Lobelia
Trådstartare
Kampen om ringen
Det är i slutet av september, en grupp småväxta ryttare närmar sig den lilla byn Bri. Ja egentligen skulle man kunna kalla det en stad då den både har murar (nåja ett kraftigare staket) och en port. Det är nästan mörkt, regnet öser ner och porten är stängd.
Så kommer sällskapet fram till porten och knackar på, inget händer, den främste ryttaren som tycks vara ledare bankar då på med så mycket myndighet och kraft bara en Hobbit kan frammana, och det är inte lite. För även om kroppslängden är begränsad så är blicken klar och skarp, stämman klar och myndig och handen stadig. Frodo som hobbiten heter presenterar sällskapet som fränder från det avlägsna Fylke som nu önskar hälsa på avlägsna släktingar i Bri. Portvakten som ogillar att bli störd släpper motvilligt in sällskapet och förklarar ännu motvilligare vägen till värdshuset.
Hobbitarna är inte ensamma ute i den mörka natten, tvärt om är det mycket folk i rörelse. Som en skugga slinker en varelse genom porten, han är av samma storlek som Hobbitarna, ja i själva verket är han av hobbitsläkt, men det var länge sedan. Han tänker ibland på sin forna släkt och då mest på Deagol som inte ville ge honom ssskatten i födelsedagspresent. Den, hans älskade, den släta guldringen som han ägt i många år, kom emellan honom och hans vän och vännen fick plikta med sitt liv. Nu är hans älskade borta, stulen av Bagger, men nu efter många år är Gollum den på spåren igen.
I skuggorna döljer sig också två av Gandalfs vänner som skickats ut för att hjälpa hobittarna. Det är alvädlingen Glorfindel och utbygdsjägarnas hövding Vidstige. De är inte medvetna om varandra men bevakar sällskapet med oroliga blickar.
Långt i fjärran hörs tjutet från en varg och så ett svar. Eller är det vargar? Hobbitarna blir skrämda, det syns tydligt och med tanke på att de nu är inne i byn så, viskar de skrämt om de svarta ryttarna.
Väl framme vid värdshuset "Den stegrande Ponnyn", blir de väl bemötta, visas till trevliga rum halvt under jord, med runda fönster och dörrar, precis som hobbitar vill ha det. De beblandar sig med byborna i värdshuset och rädslan försvinner i takt med att magarna fylls med kyckling, stek, svampstuvning, rostad potatis, bröd, ost, mjölk, honung, kumminkakor och äppelpaj. Maten sköljs ned med stora stop av Barliman Smörblommas bästa öl.
Det är i slutet av september, en grupp småväxta ryttare närmar sig den lilla byn Bri. Ja egentligen skulle man kunna kalla det en stad då den både har murar (nåja ett kraftigare staket) och en port. Det är nästan mörkt, regnet öser ner och porten är stängd.
Så kommer sällskapet fram till porten och knackar på, inget händer, den främste ryttaren som tycks vara ledare bankar då på med så mycket myndighet och kraft bara en Hobbit kan frammana, och det är inte lite. För även om kroppslängden är begränsad så är blicken klar och skarp, stämman klar och myndig och handen stadig. Frodo som hobbiten heter presenterar sällskapet som fränder från det avlägsna Fylke som nu önskar hälsa på avlägsna släktingar i Bri. Portvakten som ogillar att bli störd släpper motvilligt in sällskapet och förklarar ännu motvilligare vägen till värdshuset.
Hobbitarna är inte ensamma ute i den mörka natten, tvärt om är det mycket folk i rörelse. Som en skugga slinker en varelse genom porten, han är av samma storlek som Hobbitarna, ja i själva verket är han av hobbitsläkt, men det var länge sedan. Han tänker ibland på sin forna släkt och då mest på Deagol som inte ville ge honom ssskatten i födelsedagspresent. Den, hans älskade, den släta guldringen som han ägt i många år, kom emellan honom och hans vän och vännen fick plikta med sitt liv. Nu är hans älskade borta, stulen av Bagger, men nu efter många år är Gollum den på spåren igen.
I skuggorna döljer sig också två av Gandalfs vänner som skickats ut för att hjälpa hobittarna. Det är alvädlingen Glorfindel och utbygdsjägarnas hövding Vidstige. De är inte medvetna om varandra men bevakar sällskapet med oroliga blickar.
Långt i fjärran hörs tjutet från en varg och så ett svar. Eller är det vargar? Hobbitarna blir skrämda, det syns tydligt och med tanke på att de nu är inne i byn så, viskar de skrämt om de svarta ryttarna.
Väl framme vid värdshuset "Den stegrande Ponnyn", blir de väl bemötta, visas till trevliga rum halvt under jord, med runda fönster och dörrar, precis som hobbitar vill ha det. De beblandar sig med byborna i värdshuset och rädslan försvinner i takt med att magarna fylls med kyckling, stek, svampstuvning, rostad potatis, bröd, ost, mjölk, honung, kumminkakor och äppelpaj. Maten sköljs ned med stora stop av Barliman Smörblommas bästa öl.
