Min uppfödargärning alltså...
Jag hjälpte ju min mentor med en valpning för drygt 5 månader sedan. Två små tikar överlevde, men de visade sig ha blåsljud på hjärtat båda två, så båda blev kvar hos mentorn till början av januari då de var lite drygt fyra månader.
Blåsljuden lät helt olika (ja, jag lyssnade
): den ena var mer som en svag viskning, medan den andra lät som ett konstant muller. På läkarspråk graderade jag den ena till 1-2 av 6 och den andra till 5 av 6. Hög siffra är dåligt.
14 januari fick de komma till en hjärtspecialist, och jag fick följa med. Han sa rätt snart att det svagare blåsljudet skulle växa bort. Vilken lättnad! Lilla tjejen
men valpen med det starkare blåsljudet. Veterinären kunde, bara på hur det lät, säga att blåsljudet berodde på att kärlkopplingen mellan stora kroppspulsådern och lungartären inte tillbakabildats som den skulle (persisterande ductus arteriosus, PDA). Går att operera. Dyrt. Inte något långt symtomfritt liv utan operation.
Jag och mentorn tog beslutet att avsluta den galnaste, finaste lilla flickans liv där direkt
Där kan man ju tänka sig att historien tar slut, men...
Jag kommer hem, berättar, gråtande, för sambon, som också gråter.
Upptäcker sedan att Tassa är alldeles svullen men mjuk, och kladdig i vulvan, som vid nära förestående höglöp. Jag har inte märkt ett smack på henne eller de andra hundarna att det varit på gång!
Jaha, hur lägger jag fram till den förtvivlade sambon att jag vill åka och para? Uppenbarligen blev det på fel sätt, för jag fick ett blank-nej...
Jaja, hon höglöpte inte än, jag hade några dagar på mig att övertyga sambon om att vi inte skulle hamna i den sitsen. Lyckades jag? Njae, det kan jag inte säg, men inte gick hundrackarn in i något höglöp heller!
På söndagen, dvs sex dagar efter avlivningen av valpen är Tassa inte riktigt som hon brukar. Hon skäller inte på Tommy när han rör på sig, hon smyger inte undan och smyger på honom. Hon äter långsammast av alla, trots att hon brukar vara snabbast. Något är verkligen konstigt. Tempar inte, verkar inte ha speciellt ont någonstans, fortsatt höglöpssvullen och klara flytningar som inte luktar.
För att det här inte ska bli mer av en novell än det redan är så sammanfattar jag nästkommande vecka såhär:
Måndag: något definitivt fel, pyo? vet-tid kl 15, endometrit (en pyo-variant). Akutoperation under kvällen.
Tisdag: hämtar Tassa sent på eftermiddagen. Hon har ont men är annars pigg. Dricker men vill inte äta. Kräks lite.
Onsdag: fortsatt ont mycket ont. Kissar ofta, men det som kommer är koncentrerat och hon fortsätter försöka kissa trots att det inte kommer något. Kan inte riktigt sitta ner tillräckligt i ”kissposition” pga smärta”. Dricker en del, men vägrar äta. Kräks en hel del. Ligger i min famn hela dagen. På kvällen blir jag less att hon har ont och ger henne en extra dos smärtlindrande av en annan sort än den hon har ordinerad och hon får lite mindre ont, men fortsätter må illa.
Torsdag: inläggning under dagen för uppvätskning och smärtlindring. Kommer från vet med Fentanylplåster och är helt smärtlindrad! Visst illamående på kvällen. Vägrar äta.
Fredag: Slammar upp Andapsin mot illamåendet (efter diskussion med vet), i lite för stor mängd vätska. Ger det till Tassa på morgonen. 2 timmar senare kräks hon upp det.
Nu ger jag upp och bestämmer mig för att behandla henne som en unge med kräksjuka istället. Såg i ungefär 5 timmar fick hon 2ml vätskeersättning var 10e minut. Sedan var hon frisk
Sedan dess har allt varit lugnt och hon mår superbra
Så nu är allt som det ska igen. Bortsett från att min avelstik inte har någon livmoder längre *suck* och att det finns en änglavalp som egentligen borde terrorisera en ny ägare
