Sv: Krav på samling förstör tölten?
OlleAtlas skrev:
Åh, vad glad jag är att debatten kom upp. Jag blev så förundrad över artikeln. När Unn skrivit i Islandshästen tänkte jag att jag nog missuppfattat, att hon menade lite annorlunda än det framkom, men efter Stallmagasinet så...
Tidigare red jag för en mer "traditionell" isländsk tränare. Vi skulle hålla stenhård kontakt med munnen på hästen för att den "skulle ge sig själv eftergift". Så skulle vi skänkla, skänkla, skänkla för att lagra energin framtill. Sen tölta varv, efter varv, efter varv. Min pålle var genomsvettig, löddrande och helt andfådd. Jag tyckte att eftergiften bara var en knyck på nacken. Usch, jag mådde pyton. Min pålle visade vad han tyckte genom att inte komma i hagen. Men visst, tölt fick vi.
Sedan dess rider jag enligt AR men både töltar och galopperar på skogs- och grusvägar. Vi klättrar och klafsar. Ganska ofta tränar vi från marken, kan gå skolor och börjar även få till trav.
Jag tycker inte alls att tölten blivit förstörd, den har däremot förbättrats. Pålle kommer glatt knatande i hagen och stoppar ner huvudet i grimman.
Förra veckan hade vi en massör till stallet. Hon berömde hästarna (flera i stallet tränar enligt akademiska principer), ingen häst hade låsningar, alla hade rejäla men mjuka muskler utan knutor och hästarna satt i stort sett inte fast någonstans. Min pålle fick ocks mycket beröm för sin överlinje.
Intressant tycker jag är att diskutera töltformen. Tycker att många nu väljer att dra ner hästen i en falsk form, det ser man ofta på både träningar och tävlingar. Undrar ifall det kan vara det Unn är emot? Hr fått för mig att hon jämför med dressyren hon red på 80-talet, som åtminstone inte jag tycker har mycket gemensamt med akademisk eller klassisk ridning. Jag tror att tölten ska vara i en ganska så "fri" form, lite som en piaff från en riktigt stark häst, den verkligen lyfter fram. Inte genom att man drar upp den, utan för att den är rejält stark bak.
Så till en liten fråga. Så länge jag rider i paddocken så går min häst fint på en mjuk tygelkontakt. Han lyssnar på sätet och vikten. Men så när vi kommer ut, speciellt om vi är flera så kan jag inte rida så mjukt längre. Han blir okoncenterad och inte alls lätt att kommunicera med. Hur gör du Anette, för att bibehålla den fina ridningen ute? Ni andra med, för den delen.
Svamligt inlägg, men har gått och funderat sedan Stallmagasinet damp ned i brevlådan förra veckan.
OlleAtlas
Ännu en själsfrände! Tänk jag tror du har fattat mer av vad AR är än Unn gjort och jag misstänker att hon jämför med engelsk skolridning med mycket i handen och mycket skänkel.
Ofta är ju hästarna pigga och glada när de skall ut på ridtur och lite mer okoncentrerade, om de mest rids i paddock. Jag vänjer mina hästar vid att rida ut och träna och jobba. Faktum är att mina blir mer okoncentrerade i paddocken, beroende på att de inte är så vana vid det för jag avskyr paddocken minst lika mycket som hästarna... De tycker det är utråkigt och irriterande därför att jag inte jobbar så mycket där och undrar varför jag tvingar dem gå varv på varv på samma ställe. Jag borde faktiskt träna lite mer i paddock egentligen...
Jag har en riktigt svår dam som är som en fullblodgaloppör. På henne får jag samla energin med hjälp av sätet och jobba så hon lyfter uppåt istället för att rusa framåt. Det resulterar i att jag är lika svettig som hon efter ett ridpass! Jag försöker samtidigt att själv slappna av och vara lugn i min kropp och överföra det till hästen. Låt det aldrig bli en kamp, ta lugnande mjuka tag, håll dig själv lugn och avslappnad, andas in naturens frid, uppfylls av den och överför din livsglädje och avslappnad till hästen! Jag styr hästens takt, steglängd och hastighet med mitt säte och korta förhållningar som jag kan göra mjukt lugnande på en häst som behöver det, eller kort, snabbt tillrättavisande på 1 s om det behövs. Men en förhållning, korrigering eller tillrättavisning skall inte vara mer än en 1 s, sedan skall man lugnt slappna av igen och överföra lugn till hästen.
Många ggr ser jag ryttare bli hängande i munnen 2-3 s el mer. Det blir bara stressande och hästen håller emot och styvar sig. Jag tar först och provar ett kort, mjukt och lätt tygeltag, samtidigt som jag säger neeeeej! Om det inte hjälper blir nästa tygeltag lika kort men betydligt kraftgare och ett NEJ! Men sedan kommer en omdelbar eftergift och ett braaa när jag får respons. Jag väntar inte heller med att få kontakt med hästen utan jag vill att den lyssnar från det att jag suttit upp. Konsekvens hela tiden, jag bestämmer takt, steglängd, hasighet och hästen får beröm, ett djupt lugnande braaaa när den gör rätt.
Jag pratar mycket med mina hästar, dränker dem i rösten när de behöver moraliskt stöd för att fortsätta göra rätt, tex fortsätta gå framåt fast något de möter oroar dem. Varje steg i rätt riktning belönas. Och så säter jag mig aldrig spänt med kort tygel om jag möter något som jag vet kan skrämma hästen. Jag ger lite eftergift och slappnar av hela jag, låter hästen stanna och titta och pratar högt med den med djup och lugn stämma.
Hässtar gillar rutiner och även om jag varierar mycket så är ridvägarna på olika sträckor mer lämpade för viss sotrs träning. Därför rider jag mycket efter terrängen och de olika ridrundorna har sina ställen där hästen skall jobba och där hästen skall slappna av. Ofta tar mina ridpass 1½-2 timmar. Den sociala och avslappnande delen läggs in automatiskt där det passar, att sträcka ut i full galopp där det passar och samlingsträningen där det passar och vissa sträckor gör vi alltsammans bara för att hästen skall lära sig att lyssna och växla mellan frihet och arbete.
Jag tror det är en träningssak. Rider man ut mycket och tränar så vänjer den sig att koncentrera sig ute, men samtidigt är det ju så att i paddocken dyker det inte hela tiden upp en massa nytt som kräver uppmärksamhet, för det kan ju vara ett rovdjur, och det gör det när man rider ut. Där får vi nog också lära oss respektera att vi sitter på ett flyktdjur! Mina hästar är inte så vana vid banor och de reagerar när vi åker på kurs och skall gå på bana och blir inte alls så koncentrerrade som när jag rider ut hemma. Det är en vanesak och sedan att man själv inte får låsa sig och spänna sig. Märker jag att det håller på att bli en kamp mellan mig och hästen och den stressar upp sig mer och mer samtidigt som den tänkande hjärnhalvan alltmer upphör att fungera, då gör jag halt. Och så står vi där stilla, med slak tygel, jag tar långa djupa andetag, tänker på att sänka axlarna och slappna av, bli mjuk och följsam och hästen får stilla sig, mjukna och börja tänka, och så försöker vi igen. Då brukar det gå mycket bättre!
Jag ger inte efter för hästens lust att sätta fart utan då får den stå stilla, eller gå runt i en cirkel tills den stannar. Det brukar få dem att lyssna. Kanske får jag upprepa det några ggr så den förstår att jag kräver att den skall lyssna. En häst väljer den enklaste och behagligaste vägen. Det gäller att göra de vägar man inte vill den skall välja, mer arbetsamma och obekväma! Samtidigt är det a och o att aldrig brusa upp och fastna i ilska. En tillrättavisning skall vara bestämd, kort och konsekvent! Sedan skall hästen ha beröm för minsta steg i rätt riktning och jag måste lära mig släppa irritationen på sekunden och bli avslappnad i kroppen.
Så jag rider med hela min kropp och mitt kroppsspråk + min röst. Hästen skall uppfyllas av mig och vad jag gör och vill. Det lyckas enbart om jag själv är lugn och koncentrerad. Jag vetinte om jag lyckades förmedla det jag ville men jag tror att de flesta ryttare är mer lugna och avslappnade i paddocken medan de blir lite mer "pigga" av att rida ut, och det påverkar hästen!
Anette