Ibland tänker jag tillbaks på människor jag mött som jag inte har kontakt med längre.
Igår drömde jag t.ex. om den kompis jag hängde mest med i gymnasiet, och idag kollade jag av ren nyfikenhet upp var hon bor nånstans nu. Sen kollade jag upp några andra barndomskompisar, och såg att nån verkar ha skilt sig och flyttat till lägenhet sen sist jag kollade, och att nån annan bor kvar i samma område hon bodde som ung. En barndomskompis hittade jag på Facebook för ett tag sedan. Jag skrev ett meddelande till henne, men hon verkar inte ha sett det. Det hamnar ju under ”Other”-fliken, och det är väl inte alla som går in där och kollar antar jag.
Jag undrar om andra också håller på så – om det finns någon nånstans som försöker söka på mig och undrar hur jag har det...
Det har i alla fall skett en gång. Det var en tjej som jag umgicks med när jag började lågstadiet, som plötsligt hörde av sig. Eftersom jag har bytt namn sedan jag var ung så hade hon behövt anlita Skatteverket för att få tag på mig. Det måste jag säga var ambitiöst jobbat! Men hon ville mest höra hur jag hade det, för mer kontakt än så blev det inte, trots att jag föreslog en träff (det fick mig onekligen att fundera på om hon hade förväntat sig någon annan känsla än den hon fick när hon väl fick kontakt med mig, för varför lägga ner så mycket jobb på att hitta mig och sen inte ens vilja ses över en fika?... ).
Jag undrar hur det skulle vara att träffa en gammal kompis som man inte har träffat på 20-30 år. Bara för att man var kompisar som barn så behöver det väl sannolikt inte betyda att man har nånting gemensamt nu. Men nånting var det ju som gjorde att man fastnade för varandras personligheter trots allt, åtminstone då. Kan det finnas kvar? Jag umgås visserligen fortfarande med två barndomskompisar som jag träffade när jag var drygt tio, och det är människor som jag gillar skarpt även såhär 30 år senare. Men vi har ju å andra sidan följt varandra hela tiden och haft kontakt genom hela livet. Det kanske blir en annan sak då.
Jag var faktiskt på en klassåterträff en gång för länge sedan. Det måste ha varit tio år efter att vi hade slutat grundskolan. Det var... tja, vad ska jag säga... intressant. Jag var visserligen 25 då men fortfarande alldeles för oharmonisk och omogen för att uppskatta den sortens nostalgi. Fast visst var det lite roligt att få träffa gamla ansikten, även om jag mest tyckte att alla automatiskt hamnade i sina gamla roller och började spela töntigt högstadierollspel. Det var svårt att få till en vettig kontakt med människorna på träffen, det blev så speedat och konstgjort på något vis.
Men jag kan ändå inte låta bli att vara nyfiken på vad som har hänt med mina gamla kompisar, vad dom gör nu och hur dom har det...
Igår drömde jag t.ex. om den kompis jag hängde mest med i gymnasiet, och idag kollade jag av ren nyfikenhet upp var hon bor nånstans nu. Sen kollade jag upp några andra barndomskompisar, och såg att nån verkar ha skilt sig och flyttat till lägenhet sen sist jag kollade, och att nån annan bor kvar i samma område hon bodde som ung. En barndomskompis hittade jag på Facebook för ett tag sedan. Jag skrev ett meddelande till henne, men hon verkar inte ha sett det. Det hamnar ju under ”Other”-fliken, och det är väl inte alla som går in där och kollar antar jag.
Jag undrar om andra också håller på så – om det finns någon nånstans som försöker söka på mig och undrar hur jag har det...
Det har i alla fall skett en gång. Det var en tjej som jag umgicks med när jag började lågstadiet, som plötsligt hörde av sig. Eftersom jag har bytt namn sedan jag var ung så hade hon behövt anlita Skatteverket för att få tag på mig. Det måste jag säga var ambitiöst jobbat!
Men hon ville mest höra hur jag hade det, för mer kontakt än så blev det inte, trots att jag föreslog en träff (det fick mig onekligen att fundera på om hon hade förväntat sig någon annan känsla än den hon fick när hon väl fick kontakt med mig, för varför lägga ner så mycket jobb på att hitta mig och sen inte ens vilja ses över en fika?... ).Jag undrar hur det skulle vara att träffa en gammal kompis som man inte har träffat på 20-30 år. Bara för att man var kompisar som barn så behöver det väl sannolikt inte betyda att man har nånting gemensamt nu. Men nånting var det ju som gjorde att man fastnade för varandras personligheter trots allt, åtminstone då. Kan det finnas kvar? Jag umgås visserligen fortfarande med två barndomskompisar som jag träffade när jag var drygt tio, och det är människor som jag gillar skarpt även såhär 30 år senare. Men vi har ju å andra sidan följt varandra hela tiden och haft kontakt genom hela livet. Det kanske blir en annan sak då.
Jag var faktiskt på en klassåterträff en gång för länge sedan. Det måste ha varit tio år efter att vi hade slutat grundskolan. Det var... tja, vad ska jag säga... intressant. Jag var visserligen 25 då men fortfarande alldeles för oharmonisk och omogen för att uppskatta den sortens nostalgi. Fast visst var det lite roligt att få träffa gamla ansikten, även om jag mest tyckte att alla automatiskt hamnade i sina gamla roller och började spela töntigt högstadierollspel. Det var svårt att få till en vettig kontakt med människorna på träffen, det blev så speedat och konstgjort på något vis.
Men jag kan ändå inte låta bli att vara nyfiken på vad som har hänt med mina gamla kompisar, vad dom gör nu och hur dom har det...
