Köpa 2 årig häst

Jag tror att man behöver en särskilt känsla för att hålla på med unghästar. Man behöver vara extra uppmärksam, extra noga, tänka extra mycket på säkerheten och gärna ha ett par extra ögon överallt. Det spelar ingen roll om man har hållt på med hästar i 5 år, 10 år eller 50 år för alla har inte rätt känsla och vill inte inse det heller. Hårda ord men så är det. Du kan uppfylla alla krav på pappret och ha lång erfarenhet men det kan gå hur fel som helst ändå. Det kan vara en så liten grej som att du råkar dra åt sadelgjorden 2 hål för mycket en gång, skänkla till när hästen stannar till för att den är tveksam eller att du är för försiktig.

Jag tycker inte att du som bara är 17 ska rida in din egen unghäst. För det kan gå så fel, även om chanserna är stora att det kan gå bra. Du borde definitivt ha en inhängnad ridbana om du överväger inridning och en tränare som är med vid alla nya grejer, som sadling tränsning osv. Bara det kan bli rätt dyrt om du ska arbeta hästen 3 ggr i veckan i ett par månader. Jag tycker man åtminstone borde ha varit med vid några inridningar och att man absolut inte ska exprimentera med outbildade hästar om man själv inte är van. Det blir dyrt, svårsålt och kan orsaka stora skador på båda om det går fel.

Om du vill köpa en 2åring så se till att den är riktigt bra grundhanterad, det är inte roligt att stå med en häst som knappt kan bli ledd som dessutom kanske är lite dominant. Skicka iväg den på på inridning i närheten av dig, så du kan vara med i arbetet flera gånger i veckan och få möjlighet att själv jobba den någon dag. Det borde inte vara omöjligt att få till en bra samarbetsplan. Ni kommer ha många år på er att skapa ett band, det blir varken enklare eller svårare bara för att någon fixar inridningen. Det är så mycket mer än det som spelar in, miljöträning, markarbete osvosvosv. Arbetet tar aldrig slut;)

Jag har själv varit med om en supersnäll unghäst som ett par år senare knappt gick att rida på då den blev extremt känslig för skänkeln, för att man inte la till skänkeln även om hästen var pigg, pga av okunskap. Inte kul när hästen blev en vandringspokal, fick skarpare och skarpare bett men ändå inte gick att stoppa eller styra. Var mycket annat som också var fel gjort. Världens snällaste på marken och sålänge du skrittade på lång tygel i skogen.

Lycka till!
 
Jag var ridit in ett antal, både mina och andras. Samtidigt ser jag inga som helst nackdelar med att skicka iväg till proffs.

Förr när jag var ung och odödlig red jag in- och till även problemhästar. En sån skulle jag skicka bort fortare än fortast idag. Inte värt det. Men mina egna är oftast helt okomplicerade - vi känner ju varann och jaha nu klättrar matte upp på ryggen, jaha.

Men en sak jag tycker ofta glöms och är väl värt tänka på. Ska hästen säljas framöver? Ska andra rida den? För egeninridna av icke-proffs kommer nästan undantagslöst lära sig lite knasig signalgivning osv. De anpassar sig, lär sig förstå. Vilket inte stannar vid det man vill de ska förstå, utan även allt annat man gör med sin kropp och sina signaler utan att vara medveten om det... Vilket knappast kommer störa varken dig eller hästen - men kan bli sjukt besvärligt för en annan ryttare.

Jag hade en för länge sen jag insåg hade noll koll på galoppskänkel. Trots att vi kunde fatta från skritt, göra enkla byten med bara enstaka skrittsteg emellan etc. Men det var allt det andra jag gjorde med kroppen den svarade på. Vilket innebar att med en annan ryttare kunde hästen inte ens fatta galopp... Ridå liksom. Nu är det sällan så flagrant, men en massa små saker man gör kommer läras in det med. Jämfört med proffsen som har en helt annan skicklighet i att verkligen renodla hjälperna. Vilket inte bara hjälper unghästen utan även alla framtida ryttare. Inkl en själv....
 
Jag tror att man behöver en särskilt känsla för att hålla på med unghästar. Man behöver vara extra uppmärksam, extra noga, tänka extra mycket på säkerheten och gärna ha ett par extra ögon överallt. Det spelar ingen roll om man har hållt på med hästar i 5 år, 10 år eller 50 år för alla har inte rätt känsla och vill inte inse det heller. Hårda ord men så är det. Du kan uppfylla alla krav på pappret och ha lång erfarenhet men det kan gå hur fel som helst ändå. Det kan vara en så liten grej som att du råkar dra åt sadelgjorden 2 hål för mycket en gång, skänkla till när hästen stannar till för att den är tveksam eller att du är för försiktig.

Vad bra skrivet! Jag har dessutom precis sett en video på YT som gjorde mig mörkrädd... Väldigt nyfiken på hur det gick sen med den hästen (hände inget i klippet) och vad som hänt om den gjort en enda unghästgrej.

Man kan ha hästen hur safe som helst på marken men när man väl sitter där på ryggen de första gångerna (eller rättare sagt, de första gångerna hästen reagerar, för det GÖR den) så måste man ha viss känsla och reagera hyfsat rätt, samt såklart ha ett korrekt grundarbete (vilket handlar mycket lite om att hästen är superdrillad eller superlydig eller superlugn).

För min del så har jag fått mycket unghästtänk gratis på något vänster, det liksom ligger i mitt sunda förnuft (tyävrr är det väl det enda :p). Men jag hade INTE kunnat vara utan det året (eller det blev fler men första året var absolut nödvändigt) då jag fick vara med och rida in (jag red men gjorde bara som jag blev tillsagd) två väldigt olika hästar. Utan det hade jag inte alls haft tillräckligt i bagaget för att hantera alla situationer. Mao hade jag nog kunnat skaffa 2-åring när jag var 15 om den skulle ridas in året efter.
 
@cajo1312 Första veckorna lärde vi bara känna varandra, borstade massor i stallet och gick promenader runt på gården, klappade och klängde mycket på honom hela tiden. Sen började jag där på sommaren någon gång att lägga på sadeln, ingen större reaktion. Spände sadeln lite i taget, gick promenader först helt utan stigbyglar och efter några gånger tog jag på dom och travade lite. Longerade i alla gångarter nån gång. Träns var han van med sen innan. Jag stod mycket på uppsittningspallen och tränade honom att stå still där. Lasttränade massor eftersom jag vill ha en lättlastad häst till skillnad från min förra... Började tömköra, första gångerna hade jag bara grimma och en kompis som ledde honom. När vi skulle gå över till tränset och tömköra utan någon där framme så tog jag hjälp av en duktig tränare. Det gick superbra! Han var väldigt lyhörd. Löshoppade en gång. Var till ridhus och miljötränade, både se andra hästar, vara i ridhus och åka transport. Sen började jag hänga på honom och klappa med händerna, gick runt lite med mig hängande från båda sidor(hade självklart en som ledde), la över benet, blev runt ledd, tog tyglarna och styrde lite själv, la på skänkarna i kombination med smackning som han var van vid från tömkörningen. Började rida lite själv på inhägnaden , bara skritt ett 10-tal gånger. Det var då vi fick misstaget att han blev rädd för något och drog, jag fick inte stopp vilket resulterade i att vi nästan gick omkull. Både han och jag blev skärrade. Backade tillbaka och hade ledare och efter 2-3 tillfällen hade allt släppt både hos honom och mig så vi kunde skritta lugnt och avslappnat som vanligt igen. Nu har han en vintervila, både för att han har mycket att smälta och för att jag hatar vinter:D Efter vilan ska jag lägga mycket mer krut på tömkörningen för att få honom mer balanserad och lära sig grundhjälperna bättre. Det som jag tycker är bra med detta är att allt går i så lugnt tempo, varje ridpass har varit i ca 10min någon gång i veckan. Ingen stress! Har tagit igenom varje moment massor med gånger även fast han är lugn. Gillar inte riktigt tanken med att skicka iväg och få honom inriden under bara några veckors tid, här får det ta tid:) Men jag har haft väldig "tur", jag fick en ponny som verkligen passar mig, som har ett eget lugn och som är oerhört mjuk och följsam. Har honom hemma på gården så vi har massor med tid tillsammans. Har en granne som ridit in unghästar som backup, hon kommer direkt om det blir problem och jag kan ringa och bolla tankar. Man får ju självklart inte vara rädd för att ta hjälp! Jag är en riktig fegis egentligen men i det här läget tror jag att det har varit till min fördel, jag tar inga risker:) Nu är jag även lite äldre än dig.. Men det behöver inte ha någon betydelse! Men det är ju helt klart en fördel om man kan köra transport själv och ha råd med träningar.:)
 
Lite bilder kan vi ju bjuda på:D

Första gången på grannens ridbana och hennes hästar busandes bredvid:
IMG_0217-1_zps915c3777.jpg


Tömkörning
10628108_10152386332741479_3363132785768327923_n_zpsd1cb6be0.jpg


Fösta gången i ridhus, två andra hästar i ridhuset:
ZimbaRidhus_zpsf2585198.jpg


Ponny är bäst ;)
 
Det med känsla som @Gotthard tar upp är värt att läsa två ggr. Ibland blir jag förvånad när jag läser saker som "Åh, på onsdag kommer X och då ska jag sitta upp på Brunte för första gången, längtar". I min värld fungerar det inte så, det är inte alls säkert att på onsdag är en bra dag att låta Brunte ha ryttare första gången.

Jag känner av otroligt mycket dagsform, och jag kan för all del tänkt när jag går ut i stallet att idag ska jag nog prova sitta upp. Men i stallet inser jag att hell no, det ska jag absolut inte göra, det är helt fel dag. Och det sitter i de där små sakerna man ser hos en häst man känner väl, att idag är ingen bra dag. Det gör det lite extra knepigt när man har eget stall och är beroende av hjälp och/eller när man vill åka till ridbana/ridhus och måste boka sånt. För den dagen du har en kompis som kan hålla i snöret, du har bokat ridhuset osv kan vara en skitdålig dag att sitta upp när det kommer till kritan. Men det är lätt att tycka att nu när man har fixat kompis, är i ridhuset etc så är det ju lika bra.. Det kan gå finfint att göra det även en dålig dag, men om inte...

OBS att nedanstående INTE är något jag rekommenderar. INTE ALLS! Men jag bor på landet, eget stall. Jag rider in mina ute i skogen från dag ett (framåtbjudning is the key to everything ;)) - och jag gör det själv. Det är självdelen som absolut inte rekommenderas! Men för mig så just att trumma ihop att nån ska åka X mil hit för att hålla i ett snöre dag Y osv - nej det blir inte bra. Just för jag vet inte innan om dag Y är rätt dag. Utan när jag sitter upp för första gången är när det känns att "nu är ett bra läge". Det kan vara dagen jag tänkt det och hemma på stallplanen. Eller det kan vara mitt ute i skogen under en promenad med sadel och träns. Det beror helt på när jag känner att "nu". Och det beror helt på hästen. Är det en dag när den är lite spänd och fnorkig rent allmänt, ja då gör vi nåt annat. Oavsett vad min preliminärplan var.

Så om man har eget stall och står ensam där, då är det ännu mer anledning att skicka iväg. Mycket hellre än att trumma ihop hjälp och genomföra något enligt plan en dag för det är planerat just då. Står man med sällskap är det lättare pejla av och bara fråga "Du, har du tid idag att hjälpa mig får vi se om det kanske blir uppsittning idag".
Och - nej det räcker inte att ha en sambo/förälder/syskon som kan hålla i snöret! Den som håller i måste kunna läsa hästens signaler den med.
 
@Alexandra_W Håller med dig :) Det har varit många tillfällen som jag tänkt "idag ska jag rida" men så har det slutat med att jag bara tagit in hästen och borstat den och sen ut i hagen igen för att det har känts fel i magen. Där har jag haft bra eftersom jag har mycket hästkunskap hos grannen och hon kan komma hit dom där 10min jag rider och sen bara gå över till sig igen. Har även haft stor nytta av min sambo eftersom han är van vid hästarna och ett stort plus att min unghäst är van vid honom(och ett till plus, jag är trygg med honom)Men jag hade aldrig låtit honom hålla i snöret om han var totalt ovan eller kanske hästrädd ;)
 
En hästvan sambo etc funkar såklart, kanske skulle förtydliga det så jag inte förolämpade alla sambos/föräldrar/syskon därute. Det räcker inte att medhjälparen enbart är kapabel att hålla i ett snöre, utan de måste ha lite koll också. Både på vad de ska göra om, och hur hästar kan bete sig. Samt hur man kan hinna se att.. =)
 
Jag kanske fortfarande är naiv, men jag köpte mig en 2-åring förra våren efter att jag tvingats ta bort min gamla häst. Var med och assisterade vid inridning av hästar när jag var i tonåren och har hjälpt till att rida ett par unghästar under åren men jag kan inte alls påstå att jag är erfaren när det kommer till unghästar. Läsa av hästar är jag nog dock rätt bra på då min gamla häst var rätt känsligt lagd och krävde att man hela tiden hade örnkoll på hans sinnestämning, vilken kunde växla helt på en hundradels sekund.

Min plan är att rida in och utbilda min häst själv. Det kommer att ta betydligt längre tid än vad det hade gjort om jag valt att skicka iväg honom till ett proffs, men jag vill göra detta tillsammans med honom och målet är att han ska bli en trygg och trevlig träningskompis, inte någon tävlingshäst. Till min hjälp har jag både tränare och kompisar med erfarenhet av unghästar, så jag känner att jag har det stöd jag behöver även om jag oftast jobbar ensam med honom, både av praktiska skäl och för att jag känner att det är absolut enklast att ha fullt fokus på hästen när man är ensam med honom.

Nu har min häst hittills (*peppar, peppar*) varit otroligt trygg och positiv i alla konstiga situationer jag utsatt honom för, men om vi skulle råka ut för ett bakslag så skulle jag inte tveka att ta hjälp av ett proffs för att få hjälp att lösa problemet, helst på hemmaplan så att jag själv kan få vara med och lära mig någonting på vägen, men om inte det är möjligt så hade jag självklart kunnat tänka mig att skicka iväg honom också.

För mig har det aldrig varit någon dröm att rida in min egen häst men när min gamla häst togs bort så var det framför allt det där starka bandet som jag kände med honom som jag saknade. Jag hade haft honom i 14 år och vi hade gått igenom så mycket tillsammans. När jag började titta efter en ny häst så kände jag inte alls att det "klickade" med de färdigutbildade ridhästar som jag tittade på utan det var först när jag åkte och tittade på min lille buse som jag kände att det var rätt, trots att jag egentligen tänkt mig en helt "färdigutbildad" häst och inte alls nån unghäst. Nu har jag snart haft honom i ett år och även om jag ibland tvivlar på min förmåga så ångrar jag mig inte en sekund.
 
Tjoho, första unghästen är skitkul!
Jag tänkte också köpa en 2åring först, men jag valde en 9mån fölunge i stället och det var så mycket bättre enligt mig själv. Jag fick ett helt annat band till denne, samt mycket mer tid att förbereda för inridning. Köpte nämligen en 2åring året efter och det blev inte samma mjuka förberedning med den inför inridningen. Jag var 19år när jag köpte min fölis och han är i år 3år, tiden går fort! Men allt har gått jätte bra.

Tänker man med suntförnuft och lär sig titta och lyssna på hästen så brukar det gå bra av min erfarenhet. Har bara satt grunden på alla mina inridningar, börjat med olika åldrar. Första var 3,5år andra var 4,5,6 år gammla då jag hjälpte en att rida in sina ohanterade ponnyer. Sist nu red jag in min skäckpojk som då var 2,5år 2013 hösten och nu har jag ridit in min 3åring som va 2,5då i höstas :)

Jag är en väldigt lugn person som ofta brukar smitta, samtidigt som jag inte brukar vara så osäker på saker och ting utan har en klar plan över vad som ska göras den dagen. Planen ändras såklart om hästen ser hängig ut eller är extra hispig eller något annat. Men jag jobbar alltid ut efter individen och slutar alltid då det går som bäst och när hästen är som tryggast och lugnast. Brukar lösa sig!

Sedan så behandlar jag dem inte som om de är gjorda av plats, hispiga hästar som ryggar och är rädda för ljud och saker som prasslar/rör sig, gör jag först trygga vid mig och sedan börjar jag mitt så kallade "boot camp" hahaha ;) utsätter dem lite smått då och då för borstar som jag "tappar" på golvet, en oväntad hostning, klappar dem rejält överallt. Sedan kommer man till prasslande pressningar och allt möjligt som man kan hitta på. Min fölunge var så fjantig att han kröp ur skinnet så fort något nytt kom fram. Med tid(långtid) och tålamod hjälpte boot camp ordentligt. Men visst har han fortfarande nerver och kan hoppa till för saker men han är mycket mer stadig och nere på jorden nu än när han kom. :)
 
Finns det möjlighet att ex praktisera hos någon unghästutbildare ett tag? Så lär du dig grunderna och har någon kunnig att ta hjälp av.
Min (numera) fyraåring var första hästen jag ridit in själv, utan medhjälpare och bara på grusvägar och gärden. Han köptes som föl så jag har lagt grunden under väldigt lång tid. Jag har erfarenhet från unghästar tidigare och kände att jag klarade av det själv, däremot hade jag inte resonerat så med vilken häst som helst.
Inridningen gick bra och nu är vi redo att ta hjälp av tränare för att komma vidare i utbildningen.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Alltså blev lite paff av vad en säljare svarade så måste kolla om jag är koko eller om det ändå är ok. Är intresserad av en häst. Vi...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
5 864
Senast: Tualma
·
Hästmänniskan Jag har ett riktigt dilemma som jag mår riktigt, riktigt dåligt av. Jag har 2 ston och en äldre valack. Valacken är 20 år, har en åkomma...
2
Svar
24
· Visningar
2 443
Senast: mars
·
Hästmänniskan Gammal användare, men vill gärna vara anonym så ingen som läser det känner sig utpekad. Jag har en lång historia i hästvärlden med egen...
Svar
12
· Visningar
1 333
Hästmänniskan Jag behöver hjälp! Det är en lång text men om någon orkar läsa och ge mig lite stöttning så skulle det uppskattas enormt! För er...
2
Svar
28
· Visningar
2 835
Senast: Lavinia
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp