Jag har en 6 årig boxer som har kronisk tarmsjukdom. Hon har haft magbesvär sen hon var 6 månader gammal. Med rätt foder, medicin tycker jag att hon verkar må ganska bra för det mesta. Hon har små skov emellanåt, får då kräkningar, diarre, matvägrar, blir mer orolig, söker trygghet. Det jag upplever mer och mer på henne är att hon blir mer "psykiskt förändrad". Hon reagerar en hel del på omgivningen, vaktar/ blir mer osäker på allt som passerar vår gård, blir ofta plötsligt rädd. Hon kan bli rädd på olika platser, vägar, för föremål, hundar , m m. Denna rädsla vet jag aldrig när den kommer.
Hon kan bli plötsligt rädd mitt på en stig, en gata, där vi inte träffar på något eller någon, hon står bara helt " fryst" och med svansen mellan benen och vägrar gå vidare... Dessa tillfällen kommer oftare och oftare.
Jag miljötränar henne ofta och jag jobbar mycket med henne. Vi stannar ofta upp på vägen och bara står och tittar, och "matar" in omgivningarna.
Är det någon som känner igen sig med att ha en sjuk hund och som på något sätt ha blivit förändrad?
Hur har ni jobbat med hunden?
Har ni lyckats att hjälpa den eller har det inte alls gått?
Ibland funderar jag på att om det snart är dags att låta henne få somna in om rädslan bara blir mer och mer påtaglig....
Hon kan bli plötsligt rädd mitt på en stig, en gata, där vi inte träffar på något eller någon, hon står bara helt " fryst" och med svansen mellan benen och vägrar gå vidare... Dessa tillfällen kommer oftare och oftare.
Jag miljötränar henne ofta och jag jobbar mycket med henne. Vi stannar ofta upp på vägen och bara står och tittar, och "matar" in omgivningarna.
Är det någon som känner igen sig med att ha en sjuk hund och som på något sätt ha blivit förändrad?
Hur har ni jobbat med hunden?
Har ni lyckats att hjälpa den eller har det inte alls gått?
Ibland funderar jag på att om det snart är dags att låta henne få somna in om rädslan bara blir mer och mer påtaglig....
