Julfest på jobbet som slutade i tårar

[Hermelin]

Jag kan bara hålla med alla andra - det här är helt underkänt av en arbetsgivare på 2000-talet. Jag hade nog inte sagt upp mig på fläcken om jag ändå trivts med jobbet. Men jag hade pratat allvar på riktigt med närmaste chef och TYDLIGT meddelat att dylika påhitt är helt oacceptabla och att du förväntar dig att detta inte avspeglar nivån i övrigt på företaget.

 

[BornAgain]

Eftersom jag är just den där "tråkiga typen" som inte uppskattar förnedring, nollningar och att bli skrattad åt - så har jag viss erfarenhet.
Risken är alltid att man betraktas som just tråkig och en som "inte tål skämt". Vissa tycker att kriteriet på att vara en kul typ är att man gillar sånt.

Det är helt rätt att såga ifrån.
Men risken är att det inte kommer att ändra något alls. Samt att det är bättre att försöka hitta ett annat jobb.

Men söker jobb gör man tyst - man hotar inte med att sluta (om man inte har en annan inkomst eventuellt en mycket efterfrågad kompetens). Vi hade en cool rättschef som sa upp sig utan att ha nytt jobb fixat.

Problemet med den här typen av organisationer är att till slut består den av tre skikt:
- de som tycker att sådant här är kul och att andra ska tåla skämt (och som stöttar varandra, varpå de blir värre än vad de hade varit i en "normal" miljö)
- de som önskar att de jobbade någon annanstans och som mer eller mindre aktivt söker nya jobb
- nya som kommer in och försvinner snabbt igen

 

[Lovisaleonora]

Då var det dags för julfest, jobbar på ett mansdominerat företag. Av 92 som kom var 10 tjejer. Jag har jobbat där ca 1,5 år. Såg fram emot festen, fixade barnvakt och var pepp! En av mina närmsta kollegor höll i festfixandet. Hon är sur på mig eftersom hon försökte dumpa sina arbetsuppgifter på mig som hon tyckte var tråkiga och jag gick till vår chef och sa att det inte var okej. Vi delar rum och stämningen är kylig till och från.
Så, dags för julfest. En bit in säger vår konferencier att en jury ska bestämma vem som blir årets anställd. Jag och 3 andra är nominerade. Jag tror i min enfald att det är pga varit duktig på jobbet eller är en god medarbetare eller liknande. Men då visar det sig att vi ska sjunga. Alla för sig, alla inför en publik på 90 pers, mer än hälften är okända för mig. Jag känner hur benen skakar och börjar svettas. Ser min kollega som skrattar. Jag vill inte. Jag kan absolut inte bjuda på mig själv så. När det är dags för min tur så säger jag flera gånger att jag inte vill men konferenciern som håller i tävlingen trycker upp mikrofonen i ansiktet på mig och vi sjunger tillsammans. Jag vill bara gå där ifrån. När alla vi 4 sjungit så ska vi sjunga en gång till! Med isbitar i munnen! Alltså jag vill bara sjunka genom jorden. När det är dags för min tur igen fattar äntligen konferencieren att jag inte vill och säger till mig att jag kan sätta mig. Jag satt jämte min chef och mittemot satt VD. Min chef såg direkt på mig hur obekväm jag kände mig. Sista deltävlingen var luftgitarr.... vinsten var en öl i baren. Min kollega visste att jag körde bil. När allt var slut ursäktade jag mig med att jag skulle ringa mitt barn men jag gick till bilen och åkte hem. Grät hela vägen hem. Jag är inte en människa som bjuder på mig själv i ett sådant sammanhang och jag känner (även om det kanske inte är så) att min kollega fick sin ”hämd” för att jag gick till chefen angående arbetsuppgifterna.
Är detta verkligen okej att göra? Vad hade ni gjort? Hur ska jag tackla detta? Har fortfarande ont i magen och blir ledsen när jag tänker på det.

Hur har det gått idag? Var det första dagen på jobbet efter julfesten?

 

[astronaut]

Inte okej för fem öre, inte ens för ett öre.
Ens presentationer (och eventuella nomineringar till det) ska bero på hur arbetet gått, inte vem som kan sjunga mest och bäst. Som upplagd för att ge någon ett sammanbrott.

Tycker du ska ta det med din chef, berätta hur du känner mig och faktiskt kolla om du kan få byta skrivbord eller nåt. Den där kollegan du har är en enkel, simpel rövhatt.

 

[Ava22]

Hur har det gått idag? Var det första dagen på jobbet efter julfesten?

Ja precis, det var första dagen på jobbet idag. Igår pratade med jag två nära kollegor som inte var på festen alls och de var helt på min sida och blev arga och överraskade över att detta hade hänt.

Jag pratade med min chef idag och fick kanske inte det stödet som jag hade trott att jag skulle få. Hon höll helt med att det inte var okej, att företaget aldrig hade godkänt eller stått bakom en sådan grej. Hon trodde som jag att det skulle vara en positiv grej, inte en ploj/skit-grej.
Min kollega (K1) som höll i det undvek mig, hon har en arbetsplats till i huset som hon aldrig sitter vid annars, men idag gick hon och satte sig där direkt (vi två delar ett kontorsrum).
Så jag bad henne komma in till mig och när hon kom så bad jag henne förklara sig. Hon menade på att konferenciern hade bett om 4 namn, 1 tjej och 3 killar. Och alla skulle vara oblyga. Och då blev det jag (hon tyckte att jag var oblyg nog att ställa upp på detta och trodde jag skulle tycka det var kul....) Men att hon hade fattat efteråt att jag inte hade uppskattat det. Tävlingen kom från konferencierns håll och hen hade inte berättat allt, hur tävlingen skulle gå till enligt min kollega (K1). Jag fick bara känslan av att min kollega (K1) försökte rädda sitt skinn, jag accepterade inte hennes ursäkt idag.
Vid fikat så kom en annan kollega (K3) som jag inte känner så bra som var med i lördags (som gäst) och frågade om jag var med på det hela i lördags. Jag sa att jag absolut inte var det och hade blivit jätteledsen. Då berättade han att han hade blivit jättearg på den andra av de två kollegorna (K2) som hade anordnat detta (känner att det blir lite luddigt att förklara, men det var en festkommite, min kollega (K1) som jag delar rum med och en annan kollega (K2) som sitter på en annan avdelning som jag inte har så mycket kontakt med), och frågat henne vad det var för skitgrej. Hon (K2) hade tyckt det var jätteroligt. Han (K3) hade blivit så arg att han gick hem.
Efter fikat kom HR-ansvarig in och frågade vad som hade hänt. Han bad jättemycket om ursäkt och sa att detta kommer aldrig att hända igen och företaget visste inget om det alls. Detta var inget som de någonsin skulle stå bakom och förkastade det helt. Han sa ngt om att han skulle gå vidare med det, men inte hur. (han är en dålig HR-ansvarig så jag räknar inte med att det ska bli ngt av detta).
Vid lunch bad jag att få prata med en av våra fackliga representanter. Det var som att prata med en vägg. Hon hade inte varit med och hade inget att säga om det. Ångrade att jag pratade med henne.

Jag fick även reda på idag att de två killarna som jag inte kände, de är tydligen sådana som inte gör sitt jobb, latar sig, sjukar sig mycket för att åka iväg för att de inte orkar jobba. Den killen som jag kände, han gick i pension i fredags och kommer inte tillbaka till jobbet. Och sen jag. Jag kanske analyserar för mycket, men iom att jag fick reda nu på vilka de andra var så känns det ännu mer olustigt att jag blir uppkallad.

Jag trivs på mitt jobb, med nästan alla kollegor och trivs med mina arbetsuppgifter. Jag vill inte sluta. Jag har fått ursäkter från höger och vänster idag. Men det känns fortfarande inte ok. Vet inte mer vad jag kan göra.

 

[Ramona]

Men det känns fortfarande inte ok. Vet inte mer vad jag kan göra.

Låt det ta tid. Det är ingen klyscha att tiden läker alla sår, utan det stämmer.

Jag tycker dock att du har fått mängder med bra respons och att många är både arga på händelsen och omtänksamma om dig. Att din närmsta kollega är ett svin är väl någonting man får leva med, det finns rötägg i alla läger, men jag tror ärligt talat inte att det är någonting personligt. Jag tror snarare att det är så att hon själv trodde att det skulle bli en kul grej och att du också skulle tycka det, men så gick det helt fel.

Låt det hela ta tid så kommer det nog att kännas bättre med tiden. Jag tycker att företaget du jobbar på ändå har reagerat på ett vettigt sätt och försöker se till så att du mår bra. Värre hade det varit ifall de bara ryckt på axlarna, men så är det ju inte.

 

[_Taggis_]

Jag trivs på mitt jobb, med nästan alla kollegor och trivs med mina arbetsuppgifter. Jag vill inte sluta. Jag har fått ursäkter från höger och vänster idag. Men det känns fortfarande inte ok. Vet inte mer vad jag kan göra.

Tror inte du kan göra nåt mer faktiskt. Går det inte upp ett ljus hos de som det bör gå upp hos, så lär det ej ske av att du fortsätter ta upp det. För din egen skull tror jag att du mår bäst av att låta saken bero om än det stannar i det goda minnet. För mig brukar det goda minnet då innebära att jag gör ingen mer affär av detta, men det kommer alltid att vara ett förtroende som är kantstött. Vilket även med tiden brukar speglas i övrigt arbete och trivsel.

Jag hade en liknande känsla om än en helt annan situation på ett tidigare jobb. Jag trivdes inledningsvis mkt bra, var glad över mitt nya jobb. Upplevde att mina kollegor uppskattade mig också. Karlar nästan enbart på arbetsplatsen, ska tilläggas. Av en händelse råkade en av dem se min lönespec och spred till övriga vad jag tjänade, helt plötsligt var jag inte längre lika välkommen och inkluderad i gänget. Vissa startade en kampanj för att sänka min lön (och majoriteten lät det ske utan att säga nåt), det stack för mkt i ögonen att det kom dit en ung tjej med utbildning som dessutom tjänade bra med pengar.
Om än jag lyckades avsnoppa inblandade hyfsat framgångsrikt när jag fick reda på detta, så var detta en sak i bakhuvudet som alltid låg latent. Det kom upp varje gång jag upplevde nånting på jobbet som besvärande, både vad gällde arbetsuppgifter, stämning, jargong osv. De hade redan visat mig vad de var för typer och att det ej var nåt att hänga i granen eller att räkna med om det skulle krävas samarbete och stöttning i gruppen.

Jag gillade mitt jobb, min lön och de flesta kollegor. Men det här stora sveket och att det även togs upp till min chef som i första hand höll med dem om att jag nog var överbetald, istället för att stå upp för mig och vårt avtal, gjorde att tilliten till arbetsplatsen i stort var obotligt sårad. Det låg alltid och gnagde och en undrade när nästa skitgrej skulle blåsa upp. Jag slutade efter 3 år och ja har aldrig ångrat mig, sån lättnad att slippa vara i en sån organisation där en alltid måste gå runt och slänga ett öga över axeln...

 

[Ava22]

@Ramona @_Taggis_

Jag har tänkt lite, och jag känner att jag släpper det. Ingen ide att gå omkring och älta. Min kollega (K1), har lämnat rummet nu och sitter på sin andra arbetsplats och jag hoppas det fortsätter så veckan ut iaf. Det är skönt med lite ensamtid på rummet.

Ni andra: tack för era svar och stöd! Jag reagerade som uppenbarligen i stort sätt alla andra skulle reagera och jag skäms inte alls för att jag blev upprörd. Pinsamt för de som anordnade julfesten och konferenciern som suger på sitt jobb. Förhoppningsvis kommer företaget vara mer alerta i framtiden och kunna se till att inget liknande sker igen.

 

[Lovisaleonora]

Tycker ändå du fick en bra repsons på din kritik. Att sedan den personen som sitter på funktionen (HR) inte är den som kanske drar hårdast i tråden att begränska skadan, kanske inte är så mycket att fundera över. Det går tyvärr inte att göra ogjort, men jag tror ditt agerande har gjort att det inte händer andra.

 

[Hermelin]

Jag tycker nog som våra kamrater här. Du har fått respons från företaget och de håller med dig. Du har fått bekräftelse på att fler uppfattat samma sak som du och företaget har ändå sagt att de ska vidta någon form av åtgärd. Bra gjort av dig att reagera.