Är i vecka 19+3 och allt har gått bra hittils förutom att mitt liv vart väldigt jobbigt.
Först pappan som ju kom tillbaka och skulle ställa upp,vi skulle ses mycket mer och sedan flytta ihop när barnet väl var fött och allt skulle ordna sig,helt plöstigt sket han i det för några veckor sen,alla mina känslor försvann för honom när han aldrig kunde bestämma sig,ena stunden var allt bra och sen var det bara jobbigt och han skulle minsann aldrig berätta dett för någon för det var så jobbigt för han att vi inte haft ett långt förhållande och om han skulle ställa upp sen som pappa (vilket är det enda jag vill med honom just nu) såp berodde det helt på om han var singel eller inte då om 5 mån,för då hade han någon att dela allt med,hans föräldrar eller vänner skulle inte få veta om detta hur som helst.
Sen kom det en period med massa strul med exsambon (inte pappan) var ihop rätt många år och allt verkade bli bra där tills han en dag släppte bomben att han inte ville vara med mig för jag var gravid och det var inte hans barn osv i samma veva blev jag utskriven från komvux pga platsbrist bara sådär mitt i en vecka...så då hade man inga pengar heller.Detta var förra veckan och jag söker jobb som en besatt men det är svårt att få något när snart halva graviditeten gått.
Mitt i allt detta råkar jag se ett mail från exsambon till en vän till honom vilken hora jag är,men det var ju kul att ha sex med mig eftersom mina bröst växt,att jag bara var ett misstag mm
Efter allt detta försvann all glädje över graviditeten,visst finns det de som säger att det skall vara så normalt att inte vara glad över det och att det kommer att ändras när allt lugnat sig lite.
Har även tänkt och hoppats på missfall vilket ju är så fel så fel,jag minns hur glad jag var i början och skulle jag få göra en abort idag så är jag mycket osäker endå på om jag skulle få göra den,går nästan hela tiden och mår dåligt av mina tankar hela tiden,är även jättejobbigt när folk skall klappa magen & fråga hur det är med den när jag inte alls känner mig glad för det,blir inte glad över något alls längre och skulle helst av allt bara vilja försvinna.
har även kontakt med min BM nästan vaje dag och får mycket hjälp därifrån men det känns som att inget hjälper,hon hjälper mig så gott hon kan men det funkar inte,mår så otroligt dåligt över att känna såhär också,jag vill också vara glad över detta med graviditeten precis som jag var i början och precis som alla andra tycks vara men det går inte...Känner på mig att jag kommer att bli världens sämsta mamma eller rättare sagt redan är pga att jag känner såhär...
SÅ hur kännde ni det? Var ni glada över det hela tiden eller går det i svackor,och är detta normalt?Och vad gör man?
Mvh ledsen zaria
Först pappan som ju kom tillbaka och skulle ställa upp,vi skulle ses mycket mer och sedan flytta ihop när barnet väl var fött och allt skulle ordna sig,helt plöstigt sket han i det för några veckor sen,alla mina känslor försvann för honom när han aldrig kunde bestämma sig,ena stunden var allt bra och sen var det bara jobbigt och han skulle minsann aldrig berätta dett för någon för det var så jobbigt för han att vi inte haft ett långt förhållande och om han skulle ställa upp sen som pappa (vilket är det enda jag vill med honom just nu) såp berodde det helt på om han var singel eller inte då om 5 mån,för då hade han någon att dela allt med,hans föräldrar eller vänner skulle inte få veta om detta hur som helst.
Sen kom det en period med massa strul med exsambon (inte pappan) var ihop rätt många år och allt verkade bli bra där tills han en dag släppte bomben att han inte ville vara med mig för jag var gravid och det var inte hans barn osv i samma veva blev jag utskriven från komvux pga platsbrist bara sådär mitt i en vecka...så då hade man inga pengar heller.Detta var förra veckan och jag söker jobb som en besatt men det är svårt att få något när snart halva graviditeten gått.
Mitt i allt detta råkar jag se ett mail från exsambon till en vän till honom vilken hora jag är,men det var ju kul att ha sex med mig eftersom mina bröst växt,att jag bara var ett misstag mm
Efter allt detta försvann all glädje över graviditeten,visst finns det de som säger att det skall vara så normalt att inte vara glad över det och att det kommer att ändras när allt lugnat sig lite.
Har även tänkt och hoppats på missfall vilket ju är så fel så fel,jag minns hur glad jag var i början och skulle jag få göra en abort idag så är jag mycket osäker endå på om jag skulle få göra den,går nästan hela tiden och mår dåligt av mina tankar hela tiden,är även jättejobbigt när folk skall klappa magen & fråga hur det är med den när jag inte alls känner mig glad för det,blir inte glad över något alls längre och skulle helst av allt bara vilja försvinna.
har även kontakt med min BM nästan vaje dag och får mycket hjälp därifrån men det känns som att inget hjälper,hon hjälper mig så gott hon kan men det funkar inte,mår så otroligt dåligt över att känna såhär också,jag vill också vara glad över detta med graviditeten precis som jag var i början och precis som alla andra tycks vara men det går inte...Känner på mig att jag kommer att bli världens sämsta mamma eller rättare sagt redan är pga att jag känner såhär...
SÅ hur kännde ni det? Var ni glada över det hela tiden eller går det i svackor,och är detta normalt?Och vad gör man?
Mvh ledsen zaria
!
