Jo precis, jag tycker det känns extremt obekant det här med villa, vovve, 2x volvo, märkeskläder=akademiskt utbildade föräldrar.Jag är uppvuxen i ett medelklasshem, båda mina föräldrar är socionomer och vi har alltid pratat mycket om människors olika förutsättningar, att alla inte har det som vi osv, men ändå tror jag att det var först när jag blev vuxen som jag verkligen förstod vilka privilegier jag har bara på grund av min uppväxt. Innan har jag nog tänkt att vi inte hade det så himla gott ställt när jag var barn, vi ärvde kläder av folk vi kände och hade aldrig det nyaste och finaste. Jag har dock på senare år, framförallt i samtal med mon bästa vän som kommer från en arbetarklassbakgrund, förstått att det ju berodde på att mina föräldrar valde att arbeta deltid för att få mer tid med oss. Då blev det mindre pengar men vi gick ju aldrig hungriga och vi hade alltid det vi behövde.
Det är först när vi blivit vuxna som min kompis har berättat för mig att de inte hade råd med frukost och middag till fler än syskonen och att det var därför jag aldrig fick sova över där och aldrig kunde stanna på middag. De hade heller inte råd att värma upp hela huset. Det gör mig ledsen att tänka på att jag aldrig fattade det här som barn utan bara tyckte det var konstigt och lite obehagligt att vara hos henne för att man aldrig fick något att äta och det alltid var så kallt och mörkt.
Idag har både jag och min bästa vän akademiska utbildningar och tillhör medelklassen, men det skiljer fortfarande massor i vårt sätt att tänka och vilken tillit vi har till att saker ordnar sig. Jag har privilegiet att ha fått med mig att saker alltid ordnar sig. Mina föräldrar har vid behov kunnat låna pengar av mina morföräldrar och jag har alltid vetat att jag kan låna av mina föräldrar om det blir panik. Min kompis har inte alls känslan av att saker ordnar sig, inte ens nu när vi tjänar lika mycket. Det gör ju naturligtvis att jag känner mig mycket tryggare än vad hon gör vilket påverkar hur vi är och beter oss. Hon har verkligen öppnat ögonen på mig och det är jag väldigt glad för. Det är inte lätt att se sina egna privilegier.
Jag gick i en hel skolklass med bara barn med akademiskt utbildade föräldrar 80-tal (som jobbade på universitetet, från admin till doktorand till professor) och lagade kläder, skrothögsbilar-om någon bil alls, ensamma mammor med rufsigt hår, bläckfläckiga jeans och färdiggrillad kyckling ena dagen och blinier nästa. Bohemisk inredning blandat med mormors möbler och dammråttor, bokhögar överallt. Märkesplagg var typ Levisjeans. Oljemålningar. Radhus/hyreslägenhet/vadsom. (Hemtrevligt
Om jag tänker arbetarklass associerar jag tyngd på inredning, nya fina möbler, noga städat. Mamma som är hemma tidigt och kommer med bullar.
Så jag håller med om hela din grej. Det var liksom inte stålarna som var fokus, och det var kanske privilegiet. Att det var ok att man inte hade dem alltid. (sedan minns man väl kanske fel såklart.)