Har en 8-årig son som har det lite jobbigt med sina känslor. Han har, och har länge haft det väldigt jobbigt och svårt med att visa och prata om sina känslor. Inte om han är glad, det är han nästan jämt, och visar det gärna, men när han är ledsen, orolig eller funderar på något som är känsligt. Han funderar t.ex jättemycket på döden, och är rädd att vi ska dö, men man får verkligen dra ur honom de här funderingarna.
Man märker att det är något som tynger honom genom att han blir svår att riktigt få kontakt med, och liksom "överglad", ungefär som att han ska överkompensera och absolut inte visa att han är fundersam på något genom att vara "överglad". Han blir flamsig, försöker skratta bort allt på ett överdrivet sätt, och är överlag lite överdriven i sitt agerande, och liksom studsig och ofokuserad. Frågar man vad som är fel, eller om han funderar på något osv, så säger han att det inte är något, eller om något hänt så försöker han komma med att han inte bryr sig, man kan stå och ge honom beröm, och så säger han i nästa andetag att ingen tycker han gör något bra, alltså om samma sak som man nyss berömde för. Står man på sig och pratar med honom och försöker lirka fram saker, så vill han absolut inte kramas och så under tiden, för då vet han ju att fasaden kommer krackelera och han riskerar att börja gråta. Normalt sett har han inga problem att kramas, visa tillgivenhet, säga att han älskar oss osv, bara när man pratar "negativa" känslor. Han har heller inga problem att fråga oss om allt möjligt annat känsligt och okänsligt mellan himmel och jord, så länge det inte innefattar hans egna "negativa" känslor. Han har heller inga problem att testa varenda gräns som finns. Däremot kan han ibland ha svårt att ta till sig beröm, de perioder när han är "orolig" i själen, då verkar man inte riktigt nå fram till honom med beröm och kärlek.
Han har nog egentligen dåligt självförtroende och självkänsla, och är osäker, framförallt i nya miljöer/situationer, men spelar ofta lite tuff. Han är t.ex ofta drivande i lekar med kompisar och väldigt kreativ och påhittig. Är han säker på allt i sin omgivning, och på vad som förväntas, då upplevs han som självsäker och trygg och glad, och raka motsatsen i ovana situationer, då blir han osäker, pipig och ängslig. I skolan har de ju förstås ännu svårare att få honom visa och prata om känslor, vilket ju kan behövas i konfliktlösning och för att undvika konflikter, men i övrigt fungerar han bra i skolan. De har exakt samma upplevelse över hur han ändrar beteende när det är något som bekymrar honom ("överdriven", flamsig och studsig). Som yngre (dagistid) upplevde jag inte att han hade de här problemen utan då var han ett väldigt bekymmerslöst barn men som kunde visa känslor, det här kom när han närmade sig sexårsfasen. Enligt skolan är inte detta beteende ovanligt hos barn som t.ex har mycket djupa funderingar kring döden och sin egen existens.
Jag har mycket dialoger med skolan om t.ex när jag fått fram något om hans funderingar, så får de lite inside-information om vad det är som rör sig i huvudet på honom och kan då jobba med det. Har varit bra i många lägen. Vi har i övrigt samma syn och resonerar lika kring sonen. Det här är inget jätteproblem rent generellt, han är positiv, glad och skötsam (om än lite intensiv och gränstestande) för det mesta, men de dagar/perioder han har sina funderingar, då vill man ju kunna nå fram till honom.
HUR kan man lära barn som har det jobbigt med känslor, att erkänna dem, och prata om dem? Jag vill inte att han ska gå och bära på en massa svåra saker inombords. Jag tycker även det är skitsvårt att balansera mellan att se till att han utmanar och klarar av vissa saker han är ängslig för, utan att gå över gränsen. Ofta måste man nämligen fatta beslut åt honom om det är nya, okända, situationer som han själv vill pröva, men som han inte själv törs bestämma sig för att pröva. Gav man aldrig honom knuffar i rätt riktning, då skulle han inte släppt min hand överhuvudtaget. De knuffar han får, har ju snarare gjort att nästa gång han utsätts för samma situation, då är han istället den där självsäkra, självständiga killen med skinn på näsan. Han har ju så extrema sidor av sin självkänsla och sitt självförtroende, det är antingen riktigt bra, eller riktigt dåligt. Där det dåliga är svårt för honom att hantera själv.
Man märker att det är något som tynger honom genom att han blir svår att riktigt få kontakt med, och liksom "överglad", ungefär som att han ska överkompensera och absolut inte visa att han är fundersam på något genom att vara "överglad". Han blir flamsig, försöker skratta bort allt på ett överdrivet sätt, och är överlag lite överdriven i sitt agerande, och liksom studsig och ofokuserad. Frågar man vad som är fel, eller om han funderar på något osv, så säger han att det inte är något, eller om något hänt så försöker han komma med att han inte bryr sig, man kan stå och ge honom beröm, och så säger han i nästa andetag att ingen tycker han gör något bra, alltså om samma sak som man nyss berömde för. Står man på sig och pratar med honom och försöker lirka fram saker, så vill han absolut inte kramas och så under tiden, för då vet han ju att fasaden kommer krackelera och han riskerar att börja gråta. Normalt sett har han inga problem att kramas, visa tillgivenhet, säga att han älskar oss osv, bara när man pratar "negativa" känslor. Han har heller inga problem att fråga oss om allt möjligt annat känsligt och okänsligt mellan himmel och jord, så länge det inte innefattar hans egna "negativa" känslor. Han har heller inga problem att testa varenda gräns som finns. Däremot kan han ibland ha svårt att ta till sig beröm, de perioder när han är "orolig" i själen, då verkar man inte riktigt nå fram till honom med beröm och kärlek.
Han har nog egentligen dåligt självförtroende och självkänsla, och är osäker, framförallt i nya miljöer/situationer, men spelar ofta lite tuff. Han är t.ex ofta drivande i lekar med kompisar och väldigt kreativ och påhittig. Är han säker på allt i sin omgivning, och på vad som förväntas, då upplevs han som självsäker och trygg och glad, och raka motsatsen i ovana situationer, då blir han osäker, pipig och ängslig. I skolan har de ju förstås ännu svårare att få honom visa och prata om känslor, vilket ju kan behövas i konfliktlösning och för att undvika konflikter, men i övrigt fungerar han bra i skolan. De har exakt samma upplevelse över hur han ändrar beteende när det är något som bekymrar honom ("överdriven", flamsig och studsig). Som yngre (dagistid) upplevde jag inte att han hade de här problemen utan då var han ett väldigt bekymmerslöst barn men som kunde visa känslor, det här kom när han närmade sig sexårsfasen. Enligt skolan är inte detta beteende ovanligt hos barn som t.ex har mycket djupa funderingar kring döden och sin egen existens.
Jag har mycket dialoger med skolan om t.ex när jag fått fram något om hans funderingar, så får de lite inside-information om vad det är som rör sig i huvudet på honom och kan då jobba med det. Har varit bra i många lägen. Vi har i övrigt samma syn och resonerar lika kring sonen. Det här är inget jätteproblem rent generellt, han är positiv, glad och skötsam (om än lite intensiv och gränstestande) för det mesta, men de dagar/perioder han har sina funderingar, då vill man ju kunna nå fram till honom.
HUR kan man lära barn som har det jobbigt med känslor, att erkänna dem, och prata om dem? Jag vill inte att han ska gå och bära på en massa svåra saker inombords. Jag tycker även det är skitsvårt att balansera mellan att se till att han utmanar och klarar av vissa saker han är ängslig för, utan att gå över gränsen. Ofta måste man nämligen fatta beslut åt honom om det är nya, okända, situationer som han själv vill pröva, men som han inte själv törs bestämma sig för att pröva. Gav man aldrig honom knuffar i rätt riktning, då skulle han inte släppt min hand överhuvudtaget. De knuffar han får, har ju snarare gjort att nästa gång han utsätts för samma situation, då är han istället den där självsäkra, självständiga killen med skinn på näsan. Han har ju så extrema sidor av sin självkänsla och sitt självförtroende, det är antingen riktigt bra, eller riktigt dåligt. Där det dåliga är svårt för honom att hantera själv.