aiquen
Trådstartare
Jag kläckte idag idén att jag tycker att min farmor (70+) borde ha en katt som sällskap. Hon sitter ensam dag efter dag i sin lägenhet med radion som enda sällskap (vi tittar givetvis förbi så ofta vi kan, men kan sällan stanna särskilt länge) och både fysiska och psykiska smärtor som plågar henne och gör henne orkeslös.
Och just en katt då kräver väl egentligen inte särskilt mycket? Inga långa promenader, ingen större aktivering (någon form av aktivering är väl visserligen viktig, men det är väl ändå ingen träning á la brukshund vi pratar om då) utan det är väl mer att tömma låda, mata, finnas där som sällskap o.s.v.?
Så vad tror ni? Kan en katt vara vad hon behöver för att "vakna till" lite och få sällskap? Det skulle i så fall få vara en äldre katt som redan är rumsren och som har kommit förbi det värsta busstadiet för när de är små kan de ju göra vem som helst galen.
Farmor har ju annars både tid och plats (lägenheten är en stor trea) och är väldigt sällan iväg någon länge tid men är det så att hon sover över hos släktingar någon gång får väl katten följa med då.
Vad tror ni? Bra eller dålig idé?
Och just en katt då kräver väl egentligen inte särskilt mycket? Inga långa promenader, ingen större aktivering (någon form av aktivering är väl visserligen viktig, men det är väl ändå ingen träning á la brukshund vi pratar om då) utan det är väl mer att tömma låda, mata, finnas där som sällskap o.s.v.?
Så vad tror ni? Kan en katt vara vad hon behöver för att "vakna till" lite och få sällskap? Det skulle i så fall få vara en äldre katt som redan är rumsren och som har kommit förbi det värsta busstadiet för när de är små kan de ju göra vem som helst galen.
Farmor har ju annars både tid och plats (lägenheten är en stor trea) och är väldigt sällan iväg någon länge tid men är det så att hon sover över hos släktingar någon gång får väl katten följa med då.
Vad tror ni? Bra eller dålig idé?