Jag kan bli väldigt intresserad av och tänd på en person, och det blir jag ganska ofta. Förälskad och kär blir jag ytterst sällan. Ska jag vara ärlig så har jag nog oftare varit förälskad i tanken på en person, än i personen själv. Dvs alla mina tankar kring personen kretsar mer kring framtiden än nutiden. Jag har aldrig blivit förälskad i en person som jag lärt känna först, utan känslan är ganska omedelbar. Så jag tror det handlar om kemi. Romantiskt va?
Hur som helst. Jag försöker alltid njuta av stunden. I ditt fall hade jag låtit mig ryckas med en stund, njut av tiden men ha i bakhuvudet att det kan skita sig. Och om det skiter sig, so what? Då har man haft det bra några dagar, veckor, månader eller år. Det är lätt värt att vara lite ledsen för när/om den dagen kommer.