R
Raderad medlem 6459
Kort sagt: Jag har sedan flera år tillbaka haft sömnstörningar som alltid yttrat sig på samma sätt. Förra året blev de mycket mycket värre i en period när jag ätit malariaprofylax som har just sömnstörning som biverkning.
I alla fall, mina sömnstörningar ser alltid ut på samma sätt: omkring 30 minuter efter att jag gått och lagt mig/somnat är jag helt plötsligt vaken och ser någon stå vid min säng, på väg in i sovrummet eller lutad över mig i sängen. Jag får panik och skriker och kastar mig därefter ur sängen. Vanligtvis förstår jag att jag "drömt" det ungefär precis när jag är på väg ur sängen och kan då resonera med mig själv så jag kan lugna ner mig. Ibland är det som att jag vaknar till först och ordentligt när jag halvvägs ut genom dörren, innan dess är jag så förvirrad och rädd att det enda jag tänker på är att fly. Jag tror alltså då helt och fullt att någon brutit sig in och befinner sig i mitt sovrum.
När det var som värst (när jag tog profylaxet förra året) hände detta minst en gång per natt, varje natt. Det var ett helvete och pågick i omkring två månader. Det blir värre av stress och dåliga vanor men även nu, ostressad och lycklig, så händer det till och från. Min stackars sambo blir givetvis väldigt störd av detta och även han blir ju skrämd när jag helt plötsligt under natten skriker i total panik och försöker fly ur sängen.
Är det någon som haft samma problem? Vad i min hjärna är det som gör detta? När jag googlar får jag upp flera olika sorters sömnproblem men alla verkar ha med paralys att göra, dvs att det känns som att man inte kan röra sig. Så är det aldrig för mig, jag kan alltid röra mig. Det är heller inte mardrömmar utan just hallucinationer tror jag - jag tittar, jag är 'vaken' (om än förvirrad).
I alla fall, mina sömnstörningar ser alltid ut på samma sätt: omkring 30 minuter efter att jag gått och lagt mig/somnat är jag helt plötsligt vaken och ser någon stå vid min säng, på väg in i sovrummet eller lutad över mig i sängen. Jag får panik och skriker och kastar mig därefter ur sängen. Vanligtvis förstår jag att jag "drömt" det ungefär precis när jag är på väg ur sängen och kan då resonera med mig själv så jag kan lugna ner mig. Ibland är det som att jag vaknar till först och ordentligt när jag halvvägs ut genom dörren, innan dess är jag så förvirrad och rädd att det enda jag tänker på är att fly. Jag tror alltså då helt och fullt att någon brutit sig in och befinner sig i mitt sovrum.
När det var som värst (när jag tog profylaxet förra året) hände detta minst en gång per natt, varje natt. Det var ett helvete och pågick i omkring två månader. Det blir värre av stress och dåliga vanor men även nu, ostressad och lycklig, så händer det till och från. Min stackars sambo blir givetvis väldigt störd av detta och även han blir ju skrämd när jag helt plötsligt under natten skriker i total panik och försöker fly ur sängen.
Är det någon som haft samma problem? Vad i min hjärna är det som gör detta? När jag googlar får jag upp flera olika sorters sömnproblem men alla verkar ha med paralys att göra, dvs att det känns som att man inte kan röra sig. Så är det aldrig för mig, jag kan alltid röra mig. Det är heller inte mardrömmar utan just hallucinationer tror jag - jag tittar, jag är 'vaken' (om än förvirrad).
