Kärlek eller förälskelse? (Utbruten från Dejtingtråden del 20)

[the_connemara]

Denna trådstart är utbruten från en annan tråd av en moderator. Vi gör det ibland när ett ämne verkar intressant för flera och/eller egentligen inte passar under den ursprungliga trådrubriken.
Det här första inlägget är alltså ingen vanlig trådstart av den här användaren. Efterföljande inlägg kan komma från den gamla tråden eller vara svar som skett i denna utbrutna tråd.

Hur upplever ni förälskelse resp att bli kära i en person? Hur snabbt kan ni bli det och är det tydliga skillnader för er? Och vad, om något inträffar innan dess? Vad/hur påverkas erat intresse av att träffa en person mer från allra första början? Jag är så nyfiken, många av er skriver så himla bra och målande om detta upplever jag.

Andra människor påverkar mig så himla mycket (alltså alla människor jag möter i min vardag) och jag funderar över hur man hade kunnat minska/hantera den påverkan bättre samt skilja ut lite mer vad som är vad egentligen. I detta fallet då vad det gäller dejtande. Ägnar typ 90 % av min energi vad gäller min senaste dejt till att försöka förneka precis allt positivt (även när jag är där, erkännes) pga för mycket OMG-känsla och resterande 10 % till att inte ha panik över alla tusen helt rimliga orsaker till varför han säkert inte vill ses igen trots att det gjort mitt liv så enkelt igen. Han gillar att jag är lika chill och laid back som honom, jomensåatte

 

[Singoalla]

Hur upplever ni förälskelse resp att bli kära i en person? Hur snabbt kan ni bli det och är det tydliga skillnader för er? Och vad, om något inträffar innan dess? Vad/hur påverkas erat intresse av att träffa en person mer från allra första början? Jag är så nyfiken, många av er skriver så himla bra och målande om detta upplever jag.

Jag tycker att allt det där är ganska grötigt. Vad är egentligen förälskelse vs. att vara kär? Jag tänker mig att det går ihop lite. Att vara förälskad tänker jag dock inte nödvändigtvis behöver ha så mycket med den andra personen att göra, det kan innebära att känslorna går spinn p.g.a förväntningar, kär i kärleken, bekräftelse, sex osv. Mao mycket yttre faktorer. Kär är väl lite mer att man börjar falla för specifika personlighetsdrag hos just den personen. Hen har så varm blick, så smittsamt skratt, är så omtänksam eller vad det nu kan vara. Att verkligen börja älska någon känns lite annorlunda för mig dock och kan ta lite längre tid.

Jag tror det är svårt att helt stänga ute yttre faktorer och framför allt tror jag det är svårt att alltid "tänka klart" i dejtingsammanhang och med känslor inblandat. Det kommer dyka upp förväntningar, tankar om framtiden, hänsyn till andras åsikter mm. Men jag tänker att det bara är att flyta med så kommer det att visa sig i längden hur man egentligen kände och vad det blir av det!

 

[Milosari]

Hur upplever ni förälskelse resp att bli kära i en person? Hur snabbt kan ni bli det och är det tydliga skillnader för er? Och vad, om något inträffar innan dess? Vad/hur påverkas erat intresse av att träffa en person mer från allra första början? Jag är så nyfiken, många av er skriver så himla bra och målande om detta upplever jag.

Andra människor påverkar mig så himla mycket (alltså alla människor jag möter i min vardag) och jag funderar över hur man hade kunnat minska/hantera den påverkan bättre samt skilja ut lite mer vad som är vad egentligen. I detta fallet då vad det gäller dejtande. Ägnar typ 90 % av min energi vad gäller min senaste dejt till att försöka förneka precis allt positivt (även när jag är där, erkännes) pga för mycket OMG-känsla och resterande 10 % till att inte ha panik över alla tusen helt rimliga orsaker till varför han säkert inte vill ses igen trots att det gjort mitt liv så enkelt igen. Han gillar att jag är lika chill och laid back som honom, jomensåatte

Jag kan bli väldigt intresserad av och tänd på en person, och det blir jag ganska ofta. Förälskad och kär blir jag ytterst sällan. Ska jag vara ärlig så har jag nog oftare varit förälskad i tanken på en person, än i personen själv. Dvs alla mina tankar kring personen kretsar mer kring framtiden än nutiden. Jag har aldrig blivit förälskad i en person som jag lärt känna först, utan känslan är ganska omedelbar. Så jag tror det handlar om kemi. Romantiskt va?

Hur som helst. Jag försöker alltid njuta av stunden. I ditt fall hade jag låtit mig ryckas med en stund, njut av tiden men ha i bakhuvudet att det kan skita sig. Och om det skiter sig, so what? Då har man haft det bra några dagar, veckor, månader eller år. Det är lätt värt att vara lite ledsen för när/om den dagen kommer.

 

[Magiana]

Det är lätt värt att vara lite ledsen för när/om den dagen kommer.

Och jag som tycker precis tvärt om. Positiva känslor är aldrig så starka som negativa känslor.

 

[Milosari]

Och jag som tycker precis tvärt om. Positiva känslor är aldrig så starka som negativa känslor.

Men du är ju deprimerad? Det måste ju påverka hur du ser på saken.

 

[durachiny]

Men du är ju deprimerad? Det måste ju påverka hur du ser på saken.

Depression brukar påverka synen på sånt ja men antagligen skiljer det även i hur mycket man har på gång samtidigt och hur villig man är att ge sig in i nytt. För dig som har ett antal på gång samtidigt så blir det inte samma förlust om en faller bort som det blir för en person som kanske investerar väldigt mycket emotionellt i en person åt gången. Det är fortfarande bättre att fokusera på det positiva än det negativa men möjligheten att göra så tror jag varierar väldigt mycket med både approach till dejting/förhållanden i allmänhet men även vad man har för möjligheter att faktiskt hitta en ny.

 

[Milosari]

Depression brukar påverka synen på sånt ja men antagligen skiljer det även i hur mycket man har på gång samtidigt och hur villig man är att ge sig in i nytt. För dig som har ett antal på gång samtidigt så blir det inte samma förlust om en faller bort som det blir för en person som kanske investerar väldigt mycket emotionellt i en person åt gången. Det är fortfarande bättre att fokusera på det positiva än det negativa men möjligheten att göra så tror jag varierar väldigt mycket med både approach till dejting/förhållanden i allmänhet men även vad man har för möjligheter att faktiskt hitta en ny.

Fast jag gillar ju bara en. Det finns ingen ersättare om han faller bort.

Visst kan man ha en optimistisk eller en pessimistisk läggning. Men jag tänker att man kan påverka sig själv lite här. Lära sig att hantera sina känslor av sorg och besvikelse, och få erfarenheten av att livet går vidare. Man måste våga för att vinna.

 

[durachiny]

Fast jag gillar ju bara en. Det finns ingen ersättare om han faller bort.

Visst kan man ha en optimistisk eller en pessimistisk läggning. Men jag tänker att man kan påverka sig själv lite här. Lära sig att hantera sina känslor av sorg och besvikelse, och få erfarenheten av att livet går vidare. Man måste våga för att vinna.

Du gillar väl inte bara en? Eller menar du att köpenhamn är den enda du gillar och resten är bara rent fysiskt? Oavsett vilket så är det fortfarande lättare att hantera bortfallet om man har andra man kan umgås med och man vet att man kan "hitta nya".

Jag tror definitivt det skiljer sig om man har en approach som är mer fysisk tillfredställelse först med option på mer än om man söker "förhållande". Den som söker det fysiska eller casual kan alltid få minst det och behöver då aldrig känna sig direkt lurad eller besviken. Söker du förhållande eller något mer seriöst som enda alternativ så hamnar du i problemet att det delvis tar mycket mer tid och emotionell investering att hitta förhållandepersoner men även att det kommer finns väldigt många som kommer spela med och låtsas med syfte att bara få det fysiska eller sex.

Så med en mer c'est la vie approach till det hela så kan man egentligen aldrig förlora men det är inte alla som klarar av att exponera sig så för andra.

 

[Milosari]

Du gillar väl inte bara en? Eller menar du att köpenhamn är den enda du gillar och resten är bara rent fysiskt? Oavsett vilket så är det fortfarande lättare att hantera bortfallet om man har andra man kan umgås med och man vet att man kan "hitta nya".

Jag tror definitivt det skiljer sig om man har en approach som är mer fysisk tillfredställelse först med option på mer än om man söker "förhållande". Den som söker det fysiska eller casual kan alltid få minst det och behöver då aldrig känna sig direkt lurad eller besviken. Söker du förhållande eller något mer seriöst som enda alternativ så hamnar du i problemet att det delvis tar mycket mer tid och emotionell investering att hitta förhållandepersoner men även att det kommer finns väldigt många som kommer spela med och låtsas med syfte att bara få det fysiska eller sex.

Så med en mer c'est la vie approach till det hela så kan man egentligen aldrig förlora men det är inte alla som klarar av att exponera sig så för andra.

Jag har noll känslor utöver attraktion och till viss del vänskap för de övriga. Det var inte planen med Köpenhamn heller, men så blev det. Nu ska han ju träffa min lilla familj också, och det är ju en klar uppgradering på seriositetsskalan. Oddsen för en fungerande relation är inte fantastiska (flyttar han är det flyga som gäller, och frågan är hur hållbart det är), men lätt värt ett försök. Skiter det sig så kommer jag bli ledsen men jag vet ju om att jag överlever. Det har jag gjort förut.

Jag tänker att man kan investera olika saker. Om man är ute efter någon sorts symbiosförhållande så förlorar man en liten del av sig själv också om partnern försvinner. Så har jag inte funkat. Förhållandet är skiljt från mig som person, det är något jag har vid sidan om mitt andra liv. Även i de fallen jag varit sambo. Och sen handlar det kanske om tidigare erfarenheter. Jag har inte råkat ut för någon som har svikit, bedragit eller utnyttjat mig.

 

[durachiny]

Jag har noll känslor utöver attraktion och till viss del vänskap för de övriga. Det var inte planen med Köpenhamn heller, men så blev det. Nu ska han ju träffa min lilla familj också, och det är ju en klar uppgradering på seriositetsskalan. Oddsen för en fungerande relation är inte fantastiska (flyttar han är det flyga som gäller, och frågan är hur hållbart det är), men lätt värt ett försök. Skiter det sig så kommer jag bli ledsen men jag vet ju om att jag överlever. Det har jag gjort förut.

Jag tänker att man kan investera olika saker. Om man är ute efter någon sorts symbiosförhållande så förlorar man en liten del av sig själv också om partnern försvinner. Så har jag inte funkat. Förhållandet är skiljt från mig som person, det är något jag har vid sidan om mitt andra liv. Även i de fallen jag varit sambo. Och sen handlar det kanske om tidigare erfarenheter. Jag har inte råkat ut för någon som har svikit, bedragit eller utnyttjat mig.

Precis och då har du inte samma nivå av personlig investering i det hela och klarar därför lättare av att hålla det på en nivå av att bra är bra och det dåliga kan man glömma.

 

[Magiana]

Men du är ju deprimerad? Det måste ju påverka hur du ser på saken.

Jag är nog påverkad av trauma. Jag har redan tidigt i livet fått lära mig att närhet gör ont. Sen återaktualiserades det för drygt 1 och ett halvt år sen då hela min familj lämnade mig på ett bräde bara för att jag mådde dåligt. Jag är så van vid att alltid i något skede bli utsparkad från gemenskap. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Det enda som funkar är ytliga kontakter där jag inte investerar känslor. Men i nära relationer uppstår känslor. Det tär på mig för jag blir emotionellt beroende och sen när jag åter åker ut i kylan, så finns inget kvar. Eftersom jag vet att det är så det slutar så får jag svår ångest redan innan det hänt.

Det är en jävla härva med händelser och känslor och terapi är svårt att få. Nu tänkte jag testa Mindler som är en psykologapp men sessionerna är bara knappa halvtimmen långa och det är glest med tider man får.

 

[durachiny]

Jag är nog påverkad av trauma. Jag har redan tidigt i livet fått lära mig att närhet gör ont. Sen återaktualiserades det för drygt 1 och ett halvt år sen då hela min familj lämnade mig på ett bräde bara för att jag mådde dåligt. Jag är så van vid att alltid i något skede bli utsparkad från gemenskap. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Det enda som funkar är ytliga kontakter där jag inte investerar känslor. Men i nära relationer uppstår känslor. Det tär på mig för jag blir emotionellt beroende och sen när jag åter åker ut i kylan, så finns inget kvar. Eftersom jag vet att det är så det slutar så får jag svår ångest redan innan det hänt.

Det är en jävla härva med händelser och känslor och terapi är svårt att få. Nu tänkte jag testa Mindler som är en psykologapp men sessionerna är bara knappa halvtimmen långa och det är glest med tider man får.

Ledsamt att höra och jag misstänkte att det var något sådant och inte enbart depression som orsak. Man får verkligen hoppas att du får den hjälp du behöver och förtjänar men det tycks vara väldigt svårt att få. Ta hand om dig.

 

[the_connemara]

Ja, vill man inte ha en relation så ... Jag tänker mer att man kanske faktiskt blir kär i en person och då får man väl ta honom som han är, har han barn så har han. Men om man säger Jag vill inte ha en relation med någon som har barn, då låter liksom relationen viktigare än personen.

Du skulle inte vilja svara på mitt inlägg om just det där att bli kär?

 

[the_connemara]

Jag är nog påverkad av trauma. Jag har redan tidigt i livet fått lära mig att närhet gör ont. Sen återaktualiserades det för drygt 1 och ett halvt år sen då hela min familj lämnade mig på ett bräde bara för att jag mådde dåligt. Jag är så van vid att alltid i något skede bli utsparkad från gemenskap. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Det enda som funkar är ytliga kontakter där jag inte investerar känslor. Men i nära relationer uppstår känslor. Det tär på mig för jag blir emotionellt beroende och sen när jag åter åker ut i kylan, så finns inget kvar. Eftersom jag vet att det är så det slutar så får jag svår ångest redan innan det hänt.

Det är en jävla härva med händelser och känslor och terapi är svårt att få. Nu tänkte jag testa Mindler som är en psykologapp men sessionerna är bara knappa halvtimmen långa och det är glest med tider man får.

Jag känner så igen mig i det du beskriver helt utan att varit deprimerad eller utsatt för några trauman alls. Hoppas så att du får chans att må bättre

 

[Milosari]

Jag är nog påverkad av trauma. Jag har redan tidigt i livet fått lära mig att närhet gör ont. Sen återaktualiserades det för drygt 1 och ett halvt år sen då hela min familj lämnade mig på ett bräde bara för att jag mådde dåligt. Jag är så van vid att alltid i något skede bli utsparkad från gemenskap. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Det enda som funkar är ytliga kontakter där jag inte investerar känslor. Men i nära relationer uppstår känslor. Det tär på mig för jag blir emotionellt beroende och sen när jag åter åker ut i kylan, så finns inget kvar. Eftersom jag vet att det är så det slutar så får jag svår ångest redan innan det hänt.

Det är en jävla härva med händelser och känslor och terapi är svårt att få. Nu tänkte jag testa Mindler som är en psykologapp men sessionerna är bara knappa halvtimmen långa och det är glest med tider man får.

Under sådana omständigheter så gör du klokt i att inte inleda en relation. För både din egen och din partners skull. I det läget behöver du nog fokusera på ditt eget mående först. Men det känns som lite OT nu, och inte riktigt som det frågan syftade på.

 

[mandalaki]

Du skulle inte vilja svara på mitt inlägg om just det där att bli kär?

Har jag missat någon fråga till mig?

 

[the_connemara]

Har jag missat någon fråga till mig?

Nej du citerade den precis Kände att det hade varit intressant att höra tankar om det från dig iom speciellt inlägget jag citerade. Men det är valfritt såklart!

 

[mandalaki]

Nej du citerade den precis Kände att det hade varit intressant att höra tankar om det från dig iom speciellt inlägget jag citerade. Men det är valfritt såklart!

Jag är ledsen men jag fattar inte, har scrollat tre sidor men vet inte vad det är jag skulle svara på.

 

[Milosari]

Jag är ledsen men jag fattar inte, har scrollat tre sidor men vet inte vad det är jag skulle svara på.

Inlägg 829

 

[Magiana]

Under sådana omständigheter så gör du klokt i att inte inleda en relation. För både din egen och din partners skull. I det läget behöver du nog fokusera på ditt eget mående först. Men det känns som lite OT nu, och inte riktigt som det frågan syftade på.

Nej, jag gör inte det men känner mig dömd till ett liv i ensamhet. Jag tror nämligen inte att det här går över.