Jag känner mig lite låg idag. Min historia sveper förbi i skallen. Det brukar inte vara något jag tänker på. Jag har lagt det bakom mig. Men likväl förklarar det en del.
Jag hade tänkt skriva lite om hur mitt liv har sett ut men jag hoppar över detaljerna i alla fall. Det skulle bli för mycket och också kanske uppfattas som en snyfthistoria och det vill jag inte. Jag har trots allt lyckats reparera mig själv rätt hyfsat. Men jag är dömd av människor som inte gått i mina skor och det stör mig.
Min uppväxt var allt annat än trygg och det fanns ingen förutsägbarhet. Jag visste inte om mina föräldrar skulle finnas där för mig, eller om jag ens skulle ha en förälder närvarande. Det har varit flera separationer, två av dem skedde redan före 3 års ålder. Ytterligare 3 kom senare. Det förekom våld hemma och i skolan var jag mobbad.
Jag försökte lösa det genom att vara duktig. Duktig till förbannelse. När jag var 8 år åkte jag själv med bussen till skolan i centrala Tammerfors. Det var buss nr 1 eller 13, minns jag än idag. Ingen av mina föräldrar var närvarande utan jag var placerad hos pappas förra fru.
Vid 13 års ålder orkade jag inte hålla ihop längre utan utvecklade en ångestsjukdom med panikattacker. Det var mycket som jag plötsligt inte klarade längre. Men jag ville rida. Och jag åkte till ridskolan varje lördag trots att jag grät varje gång innan jag skulle dit för att jag hade sådan ångest. Det var 5 km med buss och 2 km promenad.
Jag tog mig så småningom i kragen och lyckades bli hyfsat funktionsduglig, åtminstone ett tag. Sen kom bakslaget. Jag fick bo i familjehem eftersom jag inte kunde vara ensam hemma. Då var jag 18 år. Jag tog mig så småningom åter i kragen, gjorde det jag inte vågade och blev åter funktionsduglig. Åtminstone till synes funktionsduglig.
Så där höll det på ett antal år. Jag var ömsom sjuk, ömsom funktionsduglig. Sedan hände det en del tråkigheter på ett jobb jag hade och totalkraschen var ett faktum. Jag fick skadestånd från jobbet men min psykiska hälsa var helt borta. Och förblev borta. Jag orkade inte kämpa mig tillbaka. Efter några år funkade det nästan och jag trodde att jag skulle göra en come back men nästa bakslag kom innan jag kommit på fötter.
Under den här tiden fick jag en hund. Hon följde mig vart jag än gick och kärleken mellan oss var alltid villkorslös. Det är ju ofta så med djur, framförallt dem som man utvecklar starka band med. Hon var mitt allt. Hon var alltid glad, social och full med energi.
Så småningom träffade jag en man också som jag flyttade ihop med. Han blev svårt sjuk och var nära att dö. Det är ju också en rätt komplicerad historia men kontentan av det hela var att helt plötsligt hade han ingen inkomst alls och jag blev varse att även sambos är tvungna att försörja varandra. Och jag hade bara min sjukersättning och bostadstillägg. Det kom inte ens upp till existensminimum för 2 personer.
Jag har fått veta att jag som var sjuk i en ångestsjukdom, som satt i en mycket pressad situation och som genom tidigare försök att vara ”en duktig flicka” och bara blivit mer sjuk, faktiskt hade en skyldighet att sluta röka och slå ihjäl min älskade hund, för att kunna vara riktigt ansvarsfull med ekonomin så att ingen annan stackars sate skulle behöva hjälpa mig med min ”lyxkonsumtion”, t.ex. genom ett bidrag så att vi kunde komma ikapp med räkningar eller ta hunden till veterinären. Det var bara att ta sig i kragen (igen), skärpa sig och vara så in i helvete duktig. Ursäkta språket, men jag blir så less.
Friska människor har ju för tusan svårt att sluta röka, alkoholister och narkomaner finns det behandlingsprogram för och inte ens det lyckas jämt. Men jag som var ångestsjuk och superstressad skulle klara en nikotinavgiftning själv. Hårda bud i mellerud liksom. Fixar man inte det i den sitsen är man bara en oduglig, ansvarslös nolla, som inte förtjänar hjälp. Typ.
Jag känner mig ledsen. Jag har ställt enorma krav på mig själv, så hårda krav att jag knäckts för att hela mitt grundfundament, hela min inre trygghet aldrig byggdes upp från start. Sen kommer besserwissrar och talar om för mig hur jag skulle ha gjort. Jag var visst inte ens värd kärleken från min hund... (för en hund är visst bara en pryl eller en bit kött utan själ och som går att byta ut.)
Hur lätt är det att resa sig när någon sparkar på en och ställer ännu hårdare krav, jag bara undrar.
Men ni som läst den här bloggen ett tag vet ju hur det gick sedan
Jag hittade ju alternativ till att bara ”ta mig i kragen”. Det sägs visst att ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara längre tid. Och ja, jag har slutat röka.
Men det är tungt att få skit för att jag inte orkat vara perfekt.
Jag hade tänkt skriva lite om hur mitt liv har sett ut men jag hoppar över detaljerna i alla fall. Det skulle bli för mycket och också kanske uppfattas som en snyfthistoria och det vill jag inte. Jag har trots allt lyckats reparera mig själv rätt hyfsat. Men jag är dömd av människor som inte gått i mina skor och det stör mig.
Min uppväxt var allt annat än trygg och det fanns ingen förutsägbarhet. Jag visste inte om mina föräldrar skulle finnas där för mig, eller om jag ens skulle ha en förälder närvarande. Det har varit flera separationer, två av dem skedde redan före 3 års ålder. Ytterligare 3 kom senare. Det förekom våld hemma och i skolan var jag mobbad.
Jag försökte lösa det genom att vara duktig. Duktig till förbannelse. När jag var 8 år åkte jag själv med bussen till skolan i centrala Tammerfors. Det var buss nr 1 eller 13, minns jag än idag. Ingen av mina föräldrar var närvarande utan jag var placerad hos pappas förra fru.
Vid 13 års ålder orkade jag inte hålla ihop längre utan utvecklade en ångestsjukdom med panikattacker. Det var mycket som jag plötsligt inte klarade längre. Men jag ville rida. Och jag åkte till ridskolan varje lördag trots att jag grät varje gång innan jag skulle dit för att jag hade sådan ångest. Det var 5 km med buss och 2 km promenad.
Jag tog mig så småningom i kragen och lyckades bli hyfsat funktionsduglig, åtminstone ett tag. Sen kom bakslaget. Jag fick bo i familjehem eftersom jag inte kunde vara ensam hemma. Då var jag 18 år. Jag tog mig så småningom åter i kragen, gjorde det jag inte vågade och blev åter funktionsduglig. Åtminstone till synes funktionsduglig.
Så där höll det på ett antal år. Jag var ömsom sjuk, ömsom funktionsduglig. Sedan hände det en del tråkigheter på ett jobb jag hade och totalkraschen var ett faktum. Jag fick skadestånd från jobbet men min psykiska hälsa var helt borta. Och förblev borta. Jag orkade inte kämpa mig tillbaka. Efter några år funkade det nästan och jag trodde att jag skulle göra en come back men nästa bakslag kom innan jag kommit på fötter.
Under den här tiden fick jag en hund. Hon följde mig vart jag än gick och kärleken mellan oss var alltid villkorslös. Det är ju ofta så med djur, framförallt dem som man utvecklar starka band med. Hon var mitt allt. Hon var alltid glad, social och full med energi.
Så småningom träffade jag en man också som jag flyttade ihop med. Han blev svårt sjuk och var nära att dö. Det är ju också en rätt komplicerad historia men kontentan av det hela var att helt plötsligt hade han ingen inkomst alls och jag blev varse att även sambos är tvungna att försörja varandra. Och jag hade bara min sjukersättning och bostadstillägg. Det kom inte ens upp till existensminimum för 2 personer.
Jag har fått veta att jag som var sjuk i en ångestsjukdom, som satt i en mycket pressad situation och som genom tidigare försök att vara ”en duktig flicka” och bara blivit mer sjuk, faktiskt hade en skyldighet att sluta röka och slå ihjäl min älskade hund, för att kunna vara riktigt ansvarsfull med ekonomin så att ingen annan stackars sate skulle behöva hjälpa mig med min ”lyxkonsumtion”, t.ex. genom ett bidrag så att vi kunde komma ikapp med räkningar eller ta hunden till veterinären. Det var bara att ta sig i kragen (igen), skärpa sig och vara så in i helvete duktig. Ursäkta språket, men jag blir så less.
Friska människor har ju för tusan svårt att sluta röka, alkoholister och narkomaner finns det behandlingsprogram för och inte ens det lyckas jämt. Men jag som var ångestsjuk och superstressad skulle klara en nikotinavgiftning själv. Hårda bud i mellerud liksom. Fixar man inte det i den sitsen är man bara en oduglig, ansvarslös nolla, som inte förtjänar hjälp. Typ.
Jag känner mig ledsen. Jag har ställt enorma krav på mig själv, så hårda krav att jag knäckts för att hela mitt grundfundament, hela min inre trygghet aldrig byggdes upp från start. Sen kommer besserwissrar och talar om för mig hur jag skulle ha gjort. Jag var visst inte ens värd kärleken från min hund... (för en hund är visst bara en pryl eller en bit kött utan själ och som går att byta ut.)
Hur lätt är det att resa sig när någon sparkar på en och ställer ännu hårdare krav, jag bara undrar.
Men ni som läst den här bloggen ett tag vet ju hur det gick sedan
Jag hittade ju alternativ till att bara ”ta mig i kragen”. Det sägs visst att ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara längre tid. Och ja, jag har slutat röka.Men det är tungt att få skit för att jag inte orkat vara perfekt.
