Kampen mot bättre hälsa...

Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok.


För att göra en lång historia "kort":
Jag har kämpat med dåligt mående i flera år. Blev mobbad som barn och större delen av skolgången, vilket ledde till svår social ångest/social fobi. Lite bättre blev det i gymnasiet, och ännu bättre med KY-utbildningen efter det. Jag fick för första gången uppleva uppvaktning och att ha en pojkvän. Förvisso en kass pojkvän med både fysisk och psykisk misshandel i vardagen liksom övergrepp. Efter två år blev jag fri. Min kropp förträngde händelserna och jag var lycklig i 2-3 år. Livet lekte. Sedan triggades minnet igång av en händelse och livet kraschade.

En lång tids depression tog fart. Livet var nattsvart. Mycket ångest, mycket suicidtankar, mycket hallucinationer, mycket ryggvärk. Kontakt med psykiatrin under delar av den tiden, utredning för autism (men ingen diagnos på det), terapi för social ångest och terapi för övergreppen (som psykologen inte ansåg var övergrepp alls utan bara överreaktion från min sida).

Efter flera år började min depression långsamt försvinna. Men den allmänna ohälsan kvarstod. Som introvert med social ångest passar jag inte in någonstans. Blir sällan omtyckt på arbetsplatser (eller i det privata). Jag är rätt ensam således och det är emellanåt skitjobbigt.

Vid något tillfälle under min "bra-period" fick jag för mig att byta inriktning på jobb och satsa på att arbeta med kundmöten, för det var något jag ville innan mitt liv kraschade innan den destruktiva relationen. Världens sämsta val på många sätt och vis. Jag fick jobb lätt, men samma visa där att jag inte var omtyckt för att jag inte var tillräckligt social i en social bransch. Jag trivdes inte heller med arbetsuppgifterna, men tänkte att jag behövde mer tid att komma in i dem. Av olika anledningar sökte jag annat och fick lätt jobb igen.

Nya arbetsplatsen var mycket större med fler arbetsuppgifter, större kundflöde, större bemanning. Ingen introduktion att tala om utan bara kastas in i arbetsuppgifter man inte kunde med ett "det löser sig". Några månader av det och mitt mående kraschade igen med en sjukskrivning som följd. Kroppsvärk och svår stress var diagnosen.

Två års sjukskrivning följde. Ingen bra kontakt med chefen, som inte trodde på mig och mina besvär. Ingen bra kontakt med kollegor eftersom de var ständigt underbemannade.

Efter många om och men började jag jobba heltid igen, i teorin. I praktiken fixade/fixar jag inte att arbeta så många procent på en arbetsplats som gör mig sjuk. Efterföljande år har således bestått i att försöka hålla mig flytande och inte bli sjukskriven igen, men jag har inte heller klarat av att jobba 100% utan en massa sjukfrånvaro. Jag har hela tiden kämpat mot utmattning.

Jag har varit hos företagshälsovården i omgångar och de tror inte att mitt arbete är grundproblemet till min ohälsa utan snarare att jag har obehandlad PTSD som gjort att jag fått utökad social ångest (framförallt för män) och kroppsvärk, vilket eventuellt utvecklats till fibromyalgi.


Det senaste halvåret har mitt mående rasat ännu mer. Jag orkar inget längre. Sover dåligt. Äter inget. Har ångest, suicidtankar. Panikångest. Hallucinerar, lukt, smak. Utmattning, depression. Sjukanmäler mig hela tiden.

Företagshälsovården kan och har erbjudit sig att skicka remiss till psykiatrin för att jag ska få hjälp med min PTSD. Jobbet har inte fått fullt så ingående info, utan främst att läkaren anser det är det bästa och det är för mitt välmåendes skull. Men HR säger nej, de är enligt uppgift rädda för att det blir en sjukskrivning och det är inte det bästa för mig.

Så ingen remiss från företagshälsovården. Istället har jag pratat mer med vårdcentralen, men de nappar överhuvudtaget inte på att jag kan ha PTSD och mina besvär troligt kommer därifrån. De menar på att jag får säga upp mig om jag mår dåligt. På vad sätt det nu skulle lösa mitt grundmående, jobbstressen blir utbytt i arbetslöshetstress istället. Ekonomin kraschar ännu mer än den redan gjort.

Jag har testat att skicka remiss till både psykiatri och smärtrehabilitering och båda har avslagit för att de vill ha remiss från vården.

En allmän sjukskrivning för vården är inte aktuell. Det går inte att sjukskriva för psykisk ohälsa tydligen, trots utmattning, daglig ångest och suicidtankar. Ingen chans till återhämtning med andra ord. De hänvisade till psykakuten för att lösa min måendeproblematik.


Nu står jag här och vet varken ut eller in. Arbetsgivare och läkare vill att jag säger upp mig själv. Alla andra jag pratar med säger NEJ till det och att arbetsgivaren faktiskt får vara den som tar ansvar med uppsägning.

Jag vill bara hålla mig flytande till hösten när jag hoppas på att komma in på utbildning.

 

[Sasse]

Jag hade ALDRIG sagt upp mej, fortsätt med företagshälsovården och dina sjukskrivningar när du behöver dem.
Vill HR inte att du ska rehabiliteras för de tror det innebär sjukskrivning SKA de se att sjukskrivningarna kommer ju ändå, du mår ju inte bättre av att inte få hjälpen företagshälsovården föreslår.

Även om det blir omständigare för dej är det ÄNNU omständigare för HR så ger de dej huvudvärk ge dem det tillbaka !

Jag har inte företagshälsovården längre, och kommer nog inte få någon hjälp där fortsättningsvis heller. Spontant känns det som att arbetsgivaren säger nej till allt som kostar pengar för dem, de vill bara att jag säger upp mig. Pronto.

 

[Sasse]

Fy vilken djäkla ful arbetsgivare du har @Sasse blir så djäkla arg. Det är ful utpressning av arbetsgivaren att säga att du inte får semester de här strödagarna såvida du inte säger upp dig själv. Det tycker jag du ska ta upp med facket hur arbetsgivaren behandlar dig det är inte okej någonstans. Vänd dig iallafall till den fackliga representanten för rådgivning i frågan. Låt absolut inte chefen övertala dig till egen uppsägning.

Dessutom är det här ingen förhandling som arbetsgivaren refererar till det här handlar om att arbetsgivaren ska ta sitt arbetsgivaransvar @Sasse

Prata med facket igen! Speciellt om det där med att det går bra om du säger upp dig men inte om du inte säger upp dig. Det kan knappast vara giltigt skäl för att neka ledighet.

Jag mailade facket för att få det skriftligt, men ska ringa också. Tycker inte det är okej att säga som chefen gjorde. Det blir för mig en typ av utpressning, eller försök till.

 

[Mia_R]

Jag mailade facket för att få det skriftligt, men ska ringa också. Tycker inte det är okej att säga som chefen gjorde. Det blir för mig en typ av utpressning, eller försök till.

Du känner väl till att det är lagligt att spela in samtal man själv deltar i, utan att informera andra? Använd mobilen när chefen vill prata med dig, starta inspelningen och lägg den på bordet med glaset ner. Då kan hen inte neka efteråt.

 

[Sasse]

Du känner väl till att det är lagligt att spela in samtal man själv deltar i, utan att informera andra? Använd mobilen när chefen vill prata med dig, starta inspelningen och lägg den på bordet med glaset ner. Då kan hen inte neka efteråt.

Smart. Har laddat ner en app. Kommer också säga att jag vill ha facket med på alla samtal fortsättningsvis, men kan var bra med en inspelning som plan B.

 

[corzette]

Smart. Har laddat ner en app. Kommer också säga att jag vill ha facket med på alla samtal fortsättningsvis, men kan var bra med en inspelning som plan B.

Du ska ALLTID ha rätten att ha med facket på dina samtal med arbetsgivaren. (vad jag har förstått)
Och kan inte facklig representant inte vara med har du tom rätt att neka mötet. (men återigen vad jag TROR, dubbelkolla gärna detta !!!)

 

[Keb71]

Jag har inte företagshälsovården längre, och kommer nog inte få någon hjälp där fortsättningsvis heller. Spontant känns det som att arbetsgivaren säger nej till allt som kostar pengar för dem, de vill bara att jag säger upp mig. Pronto.

Jag förstår inte "Har inte företagshälsovården längre" - så länge som du är anställd borde du väl ha tillgång till den?
Jag instämmer i kören - du ska ABSOLUT INTE säga upp dig själv!!!
Hoppas också på att du orkar ta samtalet med chefens chef, det där är inte OK någonstans!

 

[Islandshästryttare]

Ja, kanske? Jag vet inte, eller bara ett försök i att sälja i en egen uppsägning så att jag ska hoppa på den idén. Jag vet inte.

Oavsett så är det ju du som får ta smällen med karensen. Så det är så fult av ag.

 

[Gnist]

Jag förstår inte "Har inte företagshälsovården längre" - så länge som du är anställd borde du väl ha tillgång till den?

Om ag säger nej (vilket de kan göra), så har man inte tillgång till företagshälsovården.

 

[Sasse]

Du ska ALLTID ha rätten att ha med facket på dina samtal med arbetsgivaren. (vad jag har förstått)
Och kan inte facklig representant inte vara med har du tom rätt att neka mötet. (men återigen vad jag TROR, dubbelkolla gärna detta !!!)

Ja, jag tror också detta gäller. Arbetsgivaren säger även ofta att de vill att jag har någon med mig, så de känner till den rättigheten.

Jag förstår inte "Har inte företagshälsovården längre" - så länge som du är anställd borde du väl ha tillgång till den?
Jag instämmer i kören - du ska ABSOLUT INTE säga upp dig själv!!!
Hoppas också på att du orkar ta samtalet med chefens chef, det där är inte OK någonstans!

Min arbetsgivare vill inte. De nekar förvisso inte, men tar inte tag i det. Vet inte hur många gånger genom åren jag bett att få prata med företagshälsovården och AG bara ryckt på axlarna. Nu är vi dessutom i ”slutskede” oavsett vem som står för uppsägningen, det finns inte en chans på miljonen att AG tänker betala för företagshälsovården.

 

[Keb71]

Ja, jag tror också detta gäller. Arbetsgivaren säger även ofta att de vill att jag har någon med mig, så de känner till den rättigheten.

Min arbetsgivare vill inte. De nekar förvisso inte, men tar inte tag i det. Vet inte hur många gånger genom åren jag bett att få prata med företagshälsovården och AG bara ryckt på axlarna. Nu är vi dessutom i ”slutskede” oavsett vem som står för uppsägningen, det finns inte en chans på miljonen att AG tänker betala för företagshälsovården.

Måste kontakten med företagshälsovården gå genom chefen???
Både när jag varit anställd i statlig verksamhet och nu inom privat sektor är det arbetstagaren som skulle ta en första kontakt. I vissa fall måste ju chefen kontaktas beroende på vad problematiken är, men det fanns möjlighet till många samtal på bägge ställena utan chefens vetskap.

 

[Sasse]

Måste kontakten med företagshälsovården gå genom chefen???
Både när jag varit anställd i statlig verksamhet och nu inom privat sektor är det arbetstagaren som skulle ta en första kontakt. I vissa fall måste ju chefen kontaktas beroende på vad problematiken är, men det fanns möjlighet till många samtal på bägge ställena utan chefens vetskap.

Hos oss har det alltid sagts att kontakten ska gå genom chefen. Men även om jag skulle ta initiativ att ringa vet jag inte vad företagshälsovården skulle kunna göra. Möjligen hade jag behövt prata med deras psykolog igen, men det lär ju AG behöva betala.

 

[Sasse]

Facket blev skogstokig av vad min chef sagt till mig, så nu har områdesledningen blivit kontaktad.

Vet inte exakt vad det innebär, men tycker det är bra att det tas vidare.

 

[Sasse]

Jag försöker acceptera att mina chanser till utbildning till hösten är jävligt dåliga. Jag har sökt till medicinsk sekreterare och har blivit kallad till urvalsprover, men blivit nekad semester (om jag inte säger upp mig). Merparten av dessa kan jag därmed inte göra. Fick tipset om att ansöka om tjänsteledigt utan lön, som de inte har rätt att neka till på samma sätt som semester. Så det ska jag fundera på, det kanske kan göra att jag kan gå på ett urvalsprov åtminstone.

I övrigt vill jag hellre jobba inom transportbranschen, det tilltalar mer av flera anledningar, delvis för att det är mindre socialt och jag kan jobba skift. Jag behöver "bara" se om min syn och hälsa är tillräcklig först. Jag har dock fått hoppa av en del ansökningar jag sökt, eftersom alla tester kostar pengar och det blir för dyrt.

Sedan min drömutbildning. Manus! Det känns inte jättetroligt att jag kommer in på den dock, de tar bara in åtta personer.


Men oavsett hur det blir med utbildningar känns framtiden både bra och dålig. Det är en tidsfråga innan min uppsägning blir skriftlig, och det ska bli så förbaskat skönt att komma därifrån! Största minuset är ekonomin. Jag har absolut ingen aning om hur jag ska reda mig. Jag reder mig knappt nu. Mina sjukskrivningar har lett till skulder, som jag fortfarande inte kunnat betala av än. Så flytt i sommar med dubbla hyror, sedan antingen CSN eller a-kassa till hösten. Jippie.

Jag funderade ett tag på att flytta hem till mina föräldrar istället, mellanlanda för att kunna spara pengar. Det är också enda fördelen.

En annan fundering har varit att ta ett lån för att betala av mina skulder. Mindre månadskostnad (just nu lägger jag allt från 3-6k i månaden på skulder), det i sig hade kunnat få mig att spara. Men det tillkommer ju en del nackdelar.

Annars vet jag inte. Tur jag gillar nudlar.


Andra minus är min personlighet och mentalitet. Jag passar inte in i samhället som den introverta, osociala person jag är, dessutom med viss social ångest på det. Som hittat. Jag vet inte om jag passar till de yrken jag snöat in på nu, men jag vet inte om jag passar med något annat heller. Hade jag haft Matte B hade jag kunnat söka fler utbildningar, men jag är låst.

Min mamma gillar inga av mina framtidsplaner. Hon är mer inne på florist, brandman/polis, vården eller förskollärare. Jag gillar förvisso floristyrket, men jag har inte råd att punga ut 60k för utbildningen. De andra yrkena är så långt från mig som person att jag vet inte varför hon tror det skulle passa mig. Hon vill att jag ska ha ett så socialt jobb som möjligt och jag vill undvika det som pesten.

Min pappa har föreslagit skådespelare, alt. yrken inom hantverk eller liknande (som han först säljer in och sedan drar ner när han märker att jag börjar fundera på det).


Jag har själv inget specifikt drömjobb och framförallt inget drömjobb som är "inom det vanliga". Hade jag haft Matte B tror jag att jag velat jobba inom djur-/natur-/miljöfrågor, men det har jag inte. I övrigt älskar jag att vara kreativ, framförallt att skriva. Men hur får man nytta av det? Hantverk av olika typer hade nog också kunnat passa, om jag sluppit starta eget.

Det finns säkerligen en del som kunnat funka, jag får kolla runt mer.

 

[Mia_R]

Jag försöker acceptera att mina chanser till utbildning till hösten är jävligt dåliga. Jag har sökt till medicinsk sekreterare och har blivit kallad till urvalsprover, men blivit nekad semester (om jag inte säger upp mig). Merparten av dessa kan jag därmed inte göra. Fick tipset om att ansöka om tjänsteledigt utan lön, som de inte har rätt att neka till på samma sätt som semester. Så det ska jag fundera på, det kanske kan göra att jag kan gå på ett urvalsprov åtminstone.

I övrigt vill jag hellre jobba inom transportbranschen, det tilltalar mer av flera anledningar, delvis för att det är mindre socialt och jag kan jobba skift. Jag behöver "bara" se om min syn och hälsa är tillräcklig först. Jag har dock fått hoppa av en del ansökningar jag sökt, eftersom alla tester kostar pengar och det blir för dyrt.

Sedan min drömutbildning. Manus! Det känns inte jättetroligt att jag kommer in på den dock, de tar bara in åtta personer.


Men oavsett hur det blir med utbildningar känns framtiden både bra och dålig. Det är en tidsfråga innan min uppsägning blir skriftlig, och det ska bli så förbaskat skönt att komma därifrån! Största minuset är ekonomin. Jag har absolut ingen aning om hur jag ska reda mig. Jag reder mig knappt nu. Mina sjukskrivningar har lett till skulder, som jag fortfarande inte kunnat betala av än. Så flytt i sommar med dubbla hyror, sedan antingen CSN eller a-kassa till hösten. Jippie.

Jag funderade ett tag på att flytta hem till mina föräldrar istället, mellanlanda för att kunna spara pengar. Det är också enda fördelen.

En annan fundering har varit att ta ett lån för att betala av mina skulder. Mindre månadskostnad (just nu lägger jag allt från 3-6k i månaden på skulder), det i sig hade kunnat få mig att spara. Men det tillkommer ju en del nackdelar.

Annars vet jag inte. Tur jag gillar nudlar.


Andra minus är min personlighet och mentalitet. Jag passar inte in i samhället som den introverta, osociala person jag är, dessutom med viss social ångest på det. Som hittat. Jag vet inte om jag passar till de yrken jag snöat in på nu, men jag vet inte om jag passar med något annat heller. Hade jag haft Matte B hade jag kunnat söka fler utbildningar, men jag är låst.

Min mamma gillar inga av mina framtidsplaner. Hon är mer inne på florist, brandman/polis, vården eller förskollärare. Jag gillar förvisso floristyrket, men jag har inte råd att punga ut 60k för utbildningen. De andra yrkena är så långt från mig som person att jag vet inte varför hon tror det skulle passa mig. Hon vill att jag ska ha ett så socialt jobb som möjligt och jag vill undvika det som pesten.

Min pappa har föreslagit skådespelare, alt. yrken inom hantverk eller liknande (som han först säljer in och sedan drar ner när han märker att jag börjar fundera på det).


Jag har själv inget specifikt drömjobb och framförallt inget drömjobb som är "inom det vanliga". Hade jag haft Matte B tror jag att jag velat jobba inom djur-/natur-/miljöfrågor, men det har jag inte. I övrigt älskar jag att vara kreativ, framförallt att skriva. Men hur får man nytta av det? Hantverk av olika typer hade nog också kunnat passa, om jag sluppit starta eget.

Det finns säkerligen en del som kunnat funka, jag får kolla runt mer.

Kan du inte läsa in matte B så du kan komma vidare med dina drömmar? Jag läste upp matten så jag kunde komma in på Data- och Systemvetenskapliga linjen på SU.

 

[corzette]

Om du i transport tänker dej C kort och köra lastbil måste de ju va kanon om man är lite introvert och osocial MEN utbildningen där är inte heller gratis. Såg förvisso en snabbutbildning som kostade under 30 000 men då är det bara C kort. Och man behöver ju YKB mfl för att få jobb inom transport. Men lönen är ju ok.

Jag är eventuellt inne på att ta C kort men i såna fall går jag via arbetsförmedlingen och tar deras arbetsmarknadsutbildning.

 

[Sasse]

Kan du inte läsa in matte B så du kan komma vidare med dina drömmar? Jag läste upp matten så jag kunde komma in på Data- och Systemvetenskapliga linjen på SU.

Jag är så kass på matte att det känns tveksamt. Klarade knappt A och har testat läsa upp till B två gånger, förvisso med samma lärare. Kanske testar en tredje gång när jag mår bättre, men nu känns det inte görbart.

Om du i transport tänker dej C kort och köra lastbil måste de ju va kanon om man är lite introvert och osocial MEN utbildningen där är inte heller gratis. Såg förvisso en snabbutbildning som kostade under 30 000 men då är det bara C kort. Och man behöver ju YKB mfl för att få jobb inom transport. Men lönen är ju ok.

Jag är eventuellt inne på att ta C kort men i såna fall går jag via arbetsförmedlingen och tar deras arbetsmarknadsutbildning.

Mitt Komvux har för CE där allt jag behöver ingår, men annars kostar det.

Det går ju även via Arbetsförmedlingen, gissningsvis om man varit arbetslös ett tag. Tror inte jag kan få det när jag blir arbetslös.

 

[Sasse]

Känner mig rätt irriterad på vården just nu. Pratade med en psykolog för några (?) veckor sedan. Sökte mig dit för att jag ville ha hjälp med remiss till psykiatri och behandla PTSD.

Spontant ett helt ok samtal. Hon ville att jag skulle gå till psykoterapi för traumabehandling, men i slutändan kom vi fram till att remiss till psykiatri alt. en traumaklinik hon kände till. Jag har redan gått psykoterapi och då rekommenderade den terapeuten mig till psykiatri, liksom företagshälsovården har gjort. Hon skulle ta kontakt med mig efter att ha skickat remiss.

Knäpptyst i två veckor, tills jag tar kontakt med henne efter att ha blivit varse av en läkare i annat ärende att kuratorn skrivit i journalen att remiss ska skickas till psykoterapi och att jag ska höra av mig var det ska skickas…

Jag får kontakt, och då skriver hon gällande traumakliniken hon nämnde så går det inte att skicka remiss dit för de behandlar bara sexuellt våld. Det är ju precis det jag behöver hjälp med!

Fick även remissen hon skrivit ihop till min adress idag, för mig att vidarebefordra. I den verkar det som att jag vill gå terapi för ångest och sömnproblem, och ”eventuellt PTSD?”

Jag blir bara så trött.

För att inte tala om hur många fel som finns med i journalen hon skrivit. Hon har skrivit massor jag aldrig ens sagt, var för sig är det mesta småsaker, men klumpar man ihop det känns det mindre bra att det blev så många ”misstag”.

 

[Islandshästryttare]

Känner mig rätt irriterad på vården just nu. Pratade med en psykolog för några (?) veckor sedan. Sökte mig dit för att jag ville ha hjälp med remiss till psykiatri och behandla PTSD.

Spontant ett helt ok samtal. Hon ville att jag skulle gå till psykoterapi för traumabehandling, men i slutändan kom vi fram till att remiss till psykiatri alt. en traumaklinik hon kände till. Jag har redan gått psykoterapi och då rekommenderade den terapeuten mig till psykiatri, liksom företagshälsovården har gjort. Hon skulle ta kontakt med mig efter att ha skickat remiss.

Knäpptyst i två veckor, tills jag tar kontakt med henne efter att ha blivit varse av en läkare i annat ärende att kuratorn skrivit i journalen att remiss ska skickas till psykoterapi och att jag ska höra av mig var det ska skickas…

Jag får kontakt, och då skriver hon gällande traumakliniken hon nämnde så går det inte att skicka remiss dit för de behandlar bara sexuellt våld. Det är ju precis det jag behöver hjälp med!

Fick även remissen hon skrivit ihop till min adress idag, för mig att vidarebefordra. I den verkar det som att jag vill gå terapi för ångest och sömnproblem, och ”eventuellt PTSD?”

Jag blir bara så trött.

För att inte tala om hur många fel som finns med i journalen hon skrivit. Hon har skrivit massor jag aldrig ens sagt, var för sig är det mesta småsaker, men klumpar man ihop det känns det mindre bra att det blev så många ”misstag”.

Avseende journalen skriv till vårdenheten på 1177 och kräv rättelse av det som är felaktigt.

 

[Sasse]

Har löst det med psykologen, hon skickar en remiss till rätt instans. Jag förstår inte hur hon kunnat misstolka mig eller vad hon ansåg att jag behövde hjälp med förutom det, men whatever.


Sedan har jag haft ännu ett möte på jobb. De kommer/kan inte säga upp mig, utan deras plan är att om vi inte kommer överens om uppsägning från min sida får jag jobba kvar. Mitt fack var inte nöjd med det och skulle kolla upp om det HR sa verkligen stämde.

Därefter avslutade vi i princip mötet. Jag var så paff att jag inte hade något att säga, hade räknat med att de säger upp om jag vägrar stå för det.

Efter att facket lämnat börjar HR igen prata om varför de inte kan säga upp mig. Jag svarar då att jag inte heller kan stå för en uppsägning, för jag får karens i 3 månader. HR börjar då prata om den dealen de tänkt. Vi kommer överens om uppsägning, jag får gå på dagen och får en klumpsumma pengar för tre månader. Det täcker karenstiden.

HR nämner vidare att hon brukar göra som så att första månaden får man full lön, månaden efter får man semester/flex om man har plus på kontot, annars kanske man får en skuld... Tredje månaden sa hon inget om.

Spontant... Känner mig tveksam hur bra den här dealen är för mig egentligen.

Sedan sa de också något i stil med att om jag inte tar den här dealen får de börja på ny kula igen. HR får kika på omplaceringsmöjligheter/matchande jobb, och det kommer jag i så fall erbjudas, därefter får jag en uppsägning på två månader.


Det finns lite frågor angående dealen. Vet inte om de menar att de ska köpa ut mig eller om det är en överenskommelse av annat slag. Jag vet inte riktigt hur jag ska kontrollera vad som gäller vid den här typen av överenskommelser heller.

När jag pratade med mina kollegor sa ena att "vid utköp är det väl minst fem månader betalt", men jag vet inte om det gäller. Och som sagt, de kanske inte ens menar utköp.


Jag vet inte riktigt. Jag vill absolut lämna, helst igår. Om jag lämnar "pronto" gör det också att jag får möjlighet att fixa mer kring studier = större möjlighet för mig att kunna studera till höst.

Men jag vill inte bli lurad. Jag tror inte att de menar att köpa ut mig, utan att jag säger upp mig (att vi kommer överens är bara ett finare ord), att de vill försköna det med att jag inte behöver vara på plats och att jag får tre månader betalt istället för två. Sedan hur mycket jag får betalt är oklart.

 

[Mia_R]

Har löst det med psykologen, hon skickar en remiss till rätt instans. Jag förstår inte hur hon kunnat misstolka mig eller vad hon ansåg att jag behövde hjälp med förutom det, men whatever.


Sedan har jag haft ännu ett möte på jobb. De kommer/kan inte säga upp mig, utan deras plan är att om vi inte kommer överens om uppsägning från min sida får jag jobba kvar. Mitt fack var inte nöjd med det och skulle kolla upp om det HR sa verkligen stämde.

Därefter avslutade vi i princip mötet. Jag var så paff att jag inte hade något att säga, hade räknat med att de säger upp om jag vägrar stå för det.

Efter att facket lämnat börjar HR igen prata om varför de inte kan säga upp mig. Jag svarar då att jag inte heller kan stå för en uppsägning, för jag får karens i 3 månader. HR börjar då prata om den dealen de tänkt. Vi kommer överens om uppsägning, jag får gå på dagen och får en klumpsumma pengar för tre månader. Det täcker karenstiden.

HR nämner vidare att hon brukar göra som så att första månaden får man full lön, månaden efter får man semester/flex om man har plus på kontot, annars kanske man får en skuld... Tredje månaden sa hon inget om.

Spontant... Känner mig tveksam hur bra den här dealen är för mig egentligen.

Sedan sa de också något i stil med att om jag inte tar den här dealen får de börja på ny kula igen. HR får kika på omplaceringsmöjligheter/matchande jobb, och det kommer jag i så fall erbjudas, därefter får jag en uppsägning på två månader.


Det finns lite frågor angående dealen. Vet inte om de menar att de ska köpa ut mig eller om det är en överenskommelse av annat slag. Jag vet inte riktigt hur jag ska kontrollera vad som gäller vid den här typen av överenskommelser heller.

När jag pratade med mina kollegor sa ena att "vid utköp är det väl minst fem månader betalt", men jag vet inte om det gäller. Och som sagt, de kanske inte ens menar utköp.


Jag vet inte riktigt. Jag vill absolut lämna, helst igår. Om jag lämnar "pronto" gör det också att jag får möjlighet att fixa mer kring studier = större möjlighet för mig att kunna studera till höst.

Men jag vill inte bli lurad. Jag tror inte att de menar att köpa ut mig, utan att jag säger upp mig (att vi kommer överens är bara ett finare ord), att de vill försköna det med att jag inte behöver vara på plats och att jag får tre månader betalt istället för två. Sedan hur mycket jag får betalt är oklart.

Fult av dem att komma med fler förslag när facket lämnat, säg ifrån nästa gång om de försöker trixa utan att du har någon med dig.