Lägesstatus

Tre och en halv vecka har förflutit sen jag bröt armen.
Sen jag skrev mitt förra inlägg här så lugnade nervsmärtan ner sig lite, och några dar var jag nästan smärtfri. Sen började musklerna värka istället, en molande värk som bitvis har varit ganska jobbig och enerverande. Kanske började dom vakna eller läka lite? Nu känns det återigen bättre och hyfsat lugnt på smärtfronten, och jag börjar få tendenser till styrsel i armen (halleluja!). Inte så att jag kan röra den, för det går fortfarande inte, men den hänger inte längre som en klump dött kött. Jag kan faktiskt gå utan mitella och låta den hänga emellanåt - utan att den gör ont och är helt utan styrsel, för jag kan faktiskt hålla den någorlunda stilla i läge - musklerna börjar alltså kunna parera litegrann. Framsteg!

Var på ännu ett återbesök, där läkaren var nöjd med hur läkningen skötte sig. Själv blev jag lite besviken på röntgenbilden eftersom jag hade hoppats på att överarmsbenet skulle sitta ihop nu, vilket det inte gjorde, förutom litelitegrann i ena kanten. Men benpiporna låg i alla fall ännu närmre varandra nu än på förra röntgenbilden, och läkaren förklarade lite sudd runt brottet med att kroppen håller på och tillverkar nånting som skulle komma att stelna och limma ihop det hela. Tre veckor till ska jag gå med ortosen runt armen, sen blir jag "fri"! Men tänk vad kroppen kan fixa egentligen - det är fascinerande! Från att benpiporna låg brevid varann/omlott för tre veckor sen, till att dom ligger i stort sett på plats och till och med börjar fästa ihop sig i ena hörnet nu. Med ingen annan hjälp än ortosen jag har fastspänd runt armen!

Kom också att tänka på att jag kunde försöka hjälpa kroppen med lite kosttillskott, så jag beställde hem en passande cocktail som jag hoppas kan vara något som kan hjälpa läkningen på traven. Och sen jag började med det så känns musklerna i benen inte lika svaga och svidande längre - kanske kan det vara BCAA-pulvret som hjälper till där??....

Jag har också hunnit med ett psykbryt på att jag bara har en arm… Det var som att jag plötsligt drabbades av både klaustrofobi och en sjujävla ilska och bara brann till, kände bara att “JAG TOTALVÄGRAR GÅ MED PÅ DET HÄR LÄNGRE!!!!!!!” Typ som en unge som kastar sig på golvet och bara vrålskriker i protest, fast inte riktigt lika fysiskt…
Men det hjälpte ju inte direkt - vänsterarmen var ju fortfarande bruten och jag var så illa tvungen att reda ut livet med bara en hand till hjälp, så jag fick helt enkelt försöka återfinna acceptansen igen…

Mitt tålamod är dessvärre inte av bästa klass, så det har varit jävligt drygt emellanåt att allting går så fruktansvärt långsamt. För det gäller verkligen allting. Från att jag vaknar på morgonen till att jag somnar på kvällen så går allt jag gör med samma fart som en snigel på lugnande… Att sätta sig upp i sängen, att klä på sig, att gå på toa, att tvätta sig, att knäppa en knapp, att borsta tänderna, att ta på sig ytterkläder, att sätta sig i bilen, att kliva ut ur bilen, att laga mat, att äta mat, att skriva på datorn, att bära saker (kan ju bara ta en sak åt gången så får gå många gånger istället) - ALLT, precis ALLT går nånstans mellan två till hundra gånger långsammare än normalt.
Och det kan väl vara kul att göra som en liten övning då och då - att göra det man gör i slowmotion - men jämt? Hela tiden, varje dag? Näh gode gud ta mig härifrån….

Samtidigt så upplever jag nånting som jag inte har en aning om när jag upplevde senast: min kalender är i stort sett helt obokad. Jag har inte längre ridningen och yogan och en massa andra aktiviteter (jag har ju avbokat allt), och plötsligt så är mina kvällar helt fria. Jag åker till jobbet, åker hem från jobbet, och kan sen bara vara hemma i lugn och ro (vilket är väldigt välbehövligt eftersom jag i stort sett inte orkar nåt annat än att bara stupa i säng då). Men jag behöver inte tänka på att packa och planera inför hela veckan, utan jag bara flyter med. Gör ingenting. För fjärde veckan i rad nu.
Och det känns jättekonstigt, men samtidigt helt underbart skönt! Det är som att det håller på och sprida sig ett lugn i kroppen på mig.

Jag har tidigare ganska ofta fastnat i känslan att jag bara jagar runt och inte hinner med och mest känner mig stressad. TROTS att det jag gör är roliga och givande aktiviteter som jag gärna vill göra! Det är det där jag inte riktigt kan förstå… Hur kan det vara stressande/ansträngande att göra sånt som är roligt?? För samtidigt ger det ju energi också.
Det där med energibalans är ruggigt svårt!! Jag har verkligen inte lyckats lära mig det än.

I alla fall så är jag jättefascinerad av det lugn jag plötsligt börjar känna i kroppen av att ha en obokad kalender och röra mig långsamt. Jag vet visserligen sen tidigare att man kan lindra stress genom att röra sig långsamt, men den variant av det som jag tidigare har praktiserat är ju inte i närheten av den långsamhet jag är tvingad till nu. Men att sitta med min kalender framför mig och se att det inte finns nånting uppskrivet på någon av dagarna den kommande veckan, sprider underligt nog en härlig känsla av tillfredsställelse i mig.
Jag har bara inte riktigt förstått varför än, eller hur jag kan använda den här upptäckten till att lära mig nåt.

Det tar emot jättemycket att tänka tanken, men tänk om det kanske kan komma något gott ur den här olyckan också?......