På något sätt så känns det också som att ägare av sådana hundar har extra dålig koll på sånt med.
Om jag tar mig själv som exempel. Ena av mina hundar är reaktiv och osäker. Världens snällaste med familjen, men skriker högt om man råkar nästan trampa eller sparka på henne (om man är inom 1 meter om hon är lite uppe i varv, har gjort hela sitt liv...). Med familjen har hon lång sträcka mellan morr och bett, det vet jag för att hennes syster älskar att slicka henne i öronen - något hon inte alls uppskattar... Bett har aldrig kommit.
Men jag vet också att om en främling beter sig dumt så är risken överhängande att hon biter och att det går hyffsat fort från varning till bett. Samma sak med främmande hundar, där är stubinen ännu kortare = hon får inte leka med andra hundar. Hon har däremot noll aggression till andra djur, om vi inte räknar råttor och möss - där kommer terriern i henne fram.
Jag som har en 5 kilos hund vet precis vad jag har i kopplet. Jag vet att hon skulle bita av ren rädsla om oturen är framme. Och jag vidtar de åtgärder som behövs för att det inte ska hända. Och därmed har hon heller aldrig bitit någon, och är 9 år nu.
Varför är det så svårt för dem som har dessa "kamphundar"?
Istället är det "den skulle aaaaaldrig".
Men det är nog som du säger, att det är många förstagångshundägare till dessa hundar.