Just nu känner jag en längtan efter något. En längtan efter att återuppta de saker som gjorde livet så härligt – spontana resor, friheten att vara jag utan att tänka på allt som tynger. Jag har haft så mycket glädje av de där små, oväntade äventyren, när jag bara bestämde mig för att hoppa på tåget till Stockholm eller Göteborg. Eller den där resan till Hova – inga planer, inga förväntningar, bara friheten att åka dit och känna vinden i håret. Och kanske, den där drömmen om att gå på nån kryssningshelg igen. Talln var ju en höjdare.
Men nu känns det som om jag står stilla. Livet har blivit för stort, för tungt och för komplicerat. Jag längtar tillbaka till den tiden när världen var enklare, när jag bara kunde kasta mig in i saker utan att överanalysera varje steg.
Och där ligger en av mina största drömmar: att få leva igen. Inte bara i fysisk mening, utan att känna den där glädjen, den där friheten som jag en gång hade. Jag tänker på hästar, på stallet, på ridningen. Något jag älskade så mycket, och som jag så gärna vill återuppta. Tänk att få sitta upp på en häst igen – känna de mjuka rörelserna, höra tystnaden när man är på en ridtur ute i naturen. Eller när jag satt på ridbanan, för mig själv eller inför tränare på en överladdad, överårig gammal handikapphäst vid namn Fatima... En gång var det en självklar del av mitt liv, men nu känns det som en avlägsen dröm.
Det är kanske där det handlar om att våga vara sårbar. Att våga konfrontera det som känns obekvämt, och kanske till och med ge mig själv rätten att vara den jag är idag, utan att behöva rättfärdiga mig för alla. Att hitta en plats där jag kan vara i fred, men också återfå en bit av den friheten jag saknar.
Så, trots allt som står i vägen, finns det en gnista av hopp. Jag vet inte om jag kommer att hitta ett stall att rida i, eller om jag kommer att kunna släppa gamla förväntningar. Men jag vet att jag längtar efter att få leva på riktigt igen, och kanske, bara kanske, kan jag hitta vägen tillbaka till den glädjen och friheten en gång till.
Jisses, jag har varit lite gråtmild och nostaglisk ett par dagar, men det är för att min och Fatimas gamla hästskötare, flyttat ut på landet en bit uppåt i landet dessutom, så jag kan inte vara hennes stöttepelare personligen...
Hon har en åring och flera andra djur på sin gård, med sin sambo. Och redan efter ett par månader har en granne 30 år äldre, börjat hacka på henne och hennes hästhandhavande. Hästarna går på lösdrift med tak dagtid och stall på nätterna., varken åringen eller shettisen har täcke på sig och det sticker visst i ögonen på grannen... Min kompis förklarade att hästarna har täcke på sig, vid behov, blåst, regn och kyla. Men i övrigt klarar de sig med lång daglig hagvistelse i lösdrift med tak dagtid och stall på nätterna. Min vän är fantastiskt ödmjuk och tar självklart illa vid sig och trots att hon är otroligt duktig med hästar då hon började sköta ponny o arab i ett av de stall jag hade Tima, som 8-åring, då tillsammans med sin pappa. Idag är hon 25'ish år... och har hållit på med hästar kontinuerligt även hundar och andra djur. Så hon vet mycket väl vad hon gör. Hon har haft ett tufft liv... med mycket sorger och bedrövelser, så om någon sårar henne... då...
"Ingela kom hit i bil, ända ifrån Närkes Kil, hon är lång som en stör och oftast på glatt humör. Men när hon blir arg, då... då blir hon som en varg". - Vers från ett handikappläger i Hällefors anno 1980 om jag inte minns fel.
Jag letade fram min och Fatimas stallpärm, med djurskyddsregler, Markus ridhandbok, foderstatsprogram, foderstater, foderanalyser, vikt- och temperaturkurvor, bilder, viktiga telefonnummer och en hel del annat... Som jag mejlade över lite bilder på, till kompisen och jag tror jag fick henne på lite bättre humör, så hon vågar tuffa till sig igen. Vi får se, jag kanske tar mig en riksfärdtjänsthelg upp till deras gård och hälsar på framöver. Min vän önskar i alla fall det.
Men nu känns det som om jag står stilla. Livet har blivit för stort, för tungt och för komplicerat. Jag längtar tillbaka till den tiden när världen var enklare, när jag bara kunde kasta mig in i saker utan att överanalysera varje steg.
Och där ligger en av mina största drömmar: att få leva igen. Inte bara i fysisk mening, utan att känna den där glädjen, den där friheten som jag en gång hade. Jag tänker på hästar, på stallet, på ridningen. Något jag älskade så mycket, och som jag så gärna vill återuppta. Tänk att få sitta upp på en häst igen – känna de mjuka rörelserna, höra tystnaden när man är på en ridtur ute i naturen. Eller när jag satt på ridbanan, för mig själv eller inför tränare på en överladdad, överårig gammal handikapphäst vid namn Fatima... En gång var det en självklar del av mitt liv, men nu känns det som en avlägsen dröm.
Det är kanske där det handlar om att våga vara sårbar. Att våga konfrontera det som känns obekvämt, och kanske till och med ge mig själv rätten att vara den jag är idag, utan att behöva rättfärdiga mig för alla. Att hitta en plats där jag kan vara i fred, men också återfå en bit av den friheten jag saknar.
Så, trots allt som står i vägen, finns det en gnista av hopp. Jag vet inte om jag kommer att hitta ett stall att rida i, eller om jag kommer att kunna släppa gamla förväntningar. Men jag vet att jag längtar efter att få leva på riktigt igen, och kanske, bara kanske, kan jag hitta vägen tillbaka till den glädjen och friheten en gång till.
Jisses, jag har varit lite gråtmild och nostaglisk ett par dagar, men det är för att min och Fatimas gamla hästskötare, flyttat ut på landet en bit uppåt i landet dessutom, så jag kan inte vara hennes stöttepelare personligen...
Hon har en åring och flera andra djur på sin gård, med sin sambo. Och redan efter ett par månader har en granne 30 år äldre, börjat hacka på henne och hennes hästhandhavande. Hästarna går på lösdrift med tak dagtid och stall på nätterna., varken åringen eller shettisen har täcke på sig och det sticker visst i ögonen på grannen... Min kompis förklarade att hästarna har täcke på sig, vid behov, blåst, regn och kyla. Men i övrigt klarar de sig med lång daglig hagvistelse i lösdrift med tak dagtid och stall på nätterna. Min vän är fantastiskt ödmjuk och tar självklart illa vid sig och trots att hon är otroligt duktig med hästar då hon började sköta ponny o arab i ett av de stall jag hade Tima, som 8-åring, då tillsammans med sin pappa. Idag är hon 25'ish år... och har hållit på med hästar kontinuerligt även hundar och andra djur. Så hon vet mycket väl vad hon gör. Hon har haft ett tufft liv... med mycket sorger och bedrövelser, så om någon sårar henne... då...
"Ingela kom hit i bil, ända ifrån Närkes Kil, hon är lång som en stör och oftast på glatt humör. Men när hon blir arg, då... då blir hon som en varg". - Vers från ett handikappläger i Hällefors anno 1980 om jag inte minns fel.
Jag letade fram min och Fatimas stallpärm, med djurskyddsregler, Markus ridhandbok, foderstatsprogram, foderstater, foderanalyser, vikt- och temperaturkurvor, bilder, viktiga telefonnummer och en hel del annat... Som jag mejlade över lite bilder på, till kompisen och jag tror jag fick henne på lite bättre humör, så hon vågar tuffa till sig igen. Vi får se, jag kanske tar mig en riksfärdtjänsthelg upp till deras gård och hälsar på framöver. Min vän önskar i alla fall det.
