Sv: Kan Man I Tanken KÄnna HÄstens KÄnslor
Ja, var ska jag börja?
Huset som vi bör i nu har spöken, eller väsen som jag skulle kalla henne.
Det har väl alltid berättats historier om vårt gamla hus, och när vi flyttade hit, eller till grannhuset till att börja med så var jag ganska mörkrädd.
Tvättstugan låg här i det stora huset, så det var lite jobbigt att tvätta vintertid.
Jag brukade skicka hunden först och när han inte ville gå in så gick inte jag heller in!
Efter ett tag så började jag lyssna lite till vad huset hade att säga.
Dörrar öppnades och stängdes, det spolade på toaletterna, kontakter flög ut ur väggen, det luktade nybakat på morgonen osv.
Jag fick aldrig nån känsla av irritation eller agg, utan mer en känsla av nyfikenhet.
Så kom då dagen då vi skulle flytta till huset. Vi hade renoverat ganska mycket och jag hade hela tiden talat om för huset vad vi hade tänkt göra, mest för att få nån reaktion på om vi gjorde fel saker.
Varför jag gjorde det var för att vi hade upptäckt att om vi flyttade om en viss tavla eller ställde saker på fel plats så blev det riktigt oroligt i huset.
När vi väl flyttat in så kände jag mig lite illa till mods. Det var många gånger som jag kände iskallt drag i nacken och att vi var iakttagna. Och det var till en början väldigt jobbigt. Första 3 månaderna så gick jag inte ensam från vardagsrummet till köket.
Allt eftersom vi har bott här så har saker och ting lugnat ner sig och nu känner jag mig fullständigt trygg. Men jag ser ibland en skugga och vad jag kunnat urskilja så är det en äldre dam i lång grå klänning. Hon har även en katt som är gråspräcklig och ständigt går med svansen rakt upp i vädret. Den katten gick över mig i sängen, fotstegen kändes tydligt och täcket rördes litegrann.
Nog om spökhistorier för i kväll.
Tomten såg jag vid en fjällsjö när vi var och fiskade med ett par vänner. Han stod vid sjökanten och höll en hand på en liten tall. Han var inte så stor och hade grå mössa och väst, samt ett par brungråa byxor. Ni skulle ha sett minen på min man och våra vänner när jag berättade vad jag sett :smirk: -Nä, vänner nu ror vi hem och går i säng, ingen mer öl till dig!
Jag fick fundera ganska länge på vad han ville säga mig, men till slut så kom jag på det. Men det kan vi ta nån annan gång.
Så till en hästhistoria.
En av privathästarna på ridskolan påkallade min uppmärksamhet en kväll när jag hade kvällsfodringen. Jag hade tidigare inte handskats med honom mer än att släppa ut och in vid ett antal tillfällen.
Nu var jag bara tvungen att gå in till honom och lägga händerna på hans hjärta och bakben.
Det var alldeles tyst i stallet och hästen som jag alltid uppfattat som bufflig och orolig stod helt stilla, han brydde sig varken om att äta upp kraftfodret eller höet.
Jag stod så ett tag och efter en stund så fick jag riktigt ont i bröstet och ett ben. Det kändes som om jag skulle gråta, det var en sorgsen känsla, övergiven och inte älskad.
Efter ett tag så blev jag lite vimmelkantig, så jag gick ut ur boxen och hästen som stod mitt emot stirrade på mig så att vitorna syntes och med vidgade näsborrar backade han så långt in i boxen som han kom. Jag gick in i hans box och viskade att han inte skulle vara rädd utan hjälpa mig istället.
Efter en vecka ungefär så fick jag veta att privathästen skulle säljas eftersom han visade hälta på ett bakben och ägarinnan inte ville ha honom kvar. Hade jag haft plats för honom hade jag köpt honom. Med halvblodet så finns det flera historier men de tar vi en annan gång.
Flummigt? Kan tyckas, men jag väljer att tro på det i alla fall. :smirk:
//F
Amen
