Låt barnen vara ifred

[Midsommarblomster]

Det blir kanske ett brandtal det här, vi får se.

Dottern har börjat på gymnastik. Eller mer korrekt - lek i gymnastiksal för småbarn. Hon är ett barn som behöver få tid på sig i nya sammanhang, och första gången vi var där satt hon enbart i knät och tittade på. När jag frågade om hon inte ville vara med så naglade hon sig fast i mig och skakade på huvudet. För mig räcker det så. Hon har fått frågan, men hon vill inte. Ledarna är väldigt bra med barnen, men jag tyckte att de frågade henne ett par gånger för mycket. Jag förstår att de vill visa att de ser henne och bjuda in. Men hon vet redan, så ge henne lite space.

Efteråt pratade hon om gymnastiken varje dag, och ögonen fullkomligt lös. Andra och tredje gången hon var där var hon med på ungefär hälften, tillsammans med förälder vid sin sida. Fjärde och femte har hon varit med på nästan allt helt själv. Jag har ju sett nyfikenheten i blicken, och att hon tycker att det är väldigt roligt, annars hade vi inte gått tillbaks. Men det har varit viktigt att hon får göra det på sitt sätt och vara med på det hon själv velat. Hon har alltid behövt tid på sig att iaktta nya människor och miljöer innan hon interagerar. Oftast värmer hon upp tillslut och vill vara med, men det är helt upp till henne själv.

Men, jag tycker mig se andra tendenser hos en del föräldrar. Det (i mina ögon) tjatas och uppmanas. Föräldern frågar flera gånger, och så ledarna några gånger på det. Förra veckan kom en ny pojke som gömde sig under sin pappas jacka. Han ville inte ens komma ut där ifrån, men pappan tog tillslut av sig jackan och sonen skulle vara med. Pappan lekte med en stund men drog sig snabbt undan, och sonen följde efter, och så höll det på. Mot slutet lyfte pappan tillslut in sonen i lekar som han inte ville vara med på. Det var så plågsamt att se och jag ville bara skrika ut att låta ungen vara ifred!

Det kanske var ett lite extremare fall, men jag tycker mig se de här tendenserna lite överallt. Så igår läste jag ett klokt inlägg av froken.frida på Instagram om hur hon växte upp utan att behöva vara rummets mittpunkt. Barnen hängde med i vuxnas sammanhang på den tiden, utan krav på att prestera eller behöva hävda sin relevans. Man satt med vid bordet och åt en kaka medan de vuxna pratade - och det var vilsamt.

Barn har såklart väldigt olika behov, och jag har själv varit en förälder som har tyckt att det är roligt att åka till badhuset eller Leos lekland på helgerna. Eller ha en aktivitet, som nu med gymnastiken. Men kräver vi för mycket av våra barn? Gör vi en massa saker för våra barn, i all välvilja, som riskerar att skapa en upplevelse av att de skickas fram till mitten av rummet och upplever krav på att prestera? Krav på att ha roligt, följa ledarna och de andra barnen, berätta saker när vi ställer frågor och kunna formulera sig? Jag börjar få en känsla av att vi i generation "allt för barnen", i vår iver att skapa en minnesvärd barndom och få dem att känna sig sedda, egentligen gör dem en otjänst.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Det är väl lika delar ett brandtal där jag vill uppmana att - snälla låt ungarna vara ifred! De barn som tvekar, vänder ansiktet in mot mamma, som inte svarar. Snälla, för Guds skull, låt dem vara ifred. De kommer om dom vill. Men jag är också nyfiken på hur ni upplever det här. Blir era barn pressade? Ser ni det här i era sammanhang?

 

[Blyger]

Har nog massa tankar jag inte fixar sammanställa men vara ifred men få vara med är nog extremkortversionen.
Fast det är svårt ibland! Mitt barn behöver peppas ibland, och gränsen till att köra över kan vara hårfin.

 

[Midsommarblomster]

Mitt barn behöver peppas ibland, och gränsen till att köra över kan vara hårfin.

Ja, det är ju det också. Jag har ett barn som behöver mycket utrymme, och ett annat som behöver hållas tillbaks. Det brukar vara ganska självreglerande eftersom den ena hakar på den andra som inte verkar ha några tveksamheter i livet alls. Men jag förstår också att det finns barn som behöver sin förälders hjälp att "komma över kullen", och det är ju omöjligt för en åskådare att känna till den relationen och balansen.

 

[Askur2017]

Vill bara säga att jag håller med, om allt!

Vi fick peppa vår ena ibland då hen ofta ångrade sig i efterhand annars, samtidigt som vi såg det växande självförtroendet när hen faktiskt vågat vara med. Inte alltid förstås men vi kunde ofta lista ut vilka de tillfällena skulle bli. Vi peppade och kom överens om hur vi skulle ta oss an den spännande aktiviteten i förväg, hemma, i bilen, i avskildhet på olika sätt. Mitt i pågående aktivitet när man som du säger ”står mitt i centrum” var ingen bra metod.

Ser i efterhand att just det här att hitta metoder att faktiskt ta sig an utmaningar av olika slag och inte låta sin osäkerhet ta överhanden när man egentligen VILL prova något nytt, har varit jättenyttigt för mitt barn. Jag är tacksam att vi valde att ändå hjälpa hen på vägen, men alltid i samförstånd och utan tvång!

 

[FeatherCloud]

Jag håller med i grunden, och jobbar själv på att tagga ner lite. Det är lättare med lillasyster än det var med äldsta, och jag tror en del bottnar i ren välvilja att vilja ge mitt barn fina upplevelser, rädsla för att dom ska känna sig utanför, etc. Med åren har jag dels insett att man inte behöver ha så himla bråttom med att ge en typ 2,5åring fina upplevelser för mamma och pappa räcker ganska långt, och att mycket hinner hända med åren. Tex så var och är min stora väldigt försiktig med karuseller, men han tycker ju betydligt fler är roliga nu som 7åring än som 4åring och då har han fått ta det helt i sin egen takt. Lillasyster och jag går på gympa tillsammans där föräldern alltså är med men jag pressar inte till att göra uppvärmning exakt som ledaren säger och springer hon iväg till ett eget hörn av gympasalen så är det ok så länge hon inte stör eller förstör.

Sen finns det tillfällen när jag ändå pressar på lite men då är det för att jag känner mitt barn och vet att han kan växa av att klara av saker som han initialt inte är peppad på men sen gör och klarar.

 

[Midsommarblomster]

Vill bara säga att jag håller med, om allt!

Vi fick peppa vår ena ibland då hen ofta ångrade sig i efterhand annars, samtidigt som vi såg det växande självförtroendet när hen faktiskt vågat vara med. Inte alltid förstås men vi kunde ofta lista ut vilka de tillfällena skulle bli. Vi peppade och kom överens om hur vi skulle ta oss an den spännande aktiviteten i förväg, hemma, i bilen, i avskildhet på olika sätt. Mitt i pågående aktivitet när man som du säger ”står mitt i centrum” var ingen bra metod.

Ser i efterhand att just det här att hitta metoder att faktiskt ta sig an utmaningar av olika slag och inte låta sin osäkerhet ta överhanden när man egentligen VILL prova något nytt, har varit jättenyttigt för mitt barn. Jag är tacksam att vi valde att ändå hjälpa hen på vägen, men alltid i samförstånd och utan tvång!

Det där fungerar väldigt bra för vår dotter också, att prata om det i förväg. Att berätta vad vi ska göra och vilka som kommer att vara där. Hon tycker inte alls om överraskningar. När hon vet vad som väntar så blir hon oftast varm i kläderna mycket snabbare, men helt nya sammanhang är såklart lite svårare att förbereda henne på. Men det kanske är ett väldigt klokt förhållningssätt, att kunna utmana barnen när de är trygga men backa när det är skarpt läge.

Och visst är det otroligt givande och nyttigt att tillslut våga. När hon sprang hinderbanan helt själv med fjärilar i magen och ren och skär lycka i blicken så höll jag såklart på att spricka av stolthet.

 

[Askur2017]

Det där fungerar väldigt bra för vår dotter också, att prata om det i förväg. Att berätta vad vi ska göra och vilka som kommer att vara där. Hon tycker inte alls om överraskningar. När hon vet vad som väntar så blir hon oftast varm i kläderna mycket snabbare, men helt nya sammanhang är såklart lite svårare att förbereda henne på. Men det kanske är ett väldigt klokt förhållningssätt, att kunna utmana barnen när de är trygga men backa när det är skarpt läge.

Och visst är det otroligt givande och nyttigt att tillslut våga. När hon sprang hinderbanan helt själv med fjärilar i magen och ren och skär lycka i blicken så höll jag såklart på att spricka av stolthet.

Precis! Den där euforin som infinner sig när man tillslut sprang sin hinderbana, vågade gå in på kalaset, gå fram till kaninen på Liseberg osv DEN känslan tror jag verkligen barnen behöver uppleva med jämna mellanrum!

Precis som de behöver känna att de har ett val att avstå när något inte känns bra, att de kommer bli lyssnade på när de säger stopp och att det är heeeelt OK det också… den berömda balansgången

 

[tomte]

Det blir kanske ett brandtal det här, vi får se.

Dottern har börjat på gymnastik. Eller mer korrekt - lek i gymnastiksal för småbarn. Hon är ett barn som behöver få tid på sig i nya sammanhang, och första gången vi var där satt hon enbart i knät och tittade på. När jag frågade om hon inte ville vara med så naglade hon sig fast i mig och skakade på huvudet. För mig räcker det så. Hon har fått frågan, men hon vill inte. Ledarna är väldigt bra med barnen, men jag tyckte att de frågade henne ett par gånger för mycket. Jag förstår att de vill visa att de ser henne och bjuda in. Men hon vet redan, så ge henne lite space.

Efteråt pratade hon om gymnastiken varje dag, och ögonen fullkomligt lös. Andra och tredje gången hon var där var hon med på ungefär hälften, tillsammans med förälder vid sin sida. Fjärde och femte har hon varit med på nästan allt helt själv. Jag har ju sett nyfikenheten i blicken, och att hon tycker att det är väldigt roligt, annars hade vi inte gått tillbaks. Men det har varit viktigt att hon får göra det på sitt sätt och vara med på det hon själv velat. Hon har alltid behövt tid på sig att iaktta nya människor och miljöer innan hon interagerar. Oftast värmer hon upp tillslut och vill vara med, men det är helt upp till henne själv.

Men, jag tycker mig se andra tendenser hos en del föräldrar. Det (i mina ögon) tjatas och uppmanas. Föräldern frågar flera gånger, och så ledarna några gånger på det. Förra veckan kom en ny pojke som gömde sig under sin pappas jacka. Han ville inte ens komma ut där ifrån, men pappan tog tillslut av sig jackan och sonen skulle vara med. Pappan lekte med en stund men drog sig snabbt undan, och sonen följde efter, och så höll det på. Mot slutet lyfte pappan tillslut in sonen i lekar som han inte ville vara med på. Det var så plågsamt att se och jag ville bara skrika ut att låta ungen vara ifred!

Det kanske var ett lite extremare fall, men jag tycker mig se de här tendenserna lite överallt. Så igår läste jag ett klokt inlägg av froken.frida på Instagram om hur hon växte upp utan att behöva vara rummets mittpunkt. Barnen hängde med i vuxnas sammanhang på den tiden, utan krav på att prestera eller behöva hävda sin relevans. Man satt med vid bordet och åt en kaka medan de vuxna pratade - och det var vilsamt.

Barn har såklart väldigt olika behov, och jag har själv varit en förälder som har tyckt att det är roligt att åka till badhuset eller Leos lekland på helgerna. Eller ha en aktivitet, som nu med gymnastiken. Men kräver vi för mycket av våra barn? Gör vi en massa saker för våra barn, i all välvilja, som riskerar att skapa en upplevelse av att de skickas fram till mitten av rummet och upplever krav på att prestera? Krav på att ha roligt, följa ledarna och de andra barnen, berätta saker när vi ställer frågor och kunna formulera sig? Jag börjar få en känsla av att vi i generation "allt för barnen", i vår iver att skapa en minnesvärd barndom och få dem att känna sig sedda, egentligen gör dem en otjänst.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Det är väl lika delar ett brandtal där jag vill uppmana att - snälla låt ungarna vara ifred! De barn som tvekar, vänder ansiktet in mot mamma, som inte svarar. Snälla, för Guds skull, låt dem vara ifred. De kommer om dom vill. Men jag är också nyfiken på hur ni upplever det här. Blir era barn pressade? Ser ni det här i era sammanhang?

Det låter som att våra döttrar är otroligt lika så jag ser nog mycket från samma håll som dig
MIn dotter behöver få tid att känna in nya platser, nya människor, nya saker och förstå vad hon ska göra eller hur saker fungerar innan hon testar och sån har hon alltid varit på gott och ont.
Jag har fått måååånga kommentarer om att jag ska pusha hårdare och att hon måste lära sig att utforska på egen hand men nu för tiden svarar jag bara att hon faktiskt bara är två år gammal och att jag känner mitt barn bäst.

Överlag jagas det upplevelser till höger och vänster känns det som. (Eller ja, barnen ska ha upplevelser medans föräldrarna chillar med telefonerna om jag ska vara brutalt ärlig, men alla gör olika.)

Jag älskar att göra nya saker med henne, se henne lära sig nya saker och utvecklas och hon älskar det också och blir så stolt varje gång men det får vara på hennes villkor helt enkelt.

 

[julgrisen]

Jag känner absolut igen det, och försöker också ta saker i deras takt, men som många andra skriver är det svårt för att man kanske ibland också behöver stötta till att våga, i alla fall om man som jag har två otroligt försiktiga barn. Jag känner igen mig mycket i dem för var själv väldigt försiktig och kan nog känna att jag hade önskat att mina föräldrar ibland hade pushat mig lite mer än vad de gjorde. Samtidigt är det jätteviktigt för mig att inte pressa dem och det är svårt! Jag tycker din lösning var bra och så som jag också hade hanterat det, låta barnet sitta intill och sen ändå fortsätta gå dit, och vara med lite mer i takt med vad som känns bekvämt men liksom inte bara ge upp och sluta åka.

 

[Görel]

Jag har inga barn själv, men oj vad jag känner igen mig i din dotter. Och så många aktiviteter jag avstod för att jag inte fick rätt stöd i början. Tänk om jag hade haft någon sån klok vuxen som du omkring mig istället, vilken tur din dotter har som har en mamma som förstår sig på hennes personlighet.
Hästarna var jag rädd för samtidigt som de hade en enorm dragningskraft på mig, jag började och slutade flera gånger, men till sist tog fascinationen överhanden trots uteblivet stöd hemifrån.

 

[Guldaskig]

Jag var som din dotter när jag var lite och oj vad jag önskar att mina föräldrar hade pushat mig mer, istället för att nöja sig när jag inte ville/vågade. De är helt fantastiska föräldrar så ingen skugga över dem, de lyssnade ju bara på mig. Men ibland önskar jag verkligen att de hade stöttat och hjälpt mig att våga när jag satt bredvid och tittade på.

 

[athena_arabians]

Jag var som din dotter när jag var lite och oj vad jag önskar att mina föräldrar hade pushat mig mer, istället för att nöja sig när jag inte ville/vågade. De är helt fantastiska föräldrar så ingen skugga över dem, de lyssnade ju bara på mig. Men ibland önskar jag verkligen att de hade stöttat och hjälpt mig att våga när jag satt bredvid och tittade på.

Jag känner lite liknande (jag var väldigt ängslig som barn). Men mamma såg iaf till att jag vågade rida (för hon visste ju hur gärna jag ville även om jag var rädd ibland). Jag fick som vuxen höra att de andra mammorna på ridskolan tittat lite snett på henne när hon ledde runt mig fast jag grinade ibland

Det är ju som sagt en fin linje mellan att stötta och pusha för mycket.

 

[Bexzor]

Det blir kanske ett brandtal det här, vi får se.

Dottern har börjat på gymnastik. Eller mer korrekt - lek i gymnastiksal för småbarn. Hon är ett barn som behöver få tid på sig i nya sammanhang, och första gången vi var där satt hon enbart i knät och tittade på. När jag frågade om hon inte ville vara med så naglade hon sig fast i mig och skakade på huvudet. För mig räcker det så. Hon har fått frågan, men hon vill inte. Ledarna är väldigt bra med barnen, men jag tyckte att de frågade henne ett par gånger för mycket. Jag förstår att de vill visa att de ser henne och bjuda in. Men hon vet redan, så ge henne lite space.

Efteråt pratade hon om gymnastiken varje dag, och ögonen fullkomligt lös. Andra och tredje gången hon var där var hon med på ungefär hälften, tillsammans med förälder vid sin sida. Fjärde och femte har hon varit med på nästan allt helt själv. Jag har ju sett nyfikenheten i blicken, och att hon tycker att det är väldigt roligt, annars hade vi inte gått tillbaks. Men det har varit viktigt att hon får göra det på sitt sätt och vara med på det hon själv velat. Hon har alltid behövt tid på sig att iaktta nya människor och miljöer innan hon interagerar. Oftast värmer hon upp tillslut och vill vara med, men det är helt upp till henne själv.

Men, jag tycker mig se andra tendenser hos en del föräldrar. Det (i mina ögon) tjatas och uppmanas. Föräldern frågar flera gånger, och så ledarna några gånger på det. Förra veckan kom en ny pojke som gömde sig under sin pappas jacka. Han ville inte ens komma ut där ifrån, men pappan tog tillslut av sig jackan och sonen skulle vara med. Pappan lekte med en stund men drog sig snabbt undan, och sonen följde efter, och så höll det på. Mot slutet lyfte pappan tillslut in sonen i lekar som han inte ville vara med på. Det var så plågsamt att se och jag ville bara skrika ut att låta ungen vara ifred!

Det kanske var ett lite extremare fall, men jag tycker mig se de här tendenserna lite överallt. Så igår läste jag ett klokt inlägg av froken.frida på Instagram om hur hon växte upp utan att behöva vara rummets mittpunkt. Barnen hängde med i vuxnas sammanhang på den tiden, utan krav på att prestera eller behöva hävda sin relevans. Man satt med vid bordet och åt en kaka medan de vuxna pratade - och det var vilsamt.

Barn har såklart väldigt olika behov, och jag har själv varit en förälder som har tyckt att det är roligt att åka till badhuset eller Leos lekland på helgerna. Eller ha en aktivitet, som nu med gymnastiken. Men kräver vi för mycket av våra barn? Gör vi en massa saker för våra barn, i all välvilja, som riskerar att skapa en upplevelse av att de skickas fram till mitten av rummet och upplever krav på att prestera? Krav på att ha roligt, följa ledarna och de andra barnen, berätta saker när vi ställer frågor och kunna formulera sig? Jag börjar få en känsla av att vi i generation "allt för barnen", i vår iver att skapa en minnesvärd barndom och få dem att känna sig sedda, egentligen gör dem en otjänst.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Det är väl lika delar ett brandtal där jag vill uppmana att - snälla låt ungarna vara ifred! De barn som tvekar, vänder ansiktet in mot mamma, som inte svarar. Snälla, för Guds skull, låt dem vara ifred. De kommer om dom vill. Men jag är också nyfiken på hur ni upplever det här. Blir era barn pressade? Ser ni det här i era sammanhang?

En tunn balansgång.
Ser jag till mitt tredje barn så blir han blockerad om man "tjatar" medan dottern är just exakt som fallet du beskriver -man behöver ställa henne i leken bokstavligt talat när hon vägrar. Som exempel så åkte vi skridskor för nån vecka sen, hon fick en totallåsning så hon fick lov att ha sin napp ute på isen. Efter en liten stunds åkande så kunde jag lägga nappen i fickan och det kom fram små leenden om att det var häftigt. Utomstående skulle absolut tycka att jag tvingade henne mot hennes vilja men jag visste att det är enda sättet för hon skulle aldrig komma av sig själv. Hade jag däremot gjort så med tredje barnet så hade han aldrig satt sin fot igen på isen .

 

[Midsommarblomster]

Jag var som din dotter när jag var lite och oj vad jag önskar att mina föräldrar hade pushat mig mer, istället för att nöja sig när jag inte ville/vågade. De är helt fantastiska föräldrar så ingen skugga över dem, de lyssnade ju bara på mig. Men ibland önskar jag verkligen att de hade stöttat och hjälpt mig att våga när jag satt bredvid och tittade på.

Jag känner lite liknande (jag var väldigt ängslig som barn). Men mamma såg iaf till att jag vågade rida (för hon visste ju hur gärna jag ville även om jag var rädd ibland). Jag fick som vuxen höra att de andra mammorna på ridskolan tittat lite snett på henne när hon ledde runt mig fast jag grinade ibland

Det är ju som sagt en fin linje mellan att stötta och pusha för mycket.

Hur hade ni blivit (eller blev) stöttade på bästa sätt?

 

[athena_arabians]

Hur hade ni blivit (eller blev) stöttade på bästa sätt?

Hmm... mamma gjorde sitt bästa med ridningen och det fungerade bra. Dock hade jag gärna fått mer stöttning i andra sociala aktivitetssammanhang, då kanske jag hade haft fler vänner här i byn. Nu blev det mer enstöring pga mobbningen från åk 2. Jag klarar mig bra men nu i vuxen ålder hade det varit trevligt att ha vänner snarare än bekanta.

Jag tycker det låter som om du gör rätt, stöttar henne att det är ok att ta saker i sin egen takt men tar ändå inte bort allt som är jobbigt. Det var väl det mina föräldrar gjorde, jag mådde ju så dåligt pga skolan så de ville inte pusha mig (på rätt sätt) att utmana mig själv (vilket var ju lite synd att de inte gjorde).

Sedan hade min mor en psykisk ohälsa samt var rätt blyg så hon gjorde som sagt så gott hon kunde.

 

[Myzan87]

Lite ostrukturerade tankar såhär på morgonen..

Jag tänker att det kan inte va lätt idag för ledarna. För en förälder tycker att ledarna frågar deras barn förlite, en annan tycker att ledarna frågar förmycket, en tredje tycker ledarna engagerar sig förmycket för de barn som inte vill vara med medans hens barn ”är minsann med och därför borde ha all uppmärksamhet”. Och idag skrivs det mycket även på sociala medier, man ger recensioner osv. Alla blir påverkade från alla håll och vill vara alla till lags.

Jag skulle säga att vi tillhör generationen ”allt för barnen”. Klart att våra föräldrar ville ge oss det bästa de kunde men det var ett annat fokus på att överleva. Idag har många det gott ställt, kan ge barn nya kläder så man slipper ärva någon annans, mobiltelefon, eget rum, semestrar, flera aktiviteter varje vecka osv. Vi kan äta vad vi vill och är sugna på, titta på vad vi vill och när vi vill. Vi slipper kämpa för nått och vi ger gärna barnen det bästa som vi inte kunde få som barn.
Men samtidigt upplever jag att vi gärna vill att andra ska ge dom det så vi kan göra annat. Vi betalar för att de ska gå på ridskola eller spela hockey, men vi har inte tiden att va där och hjälpa till. Vi vill gärna betala för att någon ska stå i kiosken på matcherna, tvätta kläder, mocka osv. så vi själva slipper det.

Som sagt, lite ostrukturerade tankar såhär på morgonen men jag tror vi påverkas mycket utav sociala medier, vi ”hör” andras tankar på ett annat sätt idag. Alla behöver olika stöttning men att det är svårt när utomstående varken känner föräldern eller barnet.