lady_vip
Trådstartare
Var och köpte en grej i ett jobbärende idag, parkerade några 100 meter från affären och på vägen dit sitter en hund bunden i en stolpe på trottoaren, precis utanför ett fik. Hunden är av samma ras som mina, så jag reagerade direkt och såg att hunden frös, den försökte verkligen skydda sig så gott som möjligt från den kalla vinden.
Jag går mitt ärende, får telefonsamtal och på vägen tillbaka till bilen ser jag att hunden sitter kvar. Bestämmer mig för att vänta lite och se om någon ägare ser till hunden eller kommer ut medans jag pratar klart i telefonen.
Ingen hundägare kommer och det har gått gott och väl en kvart från att jag först la märke till hunden. Så jag går helt sonika in på fiket och frågar första bästa om det är deras hund, men nä, de hade också lagt märke till hunden. Ägaren hittar jag i ett rum längre in. Konversationen blir:
-Ursäkta, är det någon av er som äger hunden som sitter utanför
-Ja, det är min hund
-Din hund fryser väldigt mycket
-Jo, vi ska gå nu
-Bra, för som sagt, den fryser och ser ut att vara väldigt obekväm
-Jo, men det är en jakthund
Ungefär här ändrar jag till en lite skarpare röst
-Du, jag vet, jag har 2 likadana själv och jag skulle aldrig nånsin lämna dem frysandes utanför ett café utan uppsikt
-Öh, vi ska gå nu (och får en blick som säger att jag har inte med hans hund att göra)
-Bra, sätt på den ett täcke nästa gång du sätter den så
Jag kan inte riktigt släppa det... Ni skulle sett hunden. Den satt så ihopkrupen den bara kunde, illröda bröstvårtor och försökte täcka magen med frambenen. Jag blir vansinnig! Där satt den, mitt i stan, på trottoaren, sårbar, utan uppsikt från ägaren
Och vet ni, jag skäms inte ett dugg för att jag la mig i
Jag går mitt ärende, får telefonsamtal och på vägen tillbaka till bilen ser jag att hunden sitter kvar. Bestämmer mig för att vänta lite och se om någon ägare ser till hunden eller kommer ut medans jag pratar klart i telefonen.
Ingen hundägare kommer och det har gått gott och väl en kvart från att jag först la märke till hunden. Så jag går helt sonika in på fiket och frågar första bästa om det är deras hund, men nä, de hade också lagt märke till hunden. Ägaren hittar jag i ett rum längre in. Konversationen blir:
-Ursäkta, är det någon av er som äger hunden som sitter utanför
-Ja, det är min hund
-Din hund fryser väldigt mycket
-Jo, vi ska gå nu
-Bra, för som sagt, den fryser och ser ut att vara väldigt obekväm
-Jo, men det är en jakthund
Ungefär här ändrar jag till en lite skarpare röst
-Du, jag vet, jag har 2 likadana själv och jag skulle aldrig nånsin lämna dem frysandes utanför ett café utan uppsikt
-Öh, vi ska gå nu (och får en blick som säger att jag har inte med hans hund att göra)
-Bra, sätt på den ett täcke nästa gång du sätter den så
Jag kan inte riktigt släppa det... Ni skulle sett hunden. Den satt så ihopkrupen den bara kunde, illröda bröstvårtor och försökte täcka magen med frambenen. Jag blir vansinnig! Där satt den, mitt i stan, på trottoaren, sårbar, utan uppsikt från ägaren
Och vet ni, jag skäms inte ett dugg för att jag la mig i
Senast ändrad: