G
gudarnas häst
I slutet av 70- och början av 80-talet rasade en ganska infekterad debatt inom islandshästsverige. I centrum stod ett antal hingstägare vars hingstar inte hade blivit godkända på SIF:s bedömningar. Några av hingstarna var bedömda och godkända av svenska ponnyavelsförbundet. Där hade man bedömt hingstarnas exteriör enligt mallen för en välbygd ponny. Någon av hingstarna var tävlade tämligen framgångsrikt i ponnydressyr och någon även i ponnyhoppning. Gemensamt för hingstarna var att de hade otillräckliga gångarter för att bli godkända på SIF:s bedömningar, bl.a. var hingstarnas tölt allt för dålig och i vissa fall obefintlig.
Hingstägarna tyckte att de hade mycket fina och trevliga hingstar och att de borde godkännas för avel även av SIF. I debatten uttalades ofta ord som översitteri och överförmynderi och hingstägarna hotade att bilda en ny islandshästförening. Årsmötena vid den här tiden var inga roliga tillställningar, inte sällan lämnade deltagare lokalen gråtande. Efter många, långa och heta diskussioner bröt sig gruppen av hingstägare ur SIF och bildade en egen förening; ”Föreningen för islandshästens bevarande”. Denna förening självdog dock efter en relativt kort tid när det visade sig att det egentligen inte var så många som sympatiserade med utbrytarna, de var mer högljudda än många.
Det är alltid bra att ha historien med sig när man för debatt. Om vi tänker oss att hingstägarna hade fått sin vilja igenom och deras hingstar blivit godkända eller att aveln hade släppts helt fri, hur hade den svenska islandshästen sett ut idag då? Hade den varit en ponnyras bland många andra med en svag eller obefintlig tölt och pass?
Jag kan inte se att det gynnar rasens utveckling att släppa aveln fri. Dagens krav på 7.75 är lågt ställda krav på en avelshingst (visserligen som Tim tidigare påpekat lättare för en 5-gångare än för en 4-gångare, men fortfarande lågt ställda), men de säkerställer åtminstone att hingsten har någorlunda gångarter och en hygglig exteriör (alt. halvdana gångarter med fantastisk exteriör eller tvärt om).
Att sträva efter att aveln går framåt är att sträva efter att allt fler hästar uppfyller de avelsmål som man har satt upp för rasen. Att aveln går framåt på detta sätt är inget som bara gagnar tävlingsryttaren utan är minst lika viktigt för den som föredrar att rida i skogen. Att utveckla aveln är att göra så att färre och färre hästar har fysiska, mentala och gångartsmässiga defekter och det gör det lättare för både fritidsryttaren och tävlingsryttaren att hitta sin drömhäst.
Det enda sättet att få aveln att gå framåt är att avla på de bästa individerna. Att selektera ut de individer som är ”de bästa” är inte lätt och än så länge har vi inget bättre system än avelsbedömning och BLUP, även om det finns naturligtvis finns brister i dessa. Att däremot släppa aveln fri så att jag får avla på min häst för att jag tycker att han är så fantastisk, är helt säkert inte något bra sätt säkra islandshästens framtid som allsidig och sund gångartshäst.
Hingstägarna tyckte att de hade mycket fina och trevliga hingstar och att de borde godkännas för avel även av SIF. I debatten uttalades ofta ord som översitteri och överförmynderi och hingstägarna hotade att bilda en ny islandshästförening. Årsmötena vid den här tiden var inga roliga tillställningar, inte sällan lämnade deltagare lokalen gråtande. Efter många, långa och heta diskussioner bröt sig gruppen av hingstägare ur SIF och bildade en egen förening; ”Föreningen för islandshästens bevarande”. Denna förening självdog dock efter en relativt kort tid när det visade sig att det egentligen inte var så många som sympatiserade med utbrytarna, de var mer högljudda än många.
Det är alltid bra att ha historien med sig när man för debatt. Om vi tänker oss att hingstägarna hade fått sin vilja igenom och deras hingstar blivit godkända eller att aveln hade släppts helt fri, hur hade den svenska islandshästen sett ut idag då? Hade den varit en ponnyras bland många andra med en svag eller obefintlig tölt och pass?
Jag kan inte se att det gynnar rasens utveckling att släppa aveln fri. Dagens krav på 7.75 är lågt ställda krav på en avelshingst (visserligen som Tim tidigare påpekat lättare för en 5-gångare än för en 4-gångare, men fortfarande lågt ställda), men de säkerställer åtminstone att hingsten har någorlunda gångarter och en hygglig exteriör (alt. halvdana gångarter med fantastisk exteriör eller tvärt om).
Att sträva efter att aveln går framåt är att sträva efter att allt fler hästar uppfyller de avelsmål som man har satt upp för rasen. Att aveln går framåt på detta sätt är inget som bara gagnar tävlingsryttaren utan är minst lika viktigt för den som föredrar att rida i skogen. Att utveckla aveln är att göra så att färre och färre hästar har fysiska, mentala och gångartsmässiga defekter och det gör det lättare för både fritidsryttaren och tävlingsryttaren att hitta sin drömhäst.
Det enda sättet att få aveln att gå framåt är att avla på de bästa individerna. Att selektera ut de individer som är ”de bästa” är inte lätt och än så länge har vi inget bättre system än avelsbedömning och BLUP, även om det finns naturligtvis finns brister i dessa. Att däremot släppa aveln fri så att jag får avla på min häst för att jag tycker att han är så fantastisk, är helt säkert inte något bra sätt säkra islandshästens framtid som allsidig och sund gångartshäst.