Nedre delen av hästens ben består av ben, skinn, ligament, senor och blodkärl. Diametern hos blodkärlen är relativt liten när hästen är i vila. Benlindor, som av nödvändighet sätts på då hästen står still, har, förutom att trycka samman blodkärlen något, liten skadande effekt så länge hästen förblir stillastående. Men då hästen börjar röra sig och blodkärlen behöver vidga sig för att förse den nedre delen av benet och hoven med blod hindras cirkulationen av de åtdragna benlindorna.
Artärer som har kraftiga, stabila väggar påverkas mindre än venerna vars väggar är tunna och sladdriga som innerslangen i ett cykeldäck. Venerna utvidgas endast då blod trycks igenom dem, men under åtsnörande bandage kan de inte göra det och hos hästen finns det inte någon muskelvävnad där venerna kan ta utrymme (som hos människor) i den här delen av benen. Resultatet blir att blodet inte kan återvända upp genom benet i samma takt som det pumpas ner och venerna i regionen blir som ballonger (över tid kan det ge åderbråck).
När hästen är i vila ligger djupa böjsenan nära det timglasformade skenbenet. När benlindorna placeras runt benet då hästen är i vila trycks senorna något närmare benet. Då hästen rör sig börjar böjsenorna, som dras samman i varje steg, att med avsevärd kraft snärta mot bandaget. Kraften i slaget och skavandet (inte bara på böjsenan, utan också på andra senor och ligament) kan leda till kroniska inflammationer.
En benlinda kan knappast skydda senorna från kraften hos en skodd bakhov. Det borde vara vettigare att ta av skon och läka den deformerade bakhoven och på det sättet ta bort orsaken till problemet. När man betänker att en enda böjsena kan bära vikten av fyra hästar (den kraft som uppstår vid landningen efter ett hopp) borde det vara klart att den inte behöver något skydd om hästen används på ett vettigt sätt och tränas upp så att den kan anpassas och bli starkare av sig själv.
Krångligt! 
