Livet och döden

Dethär kanske låter konstigt efter som att iprincip alla vet att jag har försökt att ta själv mord flera gånger. Men jag är SKIT RÄDD för att dö och att vara död. För att om jag tänker på det och att man bara INTE FINNS så är det så jävla jobbigt att tänka på. Och att om kanske 100 år så finns nog INGEN som jag känner nu och exakt ALLA kommer att dö. Och när nån är död så kan man ALDRIG träffa den igen.
Och allt som har varit som ALDRIG kommer hända igen som man bara kan ångra så jävla mycket men man kan aldrig aldrig ändra det eller göra det igen. Tillexempel att jag kommer aldrig att vara barn igen. Jag kommer aldrig att vara nån som inte har varit med om äckel saker utan det kommer ALLTID vara en del av mig tills jag DÖR. Jag kommer aldrig att gå i grund skolan igen. Jag kommer aldrig att ha en helt normal kropp igen. Jag kommer aldrig att vara den åldern som jag är NU igen.
Och om bara lite över två år så fyller jag 18. Då måste jag vara VUXEN och sen måste jag vara det tills jag dör. Och det är det störda för jag är EXAKT lika liv rädd för att bli vuxen som att dö. Och jag MÅSTE nåt av det iallafall och dö MÅSTE jag nångång.
Och jag är LIV RÄDD för att leva dethär livet. Men dethär är det enda livet jag kommer ha. Jag kommer ALLTID ha denhär äckliga kroppen jag kommer ALLTID att vara JAG. Och jag VILL INTE det
Så det är så jävla o möjligt. För jag vill inte leva och jag vill inte bli vuxen och jag vill inte dö. Och jag vill ABSOLUT INTE att nånannan som jag känner ska dö men ALLA kommer göra det Och desto längre jag lever desto flera kommer dö. Och ÄNDÅ så kommer jag att dö tillslut.
Så därför så vill jag ändå dö före jag måste allt detdär andra som jag inte heller vill.

 

[Blyger]

Kram
Det är stora och svåra tankar, och går liksom inte att "trösta" heller för det du säger är helt sant.
Vi kan inte stanna tiden.
Det går inte att få vara barn eller ung eller 20 eller något för evigt.
Alla kommer dö.
Förhoppningsvis får vi leva långa liv och uppleva mycket bra saker, men det är inte heller sant för alla.
Jag hoppas i alla fall att du har många många år kvar och att du kommer kunna fylla dem med så mycket bra saker att det dåliga bleknar

 

[Daff]

Jag upplevde inte att jag blev vuxen när jag fyllde 18 år, jag fick fortfarande gymnasiet och bodde hemma hos mina föräldrar och levde precis som när jag var 16 år. Förutom att jag kunde ta körkort och fick gå ut på krogen om jag ville. Jag bodde hemma ganska länge och tyckte det var väldigt skönt. Dels ville jag inte flytta hemifrån och bli helt själv och dels var det skönt att inte behöva ta ansvar för hela livet själv.

Vad är det du tänker händer när du fyller 18 och blir vuxen? Är det några speciella grejer du är orolig för?

Och rädsla för döden... det är så stort och svårt, jag har bara förlorat mina föräldrars föräldrar och dom var gamla och sjuka så det kändes inte såååå hemskt när dom dog. Men jag kan ibland längta efter att prata med dom och då brukar jag prata med mina syskon eller mina föräldrar om hur dom var och vad dom skulle svara om jag frågade något, så känns det ofta lite bättre.

Döden är så svår att förstå. Hur kan någon finnas och sen bara vara borta för alltid? Tror du på någon religion? Jag tror att det kan vara ganska skönt just i förhållande till döden för då kan man tro att livet fortsätter men på ett annat sätt.

 

[LiviaFilippa]

Kram
Det är stora och svåra tankar, och går liksom inte att "trösta" heller för det du säger är helt sant.
Vi kan inte stanna tiden.
Det går inte att få vara barn eller ung eller 20 eller något för evigt.
Alla kommer dö.
Förhoppningsvis får vi leva långa liv och uppleva mycket bra saker, men det är inte heller sant för alla.
Jag hoppas i alla fall att du har många många år kvar och att du kommer kunna fylla dem med så mycket bra saker att det dåliga bleknar

Men jag VILL INTE ha ett långt liv och många år kvar med massa bra saker. Det bara känns så o nödigt och att desto längre jag lever desto flera andra kommer ju dö

 

[Blyger]

Men jag VILL INTE ha ett långt liv och många år kvar med massa bra saker. Det bara känns så o nödigt och att desto längre jag lever desto flera andra kommer ju dö

Jag vet inte om det är nödvändigt att leva. Men tycker personligen det är onödigt att behöva dö som ung. Få saker tar så hårt på de som är omkring också, familj och vänner, är min erfarenhet

 

[LiviaFilippa]

Jag upplevde inte att jag blev vuxen när jag fyllde 18 år, jag fick fortfarande gymnasiet och bodde hemma hos mina föräldrar och levde precis som när jag var 16 år. Förutom att jag kunde ta körkort och fick gå ut på krogen om jag ville. Jag bodde hemma ganska länge och tyckte det var väldigt skönt. Dels ville jag inte flytta hemifrån och bli helt själv och dels var det skönt att inte behöva ta ansvar för hela livet själv.

Vad är det du tänker händer när du fyller 18 och blir vuxen? Är det några speciella grejer du är orolig för?

Och rädsla för döden... det är så stort och svårt, jag har bara förlorat mina föräldrars föräldrar och dom var gamla och sjuka så det kändes inte såååå hemskt när dom dog. Men jag kan ibland längta efter att prata med dom och då brukar jag prata med mina syskon eller mina föräldrar om hur dom var och vad dom skulle svara om jag frågade något, så känns det ofta lite bättre.

Döden är så svår att förstå. Hur kan någon finnas och sen bara vara borta för alltid? Tror du på någon religion? Jag tror att det kan vara ganska skönt just i förhållande till döden för då kan man tro att livet fortsätter men på ett annat sätt.

Jag vet inte riktigt men bara ALLT. Att JAG ska ta alla be slut och att jag har an svaret själv liksom. Och att jag inte kommer höra till bup och allt sånt.
Och jag håller med att döden är svår att fatta att hjärnan bara som stängs av eller? Jag är ju JAG nu liksom i själva hjärnan men var tar JAG vägen då?
Och jag vet inte riktigt vad jag tror på men nånting i kristen dom iallafall tror jag. Mamma och pappa är kristna iallafall och jag har varit ganska så mycket i kyrkan när jag var mindre men jag har varit ganska så tvek sam och jag vet fort farande inte exakt hur jag tror.

 

[LiviaFilippa]

Jag vet inte om det är nödvändigt att leva. Men tycker personligen det är onödigt att behöva dö som ung. Få saker tar så hårt på de som är omkring också, familj och vänner, är min erfarenhet

Ja men det tar ju hårt PÅMIG att andra kommer dö. Är det viktigare hur dom tycker motför hur jag tycker då?
Plus så tillexempel mamma och pappa VALDE att dom ville ha barn så dom borde vara för beredda på risken att jag skulle kunna dö. Men jag har inte valt att finnas.

 

[Blyger]

Ja men det tar ju hårt PÅMIG att andra kommer dö. Är det viktigare hur dom tycker motför hur jag tycker då?
Plus så tillexempel mamma och pappa VALDE att dom ville ha barn så dom borde vara för beredda på risken att jag skulle kunna dö. Men jag har inte valt att finnas.

Nej det är inte viktigare. Det är väl en del av grejen. Du är viktigast i ditt liv, jag är viktigast i mitt liv. Sen har alla många andra som är olika mycket viktiga runt oss liksom.

Ja, när man väljer barn ingår risken att barnet kan dö. Sorgen är priset för kärlek brukar man väl säga. Men jag kan inte föreställa mig någon större sorg.

När jag var ung älskade jag att åka motorcykel med min bror, och mamma hatade det. Händer det något förlorar jag båda mina barn samtidigt, brukade hon säga. Idag förstår jag hennes rädsla bättre.

 

[Daff]

Jag vet inte riktigt men bara ALLT. Att JAG ska ta alla be slut och att jag har an svaret själv liksom. Och att jag inte kommer höra till bup och allt sånt.
Och jag håller med att döden är svår att fatta att hjärnan bara som stängs av eller? Jag är ju JAG nu liksom i själva hjärnan men var tar JAG vägen då?
Och jag vet inte riktigt vad jag tror på men nånting i kristen dom iallafall tror jag. Mamma och pappa är kristna iallafall och jag har varit ganska så mycket i kyrkan när jag var mindre men jag har varit ganska så tvek sam och jag vet fort farande inte exakt hur jag tror.

Jag kan inte säga nåt om BUP och sånt (och fattar att det är läskigt) men iaf jag upplevde inte att jag behövde fatta beslut och så själv när jag fyllde 18 år utan mina föräldrar stöttade mig precis som innan. Eller det enda var väl att jag tog körkort och sen behövde jag skjutsa mina syskon hela tiden, det var inte jättekul.
Dom fortsatte betala mina försäkring och mamma tvättade mina kläder som innan, jag fortsätte vara med dom på nyår och midsommar om jag vill.

Hur tror du dina föräldrar tänker? Tror dom dom tänker att du ska klara sig själv när du fyllt 18 år? Det finns säkert föräldrar som tänker så också men jag hoppas att dina inte gör det

 

[Blyger]

Säger som @Daff många föräldrar fortsätter vara ett stöd till sina barn även när de är vuxna och flyttat hemifrån

 

[LiviaFilippa]

Nej det är inte viktigare. Det är väl en del av grejen. Du är viktigast i ditt liv, jag är viktigast i mitt liv. Sen har alla många andra som är olika mycket viktiga runt oss liksom.

Ja, när man väljer barn ingår risken att barnet kan dö. Sorgen är priset för kärlek brukar man väl säga. Men jag kan inte föreställa mig någon större sorg.

När jag var ung älskade jag att åka motorcykel med min bror, och mamma hatade det. Händer det något förlorar jag båda mina barn samtidigt, brukade hon säga. Idag förstår jag hennes rädsla bättre.

Ja exakt jag är viktigast i mitt liv då hjälper det ju inte förmig att andra kanske skulle bli ledsna om jag dog. För JAG blir ju ledsen för att allaandra kommer dö.
Och jag fattar att det nog är hemskt om man har barn så skulle barnet dö. Men det blir ändå konstigt tycker jag om JAG måste leva för att mamma och pappa skulle bli ledsna om jag dog fast det var ju DOM som valde att jag skulle finnas.

 

[LiviaFilippa]

Jag kan inte säga nåt om BUP och sånt (och fattar att det är läskigt) men iaf jag upplevde inte att jag behövde fatta beslut och så själv när jag fyllde 18 år utan mina föräldrar stöttade mig precis som innan. Eller det enda var väl att jag tog körkort och sen behövde jag skjutsa mina syskon hela tiden, det var inte jättekul.
Dom fortsatte betala mina försäkring och mamma tvättade mina kläder som innan, jag fortsätte vara med dom på nyår och midsommar om jag vill.

Hur tror du dina föräldrar tänker? Tror dom dom tänker att du ska klara sig själv när du fyllt 18 år? Det finns säkert föräldrar som tänker så också men jag hoppas att dina inte gör det

Nej alltså mamma och pappa skulle inte bara säga att jag måste klara allting själv direkt efter jag fyller 18. Men det är ändå att jag FÅR ta alla be slut och att det är jag som ändå har an svaret. Alltså att mamma och pappa be höver inte vara in blandade i saker och det är JAG som ska tillexempel skriva under viktiga papper och sånt. Och det blir annat som gäller för soc och allt sånt också och att jag ändå ÄR vuxen då.

 

[LiviaFilippa]

Säger som @Daff många föräldrar fortsätter vara ett stöd till sina barn även när de är vuxna och flyttat hemifrån

Ja såklart! Men det är ändå skillnad. Tillexempel om man be höver nån vård så måste man fixa det själv för dom får väl inte vara in blandade om man är över 18? Och att det är ändå JAG som skulle ha allt an svar för migsjälv då och jag skulle ändå be höva mera klara migsjälv på endel sätt. Och jag vill inte ens flytta hemi från.

 

[Blyger]

Ja exakt jag är viktigast i mitt liv då hjälper det ju inte förmig att andra kanske skulle bli ledsna om jag dog. För JAG blir ju ledsen för att allaandra kommer dö.
Och jag fattar att det nog är hemskt om man har barn så skulle barnet dö. Men det blir ändå konstigt tycker jag om JAG måste leva för att mamma och pappa skulle bli ledsna om jag dog fast det var ju DOM som valde att jag skulle finnas.

Jag förstår vad du menar och jag tror du förstår vad jag menar.

Jag tror inte att det går att bara leva för någon annan. Man måste vilja det själv också. Sen finns det nog något mellanting mellan att inte vilja leva men inte vilja dö.

Jag hoppas du hittar något att leva för

 

[mamman]

Ja såklart! Men det är ändå skillnad. Tillexempel om man be höver nån vård så måste man fixa det själv för dom får väl inte vara in blandade om man är över 18? Och att det är ändå JAG som skulle ha allt an svar för migsjälv då och jag skulle ändå be höva mera klara migsjälv på endel sätt. Och jag vill inte ens flytta hemi från.

Föräldrar fåt vara inblandade om man vill. Sedan kanske det finns begränsningar eller skillnader som jag inte vet i själva vården. Men det är jättebra om föräldrar hjälper till med kontakter, att ordna saker och hjälpa med beslut om man inte orkar eller om man "bara" behöver hjälp med att tänka vad som är bäst. Föräldrar kan också vara viktiga i vården, även om man är vuxen. Det finns också en generell lag som säger att föräldrar har visst ansvar tills barnet har gått ut gymnasiet eller motsvarande.
Sedan tror jag att de flesta tycker att det är läskigt att bli vuxen och behöva ta ansvar. Men det känns också bra att t ex få skriva på papper själv. Vuxen blir man inte bara över en dag, det är något som man "växer i".

 

[athena_arabians]

@EmmaFilippa: Det är stora frågor du tar upp och jag vet inte om det ens finns något svar på många av dem

Det enda vi kan räkna med i våra liv är att inget förblir som det har varit, vi utvecklas och förändras hela tiden. Att bli vuxen och ta ett annat ansvar för sig själv kan vara skrämmande. Själv tyckte jag det var skönt för jag ville inte vara ett barn längre, jag ville kunna bestämma över mig själv. Men det var ju inte så mycket som förändrades plötsligt efter födelsedagen, mina föräldrar var ju fortfarande mina föräldrar och hjälpte och stöttade mig när jag behövde det.

Jag mådde som sagt inte bra som barn eller ung vuxen och trodde aldrig att jag skulle bli 30 år ens. Nu har jag precis fyllt 50 och även om många saker inte blivit som jag trodde de skulle bli så har det varit bra på det stora hela.

 

[Fjordfrälst]

Som sagt stora frågor och angående rädslan för att dö och vara död, ja jag fick panik när jag började tänka på det från 7 år men ju äldre jag blivit och upplevt saker så tror/är jag inte rädd för att man bara är borta för det är jag tämligen övertygad att man inte är bara borta (men alla tror givetvis vad den själv tror på! ) men jag är ändå rädd för att dö då jag vill LEVA.

Att vara vuxen; tror ganska bestämt att många med mig som är vuxna säger "aldrig mer tonåring, fyyyy för den tiden och så skönt den är över" för det är en känslomässigt sett för många en jobbig period- helt normalt! Sen stå på egna ben- ja alltså det där är nog olika hur mycket föräldrar finns där och stöttar. Sambon som fått stå på sina ben tidigt (har sina föräldrar kvar i livet men modern bor på andra sidan landet) tycker nog att jag vänt mig till mamma (pappa har jag mer sporadisk kontakt med likt sambon har) och bett om råd för minsta lilla vilket stämt men jag börjar alltmer lita på mina egna beslut och stå upp allt mer och ja jag är ju 35 så det "ska" man ju men föräldrar är ändå ens föräldrar .

Och ja livet ÄR föränderligt, att det är det och alla kommer dö och även ifrån en- det är ju så för alla och nått vi vet om och måste försöka acceptera, det kommer ju tyvärr inte ändras (ja jag har med haft och har svårt med det).

 

[Fjordfrälst]

Ja såklart! Men det är ändå skillnad. Tillexempel om man be höver nån vård så måste man fixa det själv för dom får väl inte vara in blandade om man är över 18? Och att det är ändå JAG som skulle ha allt an svar för migsjälv då och jag skulle ändå be höva mera klara migsjälv på endel sätt. Och jag vill inte ens flytta hemi från.

Jag ville aldrig flytta hemifrån heller haha, jag äääälskar barndomshemmet jag är uppväxt på och bodde hemma tills drygt 20 men tro mig! Flytta hemifrån var precis vad jag behövde för att mamma och jag inte skulle gå varandra på nerverna och faktiskt för att jag skulle växa som person och vara min egen självständiga person. Såhär i efterhand inser jahg det såklart, men i din ålder- nope .

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår vad du menar och jag tror du förstår vad jag menar.

Jag tror inte att det går att bara leva för någon annan. Man måste vilja det själv också. Sen finns det nog något mellanting mellan att inte vilja leva men inte vilja dö.

Jag hoppas du hittar något att leva för

Ja men jag fattar inte VARFÖR det är så himla viktigt att man ska leva sålänge det går bara för att man ÄNDÅ ska dö sen. Varför kan man inte likagärna få välja själv om man vill dö tidigare då?

 

[LiviaFilippa]

Föräldrar fåt vara inblandade om man vill. Sedan kanske det finns begränsningar eller skillnader som jag inte vet i själva vården. Men det är jättebra om föräldrar hjälper till med kontakter, att ordna saker och hjälpa med beslut om man inte orkar eller om man "bara" behöver hjälp med att tänka vad som är bäst. Föräldrar kan också vara viktiga i vården, även om man är vuxen. Det finns också en generell lag som säger att föräldrar har visst ansvar tills barnet har gått ut gymnasiet eller motsvarande.
Sedan tror jag att de flesta tycker att det är läskigt att bli vuxen och behöva ta ansvar. Men det känns också bra att t ex få skriva på papper själv. Vuxen blir man inte bara över en dag, det är något som man "växer i".

Okej men dom är ju inte med en helatiden om man är in lagd tillexempel som dom är nu? Utan när man är vuxen så ska man mera klara allt sånt själv. Och tror nog att det är svårare för dom att tillexempel vara ledig pågrund av mig om jag är över 18. Och JAG tycker iallafall inte att det är nån för del FÖRMIG att skriva på papper själv tillexempel.