- Svar: 46
- Visningar: 4 960
Jag har aldrig velat gifta mig. Jag har aldrig varit den där tjejen som drömt om Prince Charming, bläddrat i bröllopstidningar, spanat på klänningar och föreställt mig hur allt skulle gå till. Jag har nog alltid tänkt att det inte var för mig, att det verkar onödigt och dyrt och att jag ändå aldrig kommer att hitta någon som skulle göra det värt det.
Därför är det egentligen ganska konstigt att jag skriver det här som en gift kvinna. En gift kvinna som till på köpet gifte sig på traditionellt vis med klänning, kyrka och kalas. Hur gick det till? Plötsligt kändes det helt rätt, plötsligt kändes allt så självklart och över en natt förvandlades jag till den där tjejen som drömde, fantiserade och planerade tillsammans med min alldeles egna, livs levande Prince Charming. Hoppsan.
Idag kan jag blicka tillbaka på den största och bästa festen jag någonsin varit med om att anordna, och låt mig säga att det var värt varenda svordom, svettdroppe och sparad krona.
Folk kom från Sudan, Etiopien, USA, Tyskland, Storbritannien och norraste Norrland för att vara med oss. Släktingar som inte träffats på år fick krama om varandra, och personer som vi alltid misstänkt skulle passa bra ihop fick möjlighet att utforska nya vänskaper. Samtidigt fick personer som inte alls passar bra ihop egentligen möjlighet att vidga sina vyer och mer än en gång blev vi förvånade över de otippade kombinationer av människor som fann varandra på något plan.
Luften var fylld till brädden av glädje, kärlek och tacksamhet. Våra gäster kom ideligen fram till oss och tackade oss för att vi låtit dem vara en del av vår dag; vi gick ideligen fram till våra gäster och tackade dem för att de ville vara en del av vår dag.
Det blev precis sådär som det skulle vara.
En liten, intim vigsel i byns lilla, intima kyrka.
En storebror som spelade piano och en bästa kompis som sjöng.
En storasyster som läste en vacker dikt och en annan bästa kompis som sjöng.
En säckpipaspelare från Hässleholm som kom och såg till att folk grät både före, under och efter vigseln.
En fantastisk underbar humorfylld präst, som rev av hela vigseln på engelska utan att blinka och kom att bli en av de saker vi uppskattade allra mest under dagen. Alla par borde få ynnesten att vigas av denna präst.
En åktur i min morbrors gamla Hudson Hornet, hem till champagnemingel i trädgården utanför vårt sommarhus, där både jag, min storebror och min mamma tillbringat alla våra barndoms somrar. Samma trädgård där mamma och pappa hade sitt champagnemingel för 36 år sedan, och min moster och morbror för 41 år sedan.
En promenad längs en sandig strand bort till byns hotell där vi åt köttbullar och potatismos i solnedgången på terassen med Östersjön som närmsta granne.
Roliga tal, känslosamma tal och fantastiska spex.
Baklava, kaffe och klackarna i taket tills en ny dag började gry.
Herregud, vad bra det var.
Därför är det egentligen ganska konstigt att jag skriver det här som en gift kvinna. En gift kvinna som till på köpet gifte sig på traditionellt vis med klänning, kyrka och kalas. Hur gick det till? Plötsligt kändes det helt rätt, plötsligt kändes allt så självklart och över en natt förvandlades jag till den där tjejen som drömde, fantiserade och planerade tillsammans med min alldeles egna, livs levande Prince Charming. Hoppsan.
Idag kan jag blicka tillbaka på den största och bästa festen jag någonsin varit med om att anordna, och låt mig säga att det var värt varenda svordom, svettdroppe och sparad krona.
Folk kom från Sudan, Etiopien, USA, Tyskland, Storbritannien och norraste Norrland för att vara med oss. Släktingar som inte träffats på år fick krama om varandra, och personer som vi alltid misstänkt skulle passa bra ihop fick möjlighet att utforska nya vänskaper. Samtidigt fick personer som inte alls passar bra ihop egentligen möjlighet att vidga sina vyer och mer än en gång blev vi förvånade över de otippade kombinationer av människor som fann varandra på något plan.
Luften var fylld till brädden av glädje, kärlek och tacksamhet. Våra gäster kom ideligen fram till oss och tackade oss för att vi låtit dem vara en del av vår dag; vi gick ideligen fram till våra gäster och tackade dem för att de ville vara en del av vår dag.
Det blev precis sådär som det skulle vara.
En liten, intim vigsel i byns lilla, intima kyrka.
En storebror som spelade piano och en bästa kompis som sjöng.
En storasyster som läste en vacker dikt och en annan bästa kompis som sjöng.
En säckpipaspelare från Hässleholm som kom och såg till att folk grät både före, under och efter vigseln.
En fantastisk underbar humorfylld präst, som rev av hela vigseln på engelska utan att blinka och kom att bli en av de saker vi uppskattade allra mest under dagen. Alla par borde få ynnesten att vigas av denna präst.
En åktur i min morbrors gamla Hudson Hornet, hem till champagnemingel i trädgården utanför vårt sommarhus, där både jag, min storebror och min mamma tillbringat alla våra barndoms somrar. Samma trädgård där mamma och pappa hade sitt champagnemingel för 36 år sedan, och min moster och morbror för 41 år sedan.
En promenad längs en sandig strand bort till byns hotell där vi åt köttbullar och potatismos i solnedgången på terassen med Östersjön som närmsta granne.
Roliga tal, känslosamma tal och fantastiska spex.
Baklava, kaffe och klackarna i taket tills en ny dag började gry.
Herregud, vad bra det var.
