Jag sitter och tittar på "dokumentären" mirakelbarnen. Det gör ont i bröstet. En kär vän var född i vecka 25 för många år sedan. Hon dog förra året, troligen pga problem just för att hon var för tidigt född. Hon åkte skytteltrafik in på sjukhuset sista åren. En helt underbart vacker människa i själen. Jag har fortfarande inte förstått att hon är borta riktigt. Jag missade tyvärr begravningen eftersom min mor opererades i samma veva och hennes hund bestämde sig för att valpa exakt under detta kaos.
Jag reagerar starkt på orden som överläkaren använder "Alla som har en chans att överleva ska man försöka rädda". Och för mig som främst håller på med djur så blir det så himla självklart att det där med att överleva inte är värt så himla mycket. Har man ingen livskvalité så är det liksom inte värt nånting alls. Och givetvis har undersökningar visat att det rätt ofta inte blir så himla bra med de här barnen som räddas till vilket pris som helst.
Samtidigt så förstår jag att man som förälder i den situationen kanske vill rädda sitt barn till vilket pris som helst.
Usch så svårt, och usch så sorgligt.