Jätte jobbigt men tankarna är ute

Nu har jag berättat om dom där tankarna. Eller det var inte att jag bara berättade utan fick en jätte jobbig panik attack typ och då som råkade jag säga det och sen ett tag efter det skulle jag prata med en och då frågade hon om det. Så var som att jag nästan var tvungen att säga då. Men då var det bara jag och hon men hon tyckte att mina föräldrar också skulle veta. Så ja dom fick veta det och det var typ det jobbigaste nånsin nästan. Eller ja en av dom jobbigaste sakerna jag har varit med om iallafall. För liksom både att jag skäms för dom och att det kändes som att jag gav upp på ett sätt. Fast vet att egentligen så är det inte det. Utan egentligen så är det så jag kan få typ hjälp men det är liksom att jag får hjälp för att inte göra en sak som jag typ vill. Så det blir ju dåligt fast det borde vara bra eller hur jag ska förklara. Men ja det var jätte jobbigt och både mamma och pappa blev jätte ledsna och oroliga så kände mig så dum också. Som att jag var dum som berättade men hade varit dum om jag inte gjorde det också. Så jag kan typ inte göra rätt. Men ja nu är det gjort iallafall. Och det känns också SÅÅ konstigt för det känns inte som jag alls liksom. Så lite som det är svårt att fatta att allt som händer nu gäller mig, Bara som att allt är så konstigt. Och jag vill alltid veta vad som ska hända men nu har jag ingen aning ALLS och det är också jätte jobbigt.

 

[Lillgrådis]

Det är alltid, alltid bättre att du berättar och delar sådant som gnager inuti än att du ska vara helt ensam med att bära på svåra och ledsamma eller skrämmande tankar. Det var modigt och klokt av dig och helt rätt sak att göra även om det kändes jobbigt - du ska enbart vara stolt över dig själv för det, inte alls tänka att du inte kan göra rätt!

Det är bra att du kan ventilera en del här också, ibland kan det kanske vara lättare eller en början att skriva ner saker för att liksom sortera upp tankarna lite för sig själv. Hoppas så att du får riktigt bra hjälp nu så att du får må bra och får vara med ponnyerna snart igen.

 

[LiviaFilippa]

Det är alltid, alltid bättre att du berättar och delar sådant som gnager inuti än att du ska vara helt ensam med att bära på svåra och ledsamma eller skrämmande tankar. Det var modigt och klokt av dig och helt rätt sak att göra även om det kändes jobbigt - du ska enbart vara stolt över dig själv för det, inte alls tänka att du inte kan göra rätt!

Det är bra att du kan ventilera en del här också, ibland kan det kanske vara lättare eller en början att skriva ner saker för att liksom sortera upp tankarna lite för sig själv. Hoppas så att du får riktigt bra hjälp nu så att du får må bra och får vara med ponnyerna snart igen.

Tack Det är bara att känns som att spelar ingen roll vad jag gör så blir nån arg eller ledsen. Så det blir typ alltid dåligt vad jag än gör. Och sen med att skriva här så vet att det kanske inte verkar så men det hjälper sååå mycket och vet att jag kanske säger mot och så men har fått väldigt många bra svar och sånt så jag kanske kan berätta mer saker eller sånt! Så är så så så tacksam till alla här Och om ponnysarna så vet att det här låter jätte hemskt men nu är det nästan som jag inte saknar dom. Eller ja som att ganska ofta tänker jag inte ens på dom. För det känns ändå så omöjligt att få vara som vanligt med dom så är typ som jag gett upp.

 

[Lillgrådis]

Det är en jättefin egenskap att du är omtänksam och inte vill att någon ska bli arg eller ledsen. Men du vet som de säger på flygplanen ifall det skulle bli någon kris att "ta först på din egen syrgasmask, och hjälp sedan andra". Alltså i vissa lägen måste man försöka skuffa undan det där att tänka på att det är synd om andra och bara fokusera på sig själv, ända tills man är okej och mår bra igen.

Det ingår liksom i livet att bli arg eller ledsen ibland, det får man bara lära sig att lösa och hantera och det är ju ingen som dör av att vara lite arg eller ledsen heller. Men det är värre att vara sjuk och det finns det ingen anledning att behöva stå ut med längre än tills man kan bli frisk. Därför så ska det alltid gå först och ditt eget mående ska vara det enda du behöver tänka på just nu.

Det känns säkert konstigt men det betyder inte alls att man är självupptagen eller en hemsk eller dålig person, om man försöker skuffa undan det där att tänka på om någon annan är ledsen. Utan det är bara för att om man inte gör så, så riskerar man att alla kollapsar i stället och det är ju varken bättre eller roligare. När du sedan är frisk så kan du fortsätta att vara omtänksam om andra, men då kanske de också är mindre ledsna och arga av bara farten.

 

[LiviaFilippa]

Det är en jättefin egenskap att du är omtänksam och inte vill att någon ska bli arg eller ledsen. Men du vet som de säger på flygplanen ifall det skulle bli någon kris att "ta först på din egen syrgasmask, och hjälp sedan andra". Alltså i vissa lägen måste man försöka skuffa undan det där att tänka på att det är synd om andra och bara fokusera på sig själv, ända tills man är okej och mår bra igen.

Det ingår liksom i livet att bli arg eller ledsen ibland, det får man bara lära sig att lösa och hantera och det är ju ingen som dör av att vara lite arg eller ledsen heller. Men det är värre att vara sjuk och det finns det ingen anledning att behöva stå ut med längre än tills man kan bli frisk. Därför så ska det alltid gå först och ditt eget mående ska vara det enda du behöver tänka på just nu.

Det känns säkert konstigt men det betyder inte alls att man är självupptagen eller en hemsk eller dålig person, om man försöker skuffa undan det där att tänka på om någon annan är ledsen. Utan det är bara för att om man inte gör så, så riskerar man att alla kollapsar i stället och det är ju varken bättre eller roligare. När du sedan är frisk så kan du fortsätta att vara omtänksam om andra, men då kanske de också är mindre ledsna och arga av bara farten.

Jag fattar typ hur du menar. Och liksom det är ingen annan som säger att jag är taskig eller att det är mitt fel om dom är ledsna eller arga men KÄNNS så ändå. Och jag kan inte som stänga av att känna så. Utan det blir hela tiden att jag vet att jag får för att mina föräldrar är ledsna och arga och oroliga och inte kan göra massa andra saker. Och att hundarna får vara ensamma kanske för mycket och ponnysarna inte får allt dom kanske skulle må bäst av. Och ja att vissa här nog tycker jag är jobbig och töntig bara och konstig. Fast konstig känns det som alla andra tycker eller kommer tycka om dom får veta . Typ i stallet och skolan och dom flesta andra. Och då är det ganska svårt att inte tänka på det liksom. Sen en helt annan sak men nu ska C snart till veterinären så då känner jag mig taskig att jag inte är med. Vet att hon nog inte tänker som en människa att det kanske är jobbigt att gå till en läkare och sånt och mamma åker ju med henne så vet att hon nog inte bryr sig om jag är med men ÄNDÅ känner jag mig som jag sviker henne.

 

[TinyWiny]

Så jättejättebra att du berättade!

Om någon här, i skolan, i stallet eller någon annanstans skulle tycka negativa saker om dig så är det deras problem. Är man så empatilös att man tycker det för att någon är sjuk så ja, då har man problem men det är inte ditt problem utan deras som de får ta hand om själva.

 

[Amanda_F]

Du är som du vet bara ansvarig för dig själv, din egen hälsa och ditt beteende. Vad andra tycker, känner och vill får stå för dem. Det viktiga är att du accepterar att det är som det är nu, och klappar dig själv på axeln för att du förstår att du har en sjukdom. Och att du har den, du ÄR inte din sjukdom och ditt monster. Du får hjälp att lägga den åt sidan och blir frisk nu, så fokusera på dig och att läka dig själv inifrån. De andras reaktioner är deras, och du kan inte kontrollera dem och ska inte lägga kraften på dig. Du kan hämta kraft från deras omtanke, det är en annan sak, men hämta också kraft från att du själv orkat ta dig så här långt att du pratar om monstret och dina känslor för det.

 

[Ullmerkott]

Jättebra att du kunnat berätta! Det ska du vara stolt över.
Som flera här skrivit är andras känslor och reaktioner deras problem att bära. Jag är övertygad om att både dina föräldrar och de på sjukhuset tycker det är mycket bättre att du luftar tankarna så att du kan få hjälp med dem, istället för att du bär dem alldeles själv. Även om alla inblandade förstås önskar att du skulle slippa ha jobbiga och svåra tankar över huvud taget. Heja dig!

 

[LiviaFilippa]

Så jättejättebra att du berättade!

Om någon här, i skolan, i stallet eller någon annanstans skulle tycka negativa saker om dig så är det deras problem. Är man så empatilös att man tycker det för att någon är sjuk så ja, då har man problem men det är inte ditt problem utan deras som de får ta hand om själva.

Nej jag vet att det kanske inte är mitt problem vad andra tänker och så men blir ändå jobbigt för mig. För ja jag VET att man inte ska bry sig om vad andra tycker men gör det ändå om det handlar om mig.

 

[LiviaFilippa]

Du är som du vet bara ansvarig för dig själv, din egen hälsa och ditt beteende. Vad andra tycker, känner och vill får stå för dem. Det viktiga är att du accepterar att det är som det är nu, och klappar dig själv på axeln för att du förstår att du har en sjukdom. Och att du har den, du ÄR inte din sjukdom och ditt monster. Du får hjälp att lägga den åt sidan och blir frisk nu, så fokusera på dig och att läka dig själv inifrån. De andras reaktioner är deras, och du kan inte kontrollera dem och ska inte lägga kraften på dig. Du kan hämta kraft från deras omtanke, det är en annan sak, men hämta också kraft från att du själv orkat ta dig så här långt att du pratar om monstret och dina känslor för det.

Ja alltså förstår hur du menar fast det är inte riktigt så. För jag får ju typ inte ha ansvar själv för mig själv just nu. Och ja jag vet att det är för jag inte kan bestämma över monstret själv just nu och allt sånt men känns ändå liksom konstigt att jag ska tänka på mig bara fast får inte bestämma över mig själv ens. Det blir som svårt att acceptera då att jag är sjuk och sånt men vet att det är monstret också som säger det liksom. Att jag egentligen inte är sjuk utan att det bara är nåt andra bestämmer.

 

[LiviaFilippa]

Jättebra att du kunnat berätta! Det ska du vara stolt över.
Som flera här skrivit är andras känslor och reaktioner deras problem att bära. Jag är övertygad om att både dina föräldrar och de på sjukhuset tycker det är mycket bättre att du luftar tankarna så att du kan få hjälp med dem, istället för att du bär dem alldeles själv. Även om alla inblandade förstås önskar att du skulle slippa ha jobbiga och svåra tankar över huvud taget. Heja dig!

Ja kanske dom tycker. Eller antagligen gör dom det. Men känns ändå typ skämmigt och konstigt att säga att jag ens har såna tankar.

 

[Lillgrådis]

Många vuxna har svårt att sätta ord på och berätta om sina tankar och känslor, även sådana som inte handlar om sjukdom. Och det kan orsaka alla möjliga problem både för dem själva och i relationer med andra. Jag skulle till exempel själv kunna bli bättre på den saken, och jag har träffat många andra som varit urdåliga på det.

Så jag förstår att det kan kännas skämmigt och konstigt nu och det bästa hade såklart varit om du bara slapp det där förbaskade monstret och att vara i den här situationen. Men om man ser lite framåt och tänker på något som är lite positivt och bra bland allt det jobbiga och tråkiga, så vågar jag påstå att genom att ta fighten och försöka prata om det ändå, så kommer du också att komma ur detta både starkare och tryggare och klokare än många som är äldre än du.

 

[Ullmerkott]

Ja kanske dom tycker. Eller antagligen gör dom det. Men känns ändå typ skämmigt och konstigt att säga att jag ens har såna tankar.

Sjukdom är inget att skämmas över. Du skulle ju inte tycka att någon som t. ex. brutit benet är konstig och borde skämmas?
Jag förstår att det är jobbigt dock, det är alltid svårt att avvika från mängden på sätt man inte valt själv, och extra mycket i din ålder.