Min älsklingshäst var ett litet brunt gotlandsruss (sto) och hon var både smart och envis. När jag var mycket liten och red barbacka, när hon tröttnade så körde hon ner huvudet - jag red barbacka, utan en padd eller liknande utan direkt på den trinda, hala russryggen. Och gick bestämt hem till stallet och ställde sig där. Jag var sju, åtta och kort med korta små ben. Som tur var på vintern när jag red i vinterkläder så var det mjukt och inte långt när hon knyckte till med huvudet och jag trillade av över hennes hals. När man är så liten är man både totalt orädd och trillar mjukt. Sedan var hon 124 så det var inte så långt ner.
Edit: När folk skriver om att de aldrig trillat av så kan jag säga att jag tappade räkningen av hur många gånger jag åkte kana över hennes hals ner på marken.
