Känslor

[Petruska]

Ja det beror på typ av psykofarmaka. Det är inte helt ovanligt att man kan bli rätt avtrubbad av båda typer.

Jag vet.

Men ibland undrar jag om inte en del av de som säger sig bli avtrubbade av ssri, faktiskt tycker att depressionsläget och/eller ångest är deras känslor. (Vilket det så klart är, på något sätt, men inte på något särskilt rikt eller nyanserat vis.)

 

[Problematisk]

För min egen del har jag övat, övat och övat... Först när jag var mycket yngre iakttog jag andra människor och studerade hur de reagerade i olika situationer och vad man "borde" ha för känslor, och så har jag försökt agera lite likadant för att inte sticka ut alldeles för mycket.

Men på äldre dar har jag istället börjat öva på att lyssna inåt. Först måste jag öva på att verkligen bara stanna upp och lyssna, och där har jag haft stor hjälp av meditation. Jag kunde inte stanna upp överhuvudtaget utan var ständigt otålig och på väg nånstans med ständigt tjattrande tankar i skallen, så jag behövde öva ganska mycket på att bara få tyst på dem för att lämna plats till att bara vara stilla och lyssna.

Jag kunde inte känna inåt varken fysiskt eller psykiskt när jag började. "Känn hur det känns i tårna" sa en mindfulnesstränare jag gick hos, och jag såg ut såhär: och svarade "jag har inte ont i mina tår så hur sjutton skulle jag kunna känna dem??" En annan av deltagarna beskrev hur hon kände värmen i tårna, hur hon kände blodet pulsera, hur hon kunde känna känslan av hur den ena tån låg emot den andra tån och liksom själva texturen av tåns kött på något sätt... För mig lät det som väääldigt spejsat!.... Men efter att ha försökt och övat, övat, övat så kan jag nu känna mina tår - även om det inte gör ont i dem. Och genom att öva upp att lyssna på min kropp så kunde jag sedan fortsätta att öva upp att lyssna till mina känslor.

För mig har det handlat mycket om att lära mig själva tekniken "att stanna upp och lyssna". När jag har lärt mig den så har jag kunnat stanna upp och lyssna inåt och känna efter, och så småningom även registrerat hur mina känslor känns. Och om jag väl har känt en känsla så har jag försökt att stanna kvar i den och "känna efter" riktigt ordentligt hur den känns - var sitter den i kroppen, hur känns den, hur reagerar jag på den, mm, mm.

Nästa steg är att börja lära sig hur man ska uttrycka känslorna, men det törs jag inte ge mig in på för jag är inte riktigt där än... Att bara komma till dit jag är nu har tagit ÅR för mig.

"Känna kroppen" kan jag iallafall! En sak jag faktiskt kan!
Men då är alltså nästa steg att "stanna upp och lyssna" efter känslorna? Hur sjutton gör man det?
Den enda känsla jag kan känna om jag försöker "hitta en känsla" är ångesten som kommer av att jag inte känner/hittar några känslor

 

[Problematisk]

Jag tror att det är svårt att bestämma sig med att få kontakt med sina känslor överlag. Det är nog bättre att försöka identifiera någon situation där du anser att din brist av känslor är problematisk, och börja nysta i den specifika situationen. Har du ingen nära vän att bolla med så finns alltid vi här Börjar man prata om faktiska situationer så tror jag att det är enklare att få ett helhetsgrepp också.

Men det är problematiskt hela tiden!
Ibland skulle det t.ex. nog kunna kännas skönt att bli arg eller ledsen över något och låta den känslan KÄNNAS ett tag, istället för att ha den där upprörande känslan ligga och gnaga nånstans halvt undermedvetet.
Eller att kunna visa folk att jag tycker om dem, visa de positiva känslor jag har för dem liksom.
Bara för att ta några exempel.

 

[Problematisk]

Stress är inte enbart "vara uppe i varv". Det kan man vara utan att vara särskilt stressad, eller vice versa.

En fråga.. om vi struntar för en sekund i vilka känslor du känner eller hur du uttrycker dem:

Ponera att du kände en massa saker, negativt eller positivt, känner du nån blockering för att prata öppet med folk? Dvs, upplever du att du kan säga vad som helst till en annan person angående hur du känner? Hur öppen skulle du kunna vara? Jag menar nu inte hur bra du kan uttrycka dig, snarare om du vågar säga exakt vad du känner/tänker om du skulle vilja göra det.

Nej, det skulle jag förmodligen inte våga. Väldigt sällan jag känner mig bekväm med att berätta om hur jag känner, och det beror nog inte bara på att jag har svårt för att uttrycka mig.
Det är nog lite "hönan eller ägget" över det.

 

[Problematisk]

Gör? De bara kommer. Om jag blir överraskad av en känsla eller är osäker på vad det är för känsla, så funderar jag helt enkelt på det tills jag har rett ut det.

Du kanske inte är så känslosam, helt enkelt?

Jag är extrem känslomänniska, och undrar mer hur folk gör för att inte känna så mycket.

Ja fast SÅ klent med känslor "ska" man väl inte ha? Även om jag nu inte är så värst känslosam, så måste det väl åtminstone gå att lära sig känna igen och sätta ord på vad man känner... Eller?

 

[Grazing]

Ja fast SÅ klent med känslor "ska" man väl inte ha? Även om jag nu inte är så värst känslosam, så måste det väl åtminstone gå att lära sig känna igen och sätta ord på vad man känner... Eller?

Fast det är ju skillnad på att känna saker och ting och inte kunna sätta ord på dom känslorna och att inte känna alls. Kan man bara inte sätta ord på känslorna så känner man ju uppenbarligen en hel del ändå. Annars skulle det inte finnas något att sätta ord på.

 

[TinyWiny]

Att ta hand om sina känslor och våga känna det man faktiskt känner är något varje människa behöver lära sig. Det är inget som kommer automatiskt. Det positiva är att det går att lära sig även som vuxen. Känslor har alla men har man inte som liten fått lära sig att handskas med dem, att identifiera dem, så blir det lätt ett oidentifierbart blurr och den känslan som antingen var okej under uppväxten eller den som är starkast tar liksom över, äter upp all plats.
Precis som man får träna för att lära sig läsa får man träna på att identifiera och stanna kvar i den känslan man känner. Det kan man göra genom psykoterapi, genom att umgås med människor som visar sina känslor, genom att titta på filmer, sorgliga, roliga osv. och träna sig på att känna efter hur det känns men det kräver träning, medveten hård träning och det under lång tid. Ofta handlar det om att man inte vågar känna. Livet blir för jobbigt och man stänger av. Man kanske tror att det är fel att känna si eller så vilket kan bero på en känslokall uppväxt eller att omgivningen straffade känslor. Kan man inte identifiera vad det är man egentligen känner är det en "enkel" utväg att den dominanta känslan tar över igen.

 

[cassiopeja]

"Känna kroppen" kan jag iallafall! En sak jag faktiskt kan!
Men då är alltså nästa steg att "stanna upp och lyssna" efter känslorna? Hur sjutton gör man det?
Den enda känsla jag kan känna om jag försöker "hitta en känsla" är ångesten som kommer av att jag inte känner/hittar några känslor

Mediterar du? Det är genom att lära mig meditera som jag har lärt mig att "stanna upp och lyssna". Kanske finns det andra sätt, men för mig funkade det bra (bara det att jag har haft ett sånt jäkla motstånd mot att meditera, men det håller på att ge med sig... ).
När det gäller att lära sig uppfatta en känsla så tänker jag att det är bäst att börja i ganska "tydliga" situationer, där man "borde" ha reagerat på något sätt - t ex när nån är dum mot en (kan jag känna någonting som skulle kunna vara ilska eller sorg då?) eller när man vinner på lotto (kan jag känna nånting som skulle kunna vara glädje då? ), och så håller jag med i det TinyWiny skrev ovan - umgås med människor som visar sina känslor och notera när och i vilka situationer och känn sedan efter själv i liknande situationer, och titta på filmer som ska framkalla känslor och försök känna efter om det framkallar någon reaktion.

Men det är ju också jätteviktigt att du försöker träna på att acceptera att du inte känner av så mycket känslor. Det är ju dumt om eventuella små blyga känsloryckningar drunknar i din självförebråelse över att du "borde" känna något... Försök istället att tänka att det är OK, att omfamna dig själv där du är: "just nu i livet känner jag inte så mycket känslor, men det är helt OK och jag är bra ändå!"

Sen är jag inte alltid helt övertygad om att det är så himla praktiskt att känna så mycket... När jag var yngre grät jag aldrig, verkligen aldrig, inte ens när någon närstående dog. Nu när jag har lärt mig att känna känslor och "släppa på" dem igen så gråter jag för allting - när jag blir glad, när jag blir ledsen, när jag blir arg, när någon berättar något känslosamt, när jag ser nåt fint, osv, osv... Och jag är inte helt bekväm med att det har blivit så...

 

[Lingon]

Gör? De bara kommer. Om jag blir överraskad av en känsla eller är osäker på vad det är för känsla, så funderar jag helt enkelt på det tills jag har rett ut det.

Du kanske inte är så känslosam, helt enkelt?

Jag är extrem känslomänniska, och undrar mer hur folk gör för att inte känna så mycket.

Jag hade kunnat skriva exakt samma sak. Hur GÖR folk för att inte känna så mycket hela tiden??

 

[cassiopeja]

Jag hade kunnat skriva exakt samma sak. Hur GÖR folk för att inte känna så mycket hela tiden??

T ex tar kontrollen och stänger av. Men det är inte att rekommendera.

 

[sjoberga]

Jag hade kunnat skriva exakt samma sak. Hur GÖR folk för att inte känna så mycket hela tiden??

Men hur vet man vad andra känner? Det enda man får del av är hur de uttrycker och visar sina känslor.

Jag uttrycker väldigt lite av de känslor jag har. Det betyder inte att de undertrycks eller lämnas obearbetade . Bara att andra människor har ofta väldigt lite med dem att göra och att uttrycka dem blint vore ganska självcentrerat , tycker jag.

 

[Badger]

Jag hade kunnat skriva exakt samma sak. Hur GÖR folk för att inte känna så mycket hela tiden??

@Problematisk Jag antar att man väl måste reflektera över i vilka sammanhang och när folk i allmänhet känner starka känslor också? Dvs om jag känner efter efter känslor när sitter på jobbet så är det nog mest neutralt för mig. Om jag rider är jag kanske för koncentrerad för att känna mig annat än koncentrerad.

Om jag ville leta specifikt efter känslor hos mig själv skulle jag vänta tills ngn bil ligger för nära bakom på motorvägen -sur och irriterad. Eller jag stannar upp när jag åker skidor, härligt och uppfyllande. Eller när någonting som jag faktiskt tycker är roligt ska hända förväntan, eller man är nervös. Dvs om man ska upptäcka om man har dem eller inte måste man kanske vänta tills det är läge för dramatiska känslor som att vilja ge någon på moppo. Eller vilja krama någon av ren lycka

(Om man sedan vågar krama, kramar, har lust att krama osv är ju inte en känsla utan en handling som inte har med känslan att göra. Jag kramar definitivt inte folk varje gång jag har lust med det. Samma sak med att vilja ge någon på moppo, det är ju verkligen inte accepterat utan en helt annan sak än känslan. Jag har ju ingen aning om hur man ger någon på moppo och jag skulle inte kunna göra det normalt för jag är för hämmad. Men känslan av att vilja kan jag ju ha. Så det är ju samma för den biten för mig som någon annan kan känna för kramar.)

Så jag antar att tex @Mabuse kanske skulle känna någon speciell känsla varje sekund, men jag gör det egentligen inte. Oftast är jag bara ganska neutral och tolkar det som typ nöjd. Ibland kan man upptäcka att man är sur iofs iom att man fräser ifrån lättare.

Att inte kunna beskriva känslor eller identifiera dem är väl också en annan sak lite än att inte känna dem. De flesta vuxna studsar inte iväg i ett par plötsliga hopsasteg av lycka (jag gör det ibland och det anses lätt märkligt.)

 

[Badger]

Men det är problematiskt hela tiden!
Ibland skulle det t.ex. nog kunna kännas skönt att bli arg eller ledsen över något och låta den känslan KÄNNAS ett tag, istället för att ha den där upprörande känslan ligga och gnaga nånstans halvt undermedvetet.
Eller att kunna visa folk att jag tycker om dem, visa de positiva känslor jag har för dem liksom.
Bara för att ta några exempel.

Där känner du ju positiva känslor för folk. Du kanske har de hämningar som jag har inför att krama en dam i tunnelbanan inför folk som står dig närmare. Jag har varit mer reserverad än jag är och det går att ändra lite i taget. Men det är kanske inte känslan utan handlingsmässigt och reservationen kanske lägger band på den studsiga känslan av att vilja. Nästan alla har ju reservation i någon mån, att studsa runt och krama alla på jobbet en vardag skulle ju ofta räknas som lite speciellt.

Jag vågade aldrig säga till någon att hen var duktig, tidigare. För jag tänkte att bara den som är bättre än någon får säga att den är duktig. Så då sa man implicit att man var bättre.

 

[Milosari]

Fråga till er som har bra kontakt med era känslor: hur GÖR man?

Jag har insett att jag är helt värdelös på känslor. Jag känner dem sällan, är dålig på att identifiera dem, och sämre än sämst på att uttrycka dem!
Jag VILL såklart varken vara eller uppfattas som en känslolös zombie, men jag vet inte hur man GÖR!

Hjälp!

Jag vill bara uttrycka mina sympatier, för jag känner igen mig så mycket. Jag har lätt för två känslor, det är glad och sur. Men är jättedålig på nyanserna. Tycker också att det är lite jobbigt att umgås med människor som har ”känslorna utanpå” för jag vet inte hur jag ska hantera det.

 

[Lupino]

Nu verkar du ju tycka det är ett problem, men jag är själv väldigt jämn i temperamentet eller vad man säger och gapskrattar eller gråter väldigt sällan. Glad och irriterad kan jag vara men det är inga yviga saker. Ibland känner jag för att gråta och då tittar jag på något sorgligt så känns det väldigt skönt sen. Jag har inget jag håller nere utan jag är en person som är ganska nöjd med livet.

Skulle jag vinna något stort i en radiotävling är det inget jag skulle tjoa över som de vill utan det är mer en lugn nöjdhet som infinner sig.

Om det spelar in för dig att du känner dig annorlunda tycker jag du kan släppa det - vi finns i alla sorter och inget är mer rätt än det andra.