Jag fyar min valp om hon gör något som hon vet är fel. Skillnaden torde vara att man aldrig ska fya om valpen inte VET att den gör fel, för då blir det konflikt för den. Vet den att man inte får göra så, och matte säger nej så accepterar den det.
Jag har vissa regler för alla hundar i närheten av mig, som jag aldrig i hela mitt liv skulle tumma på. Från första dagen valpen kommit hem, eller dom valpar som föds här, så präntar jag in det i huvudet på dom. Efter en vecka så vet valpen att det är förbjudet, men försäker den ändå så säger jag helt enkelt nej. Valpen backar därifrån direkt, i vetskap om att det fortfarande var förbjudet.
Allt handla om konsekvens och i vilken mån man lärt valpen vad fy/nej betyder. Min valp vet att säger jag nej, så ska hon sluta med det hon gör. För nej betyder att man gör något som är fel. Slutar man, så ger matte en beröm och man får springa vidare. Slutar man inte kommer matte fram och säger nej igen, för att ta bort en därifrån.
Och vilket litet barn vill inte ha beröm?
Min valp är för övrigt 3 månader och springer jävligt mycket snabbare än mig!
Hon går både lös och kopplad, och sköter sig lika fint med både. Hon drar aldrig i kopplet, och hon sticker inte när hon är lös
Förutom dom få gånger hon blivit rädd och sprungit tillbaka till porten.. Kommer hon inte ute när jag ropat några gånger så går jag helt sonika vidare. Hon måste lära sig att det är jag som bestämmer vart vi ska gå, och håller hon inte kollen och lyssnar så går flockledaren vidare och struntar i henne.
En valp är inte så ömtålig som dom flesta tror. Dom tål att få lära sig nej, att inte dra, att lyssna och att få lära sig olika saker. Enda skillnaden är, tycker jag, att man får vara lite tydligare med en valp och arbeta kortare stunder med mycket mer uppmuntran
