom "talar med andar" - jag vet inte om jag tror på det heller, men det känns fint på något vis att de döda stannar kvar och liksom vakar över oss.

I och med att jag levt över dubbelt så länge som dig, så har jag ju hunnit förlora flera både människor och djur som varit viktiga för mig, men jag kan säga att oavsett hur hemskt det varit när dom dött, så har jag med tiden kunnat ta mig igenom sorgen och tänka tillbaka på alla positiva minnen och uppskatta tiden jag fått med dom. Och en sak som är positiv med att bli äldre är att man får flera viktiga personer i sitt liv som är jämngamla eller yngre än en själv, och då är det inte alls säkert att dom kommer dö innan man gör det själv. Som din pojkvän t.ex., honom kan du ju förhoppningsvis få ha kvar hela ditt liv. Och ju flera bra personer man har i sitt liv ju enklare är det att tackla det om någon går bort, trots att det är sorgligt och gör ont.

Jag förstår att det är läskigt för dig att bli 18 iom du inte längre kommer höra till bup då, men jag gissar att bup/soc och din familj kommer börja i god tid att lägga en plan för hur det ska bli så bra som möjligt för dig även efter att du fyllt 18. De allra flesta 18-åringar bor ju hemma hos sina föräldrar, kan du ha det som ett mål att du också ska göra det då kanske? Min bästis är 44 år och hon bor fortfarande i samma hus som sin mamma och sin brorsa, så det är ingenting som säger att man måste klara sig helt själv även om man är vuxen. Och om man har en pojkvän/sambo så blir man ju som ett team som tar beslut tillsammans, kanske med input/råd från föräldrar och andra man litar på. Du har många bra människor som bryr sig om dig vännen, och som säkert vill hjälpa dig i många, många år framöver.

 

[LiviaFilippa]

Jag håller med om att det kan vara skitsvårt att acceptera att det inte går att få tillbaka tiden som har varit, eller de människor och djur som man förlorat. Det kanske är därför att en del drömmar om tidsresor och uppfinningar som gör det möjligt att åka båkåt i tiden? För att de har en så enormt stor önskan om att det skulle vara möjligt...? Så jag tror att det är många som brottas med liknande tankar som du har kring detta.

Angående det med att dö, så vet jag inte helt om jag tror på att man kommer till himlen när man dör, även om jag hoppas det. Men det känns - för mig - mera sannolikt att "själen" finns kvar på något vis här på jorden. Jag har en kompis som är "synsk" och som liksom "talar med andar" - jag vet inte om jag tror på det heller, men det känns fint på något vis att de döda stannar kvar och liksom vakar över oss.

I och med att jag levt över dubbelt så länge som dig, så har jag ju hunnit förlora flera både människor och djur som varit viktiga för mig, men jag kan säga att oavsett hur hemskt det varit när dom dött, så har jag med tiden kunnat ta mig igenom sorgen och tänka tillbaka på alla positiva minnen och uppskatta tiden jag fått med dom. Och en sak som är positiv med att bli äldre är att man får flera viktiga personer i sitt liv som är jämngamla eller yngre än en själv, och då är det inte alls säkert att dom kommer dö innan man gör det själv. Som din pojkvän t.ex., honom kan du ju förhoppningsvis få ha kvar hela ditt liv. Och ju flera bra personer man har i sitt liv ju enklare är det att tackla det om någon går bort, trots att det är sorgligt och gör ont.

Jag förstår att det är läskigt för dig att bli 18 iom du inte längre kommer höra till bup då, men jag gissar att bup/soc och din familj kommer börja i god tid att lägga en plan för hur det ska bli så bra som möjligt för dig även efter att du fyllt 18. De allra flesta 18-åringar bor ju hemma hos sina föräldrar, kan du ha det som ett mål att du också ska göra det då kanske? Min bästis är 44 år och hon bor fortfarande i samma hus som sin mamma och sin brorsa, så det är ingenting som säger att man måste klara sig helt själv även om man är vuxen. Och om man har en pojkvän/sambo så blir man ju som ett team som tar beslut tillsammans, kanske med input/råd från föräldrar och andra man litar på. Du har många bra människor som bryr sig om dig vännen, och som säkert vill hjälpa dig i många, många år framöver.

Jag vet inte hur jag tror om själ och allt sånt. Eller jag ändrar mig helatiden om vad jag tror om himlen eller om man har nån själ som är kvar efter man dör och allt sånt.
Och det om när andra dör så o avsett hur hemskt det är att du har ändå kunnat ta dig genom sorgen och tänka på det possitiva. Så det är ju jätte bra men det borde väl vara allas val om man VILL leva och ta sig genom det eller ifall man vill slippa leva och vill slippa att andra dör? För som du skrev att man kan ta sig genom sorgen och tänka på det possitiva så gäller väl det för tillexempel ens föräldrar också.
Och ja jag vet att jag har personer runt mig som KAN hjälpa mig även fast jag blir 18 och som vill det. Men det är ändå skillnad motför att vara barn och att vara vuxen och få hjälp från ens föräldrar och så.