Sv: Kombinerat hackamore + bett
våga ge efter i det läget. Ta tag och släpp.
Jag gör ju just så, ge och ta, och även också att bara ge i de lägena. Men när jag ger, då växlar han upp i det läget. Hmm, ska försöka ge lite förklarande exempel.
Vi rider en uteritt, på kimblewick, dvs inte tränsbett. Han är oftastväldigt trevlig fram till galoppen. Kan vara lite mer taggad vissa dagar, då får man damma av grunderna lite extra i början, dvs mycket skritt - halt - skritt och mycket trav - halt - trav. Få bort honom från handen och responsiv helt enkelt. Sen kan man sålänge man har fokus bibehållet 'finlira' nästan utan begränsningar, väldigt reglerbar, väldigt mjuk och fin generellt.
Första galoppen brukar vara ganska städad, men ha längre bromssträcka än optimalt, dock så premierar vi ju just nu lugna avbrott framför 'exakta' avbrott.
Sen blir han ofta stark och 'dragig' i traven efter, det går ganska bra dock att med lite mer påminnelse om grunderna få växellåda och broms att fungera. Däremot brukar andra galoppen ha en än längre stoppsträcka, men fortfarande helt inom rimliga gränser.
'Dåliga' dagar när han trissar upp sig själv, så får vi oftast helt okej början, men efter första galoppen är det mest pannkaka, och han endera ligger i min hand, eller om jag förhåller mer 'aktivt' kastar upp huvudet.
På tränsbett så börjar det ofta med ett pass som första halvan är bra, andra halvan börjar det bli dragkamp, mer i handen än jag vill, men fortfarande inom rimliga gränser.
Andra passet däremot då så redan i första traven, och han behöver inte ha en 'taggad' dag, så stretar han, lägger sig i min hand och jag kan bibehålla valt tempo, men det är genom att ha alldeles för mycket i handen. Galoppen blir etter värre, och stoppsträckorna tenderar att vara väääldigt långa, och det tar en hel del av matte att byta gångart (inte rycka i munnen, men för mycket i munnen, och i princip helt upprätt sits och verkligen sitta tillbaka, mot munnen tyvärr). Om jag i trav ger lös tygel och styr travtempot via lättridning fungerar det oftast.
Tredje passet är hästen ute på tur med matte
Han stretar redan i skritt, rinner iväg i trav (och lös tygel-lösningen fallerar, vi får då ökad trav som slår över i galopp). Ta och ge ger en häst som inte kommer tillbaka alls i 'ta' fasen och som växlar upp i 'ge' fasen, dvs resultatet om jag bara konsekvent fortsätter är att det går fortare och fortare.
Jag är själv lite förvånad att det 'står still' på den fronten (det har varit lika varje nedbetslingsförsök', då herrn när han kom te x var förjävlig på att takta hemåt. Jag gjorde konsekvent halt, och krävde han skulle stå lugn på lös tygel en stund innan han fick framåtorder igen. Så fort han taktade så göra om proceduren. Första passen tog det väääldigt lång tid att tillryggalägga en mycket kort sträcka
men tog ju bara ett par pass innan han insåg att det enklaste, bekvämaste och snabbaste sättet att komma hem var att skritta lugnt på lång tygel.
Så det känns som han borde 'fattat tricket' även i övrigt. och han har gjort ENORMA framsteg rent generell med bettacceptans, form, följsamhet osv mot när han kom. Men då på kimblewick. Vareviga gång jag försökt betsla ner har det blivit exakt likadant, och ponnnyhackförsöket följde tyvärr exakt samma mönster.
Jag använder fortfarande ta och släpp, då jag inte vill hamna i dragkamp med honom, men det är synnerligen ickefungerande, och innebär ju en gradvis kontrollförlust bara (på tränsbett talar jag nu). Tyvärr. Och då kvarstår tillslut bara att 'kraftstanna', och det blir aldrig någon kvalitet. Och det är det som är kruxet, att hans 'föreställningar' hela tiden bekräftas om jag 'tar tag' såpass att han inte har ngt annat val än att reagera, och om jag inte gör det så har han - och är fullt medveten om det - full bestämmanderätt om tempo osv. Och utnyttjar det.
Han slänger upp huvudet och då gör det ont av det skarpare bettet. .
Det man vill ha bort är de där kasta upp huvudet, för det 'kostar' för mycket rent ridmässigt - allt faller ju isär och allt fokus från hästens sida blir på bettet, dessutom så varje gång det inträffar bekräftas ju hästens bild av att 'nu gör det ont'. Han slår alltså inte FÖR att det gör ont, utan för han TROR det ska göra ont. Han tar dock fint stöd, väl mycket ibland till och med, på de skarpare betten, och har förtroendet så. Men när han blir nonchalant och stark på det skarpare bettet, och man tar en förhållning, även om det inte är en hård förhållning, så reagerar han som sagt som om man försökt slita sönder munnen på honom. För det är vad han förväntar sig ska komma.
Dock är även tränaren av åsikten att just nu fungerar det inte att betsla ner, just pga problemen som beskrivits. Men att målet är att kunna göra det. Men det är ingen vinst i att betsla ner om det innebär att vi aldrig kommer till arbete och jag aldrig kan komma till ridning. Där det delikata dilemmat är.
Vad skulle hända om du i de lägen när han blir hängig och tung släpper efter och bara erbjuder honom en mjuk kontakt, inget jox med handen? Följ med honom med bibehållen kontakt om han slår med huvudet.
Han ökar tempot och 'springer in i handen', dvs ökar tempot och lägger sig på med samma stöd som innan, lättar jag igen ökar han mer.
Att han är fin i munnen på ridbana och i ridhus tycker jag är logiskt. Det går inte att förknippa det med galoppbanan och galoppträning.
Nja, det där var ett försnällande
Han är trevlig och fin i munnen om man rider dressyr och han är nedtaggad (det är han inte alltid, de två ggr jag käkat grus efter att ha så att säga avvikit från hans rygg, har båda varit under dressyr *s*)
I hoppning t ex även om det är i ridhus/på ridbana, eller många nya hästar runtomkring och han taggar omedelbart upp, och då fungerar det inte.
Men i dressyr, och med en 'visuell begränsning' så kan man oftast behålla uppmärksamheten och lugnet (vill inte kalla det lugn eg, sitter mer i uppmärksamhet som brister när han blir taggad ju, men det går hand i hand). Får han gå 'i svans' på någon på en dressyrlektion t ex, så även om han är cool så blir han 'lomhörd' och tung, han förlorar uppmärksamheten.
Han är och förblir dock en ridhushäst dressyrmässigt, och helst då ensam eller med få hästar, antagligen för att han då 'kan' fokusera på mig utan en massa störande moment. Det där är ju något han måste lära sig, och blir bättre och bättre på. Han stod ju på lös tygel fast det galoppade hästar runtomkring i slutet på kursen, även om han var mer än lovligt taggad när det var hans tur att t ex hoppa.
Dock så t ex när vi, som vi gör i 9 fall av 10, rider ut härhemma på grusvägarna eller fälten, så vissa dagar är det som att köra ferrarri, andra som att köra volvo 240. Och det borde påminna lika mycket/litet om galopplivet alla dagar kan man tycka. Men även där är han som sagt ganska 'dagsformsberoende' och kan som sagt ena dagen tycka 'perfekt' om ett bett, sen nästa ignorera det helt (om man inte tar i), och tredje dagen tycka 'ajaj min muuun' (även om man inte tar i). Som sagt, det är lättare när de är logiska iaf
Men när uppmärksamheten är mer på annat än matte (sen om det är på svansen framför, ett hinder eller helt enkelt på allt runtomkring, eller på att han är stressad och taggad och vill mer, vill iväg är ju eg bara oliak symptom på samma sak) så 'stänger han av' munnen och blir sådär extremt stark, ignorant och stretig. Han kan alltså bli det på skarpare bett med, det som gör det knepigt.
T ex så på kursen, första dagen så värmde jag ute längs skogsvägarna. Helt ny omgivning för herrn, hästar i hagar runtomkring etc. Och ny spännande skog, med långa fina galopprakor. Han var (på syntetkimblewicket, mitt 'mellanbett' skärpemässigt av de som är skarpare än tränsbett) perfekt tempererad, och vi red tempoväxlingar i trav, flera galopper, både lugna fina 'skolgalopper' och friskare cantergalopper. Han var helt med och alldeles lagom tempererad som sagt.
Sen när det var dags för lektion, så när han såg hinder, andra hästar etc så sa det tilt i lilla hjärnan, och han ägnade tjugo minuter åt att fara runt som en påtänd flipperkula, och där har jag ju fuull förståelse att det blev för mkt påminnelse om hans tidigare liv, jag håller det inte emot honom heller, det får bli information overload i sådana lägen just nu. När han sansat sig (det är bara sitta och vänta i de lägena, tills han landar på planeten jorden igen) såpass att han kunde stå still såpass länge så jag hörde vad vi skulle göra så var han så taggad att hela hästen stod och vibrerade.
Sen skulle vi göra enkla bomövningar, en och en, så de andra hästarna stod ju still när vi gjorde vår övning, dvs ingen extratrigger, så körde han modellen fullt ös medvetslös, och ignorerade totalt både halvhalter och annat. Vräkte sig på handen och körde ånglok. Dvs la sig på handen på samma bett han innan varit perfekt på. Förhöll jag så slängde han upp huvudet (och jag fick skällf ör brysk hand som sedemera togs tillbaka).
Pass två värmde jag i skogen som innan, perfekt tempererad. Fortfarande taggad på hinder/bommar när det var lektionsdags sen, men lyssnade och svarade utmärkt, så jag behövde aldrig 'ta i'.
Tredje passet var det total breakdown. Han var inte speciellt stimmig, men fruktansvärt ohörsam, vräkte sig på, ignorerade vad jag sa, och kastade upp huvudet och studsade när jag förhöll. Det passet avbröts då det helt enkelt inte gick att få ngt vettigt gjort.
Jag är dålig på att förklara vad jag menar men jag är själv fullblodsägare så jag har tacklat liknande problem själv.
Tycker inte alls du förklarar dåligt!
Och jag håller helt med dig i sak, förra damen, hon kom direkt från banan dessutom, henne fungerade just det du föreslår, och just det jag försökte med den här herrn med, men den här herrn har jag uppenbarligen fått för att jag inte ska tro jag vet ngt
