Camilla_H
Trådstartare
Ibland blir det inte som man tänkt och ibland tänker man inte som man borde. Då kan det bli så här när man ska ut och träna.
I måndags var vägarna häromkring stenhårda så jag hade räknat ut att jag skulle rida skoterleden som går runt berget där vi har stallet. Nu är det så att jag jobbar till 5-6 på eftermiddagarna så jag insåg att jag måste ha pannlampan på men eftersom den har varit lite ljussvag på sistone så tänkte jag ta med nya batterier till stallet.
När jag kommer till stallet så inser jag att jag glömt batterierna men tänker att lampan måste ju räcka en tur till.
När jag tar ut Spirre ur boxen ser jag att han har klivit av sig vänster framsko i hagen under dagen (och det är MYCKET ovanligt att han får tappskor). Tar pannlampan plus en ficklampa och hittar tursamt skon. Går in och slår på den igen.
Kommer ut vid tio i åtta (lite senare än jag tänkt men jag ska bara rida en timme) och skrittar bortöver vägen tills jag når skoterleden.
Rider in på leden och underlaget är perfekt! Strålande glad slår jag på pannlampan och den lyser vägen i exakt... 300 meter. Nåja, Spirre verkar se bättre än mig (det är stjärnklart och 12 minusgrader och vitt på backen så litegrann ser man ändå) så vi fortsätter att trava på mitt i skogen.
Plötsligt ser jag en konstig träkonstruktion framför oss och jag får stopp på Spirre. Här lutar berget så mycket så för att skoterleden ska gå att köra så har man bygg en typ av terass längs leden ca 20 meter. Nu är det så lite snö att jag törs inte rida över där utan vi får ge oss in i snårskogen i mörkret för att komma vidare. Det går bra och jag är forfarande vid gott mod!
Vi fortsätter att trava, över slalombacken (längst upp) och in i skogen igen och tar höger vid en kraftledningsgata som leder ända ut på vägen igen. Här händer något - vi tar fel skoterspår och kommer in på ett som blir mjukare och mjukare och rätt vad det är så befinner vi oss mitt i ett monster till halvhård snödriva och Spirre kämpar för att behålla balansen men vi kommer in på hårdare spår efter några steg. Puh! Kollar så att det inte är någon skada på benen men det ser bra ut, vad jag nu kan se i halvmörkret...
Rider över vägen och fortsätter skoterleden på andra sidan. Spirre känns pigg och fin men är han inte lite kantig i traven? Känns inte som hälta och det kanske beror av att de är lite knöligt i spåret.. Vid ett dike trampar han igenom spåret lite men inte så farligt. Ut kommer vi på en annan väg och tar en sväng i leden på andra sidan innan vi kommer tillbaka till vägen och jag tänker att vi ska skritta hem.
Plötsligt märker jag att Spirre halkar lite väl mycket höger fram, lyssnar och hör bara fyra broddar sättas i marken... Tittar ner på höger och mycket riktigt - ingen sko!!!
Nåja, jag har möjlighet att skritta vägen tillbaka till där vi landade i drivan för jag är helt säker på att det var där den försvann. Sagt och gjort - när vi kommer fram är vi nog en härlig syn. Jag liggandes på knä med armarna djupt nere i några "kaninhål" (spirres verk) och pannlampan på även om den inte hjälpte mig så mycket.
Behöver jag säga at jag inte hittade skon? :smirk: Då får jag den ljusa idén att han kanske inte tappade den där utan på nästa sträcka där han trampade igenom spåret lite! Kollar avtrycken i snön på vägen men det är omöjligt att se om han hade skor kvar eller inte. Traskar några hundra meter längs leden men hittar ingen sko utan går tillbaka och ligger återigen som en grythund i hålen medan Spirre står bakom och ser heldum ut...
Nåja, ingen klocka har jag på mig men jag inser att det är dags att ge sig av hemåt. Får då den lysande idén att gå skoterleden hem då det borde vara närmast och mest skonsamt mot den bara hoven.
När vi RED leden uppåt hade vi fyra ben och (troligen) 16 broddar till hjälp. Jag har två ben och inga broddar och helt plötsligt upptäcker jag hur mycket den lutar och vilka isfläckar det är bitvis. Jag ramlar och halkar om vartannat och måste till slut hänga i en manslinga för att öht hålla mig på benen, håller knappt på att hitta vägen runt "skoterterassen" för det är riktigt mörkt och den j-a pannlampan är nu helt död...
Kommer fram till en genväg till stallet och pustar ut lite. Då visar det sig att sista biten är en brant backe och där är det ISHALT! Både jag och Spirre åker lite kana nerför och jag hänger fast i manen för glatta livet. Nu är jag riktigt varm eftersom jag hade många lager kläder på mig när jag red ut eftersom det var 12 minusgrader. Jackan åker upp och jag flåsar som en gris.
När jag äntligen når stallet och öppnar dörren så frågar min stallkompis som håller på att förbereda kvällsmaten - "fryser du inte?" med tanke på min öppna jacka.
Jag gurglar något till svar. Klockan visar på 22:00 och jag stönar högt. Klär av mig och hästen, undersöker benen, mockar, slår på skon, nattar hästarna och trillar i säng vid 24:00...
Aldrig, aldrig mer att jag säger att jag "bara ska ut en sväng"....
Trevlig helg!
/Camilla
I måndags var vägarna häromkring stenhårda så jag hade räknat ut att jag skulle rida skoterleden som går runt berget där vi har stallet. Nu är det så att jag jobbar till 5-6 på eftermiddagarna så jag insåg att jag måste ha pannlampan på men eftersom den har varit lite ljussvag på sistone så tänkte jag ta med nya batterier till stallet.
När jag kommer till stallet så inser jag att jag glömt batterierna men tänker att lampan måste ju räcka en tur till.
När jag tar ut Spirre ur boxen ser jag att han har klivit av sig vänster framsko i hagen under dagen (och det är MYCKET ovanligt att han får tappskor). Tar pannlampan plus en ficklampa och hittar tursamt skon. Går in och slår på den igen.
Kommer ut vid tio i åtta (lite senare än jag tänkt men jag ska bara rida en timme) och skrittar bortöver vägen tills jag når skoterleden.
Rider in på leden och underlaget är perfekt! Strålande glad slår jag på pannlampan och den lyser vägen i exakt... 300 meter. Nåja, Spirre verkar se bättre än mig (det är stjärnklart och 12 minusgrader och vitt på backen så litegrann ser man ändå) så vi fortsätter att trava på mitt i skogen.
Plötsligt ser jag en konstig träkonstruktion framför oss och jag får stopp på Spirre. Här lutar berget så mycket så för att skoterleden ska gå att köra så har man bygg en typ av terass längs leden ca 20 meter. Nu är det så lite snö att jag törs inte rida över där utan vi får ge oss in i snårskogen i mörkret för att komma vidare. Det går bra och jag är forfarande vid gott mod!
Vi fortsätter att trava, över slalombacken (längst upp) och in i skogen igen och tar höger vid en kraftledningsgata som leder ända ut på vägen igen. Här händer något - vi tar fel skoterspår och kommer in på ett som blir mjukare och mjukare och rätt vad det är så befinner vi oss mitt i ett monster till halvhård snödriva och Spirre kämpar för att behålla balansen men vi kommer in på hårdare spår efter några steg. Puh! Kollar så att det inte är någon skada på benen men det ser bra ut, vad jag nu kan se i halvmörkret...
Rider över vägen och fortsätter skoterleden på andra sidan. Spirre känns pigg och fin men är han inte lite kantig i traven? Känns inte som hälta och det kanske beror av att de är lite knöligt i spåret.. Vid ett dike trampar han igenom spåret lite men inte så farligt. Ut kommer vi på en annan väg och tar en sväng i leden på andra sidan innan vi kommer tillbaka till vägen och jag tänker att vi ska skritta hem.
Plötsligt märker jag att Spirre halkar lite väl mycket höger fram, lyssnar och hör bara fyra broddar sättas i marken... Tittar ner på höger och mycket riktigt - ingen sko!!!
Nåja, jag har möjlighet att skritta vägen tillbaka till där vi landade i drivan för jag är helt säker på att det var där den försvann. Sagt och gjort - när vi kommer fram är vi nog en härlig syn. Jag liggandes på knä med armarna djupt nere i några "kaninhål" (spirres verk) och pannlampan på även om den inte hjälpte mig så mycket.
Behöver jag säga at jag inte hittade skon? :smirk: Då får jag den ljusa idén att han kanske inte tappade den där utan på nästa sträcka där han trampade igenom spåret lite! Kollar avtrycken i snön på vägen men det är omöjligt att se om han hade skor kvar eller inte. Traskar några hundra meter längs leden men hittar ingen sko utan går tillbaka och ligger återigen som en grythund i hålen medan Spirre står bakom och ser heldum ut...
Nåja, ingen klocka har jag på mig men jag inser att det är dags att ge sig av hemåt. Får då den lysande idén att gå skoterleden hem då det borde vara närmast och mest skonsamt mot den bara hoven.
När vi RED leden uppåt hade vi fyra ben och (troligen) 16 broddar till hjälp. Jag har två ben och inga broddar och helt plötsligt upptäcker jag hur mycket den lutar och vilka isfläckar det är bitvis. Jag ramlar och halkar om vartannat och måste till slut hänga i en manslinga för att öht hålla mig på benen, håller knappt på att hitta vägen runt "skoterterassen" för det är riktigt mörkt och den j-a pannlampan är nu helt död...
Kommer fram till en genväg till stallet och pustar ut lite. Då visar det sig att sista biten är en brant backe och där är det ISHALT! Både jag och Spirre åker lite kana nerför och jag hänger fast i manen för glatta livet. Nu är jag riktigt varm eftersom jag hade många lager kläder på mig när jag red ut eftersom det var 12 minusgrader. Jackan åker upp och jag flåsar som en gris.
När jag äntligen når stallet och öppnar dörren så frågar min stallkompis som håller på att förbereda kvällsmaten - "fryser du inte?" med tanke på min öppna jacka.
Jag gurglar något till svar. Klockan visar på 22:00 och jag stönar högt. Klär av mig och hästen, undersöker benen, mockar, slår på skon, nattar hästarna och trillar i säng vid 24:00...
Aldrig, aldrig mer att jag säger att jag "bara ska ut en sväng"....
Trevlig helg!
/Camilla