Filifjonkan_
Trådstartare
Efter två och ett halvt år på samma arbetsplats, där personalpolitiken är obefintlig (Tyskt företag, handels) och det ligger lite "arbeit mach frei" i luften även om folk är trevliga rent generellt. Är lite hyperaktiv sådär och vill gärna att det händer något hela tiden på jobbet (någon föreslog att jag skulle ha adhd, men jag är alldeles för laid back annars och kan lätt ligga och slöa i soffan en hel dag utan att det bekommer mig, så tror faktiskt inte det.), på intervjun blev jag lovad en raketkarriär (halvchef går tydligen att bli hur lätt som helst) så ja, på ett halvår lärde jag mig stället utan och innan, men där tog det stopp. Alla andra gick om mig och fick bättre tjänster (halvchef, alltså inte SÅ åtråvärt va, men de där extra tilläggen på lönen kanske är bra tänkte jag), jag var kvar på golvet. Kul! Lärde upp folk från grunden, som sen gick om mig. Chefen klappade mig på huvudet och tyckte jag var duktig, men chef får jag inte bli. Märklig grej. "du är för rakt på sak", kom som en vag anledning, och jag förstod ingenting. Såhär i efterhand inser jag ju att jo, de vill ju att man ska vara tyst och ta skiten, men sån är tyvärr inte jag. För mån om mitt mående för det. Så senaste året har det enda samtalsämnet mellan mig och mina vänner varit om hur dåligt jag mår över mitt pissiga jobb, som tyvärr betalar sig för bra för att jag skulle våga göra något åt saken.
Satt med ångest hela min semester, och bestämde mig för att jag inte kan gå tillbaka med vetskapen om att arbetsplatsen kommer generera mig mer ångest. Har betalat a-kassan i tre år, så inga problem där. Gick in och sa upp mig. Chefen fattade ingenting. Djävla märkligt detta.
Så, nu återstår två veckor, sen är jag väck därifrån. Inget jobb på g- även om jag varit in på tre ställen (samtliga känner mig på ett eller annat sätt) och lämnat cv samt pratat med ansvarig. Känts bra, men ni vet, rom byggdes inte på en dag, och det tar tid innan de börjar rekrytera.
Är orolig en gång om dagen över hur det ska gå, men vet att jag klarar mig ekonomiskt i ca 2,5 månad, innan jag behöver börja med arbetsförmedling och dylik byråkrati. Har överlägsen erfarenhet av handels, så pissjobb behöver jag inte oroa mig för, men alla mina kontakter med af har varit med skräck och panik samt en känsla av att de tar mig för idiot, bara för att jag inte har något jobb.
Tror ändå att jag gjort mer för mig själv än någonsin, bara genom att säga upp mig. Snälla Bukefalos, skänk mig pepp och mod!
Satt med ångest hela min semester, och bestämde mig för att jag inte kan gå tillbaka med vetskapen om att arbetsplatsen kommer generera mig mer ångest. Har betalat a-kassan i tre år, så inga problem där. Gick in och sa upp mig. Chefen fattade ingenting. Djävla märkligt detta.
Så, nu återstår två veckor, sen är jag väck därifrån. Inget jobb på g- även om jag varit in på tre ställen (samtliga känner mig på ett eller annat sätt) och lämnat cv samt pratat med ansvarig. Känts bra, men ni vet, rom byggdes inte på en dag, och det tar tid innan de börjar rekrytera.
Är orolig en gång om dagen över hur det ska gå, men vet att jag klarar mig ekonomiskt i ca 2,5 månad, innan jag behöver börja med arbetsförmedling och dylik byråkrati. Har överlägsen erfarenhet av handels, så pissjobb behöver jag inte oroa mig för, men alla mina kontakter med af har varit med skräck och panik samt en känsla av att de tar mig för idiot, bara för att jag inte har något jobb.
Tror ändå att jag gjort mer för mig själv än någonsin, bara genom att säga upp mig. Snälla Bukefalos, skänk mig pepp och mod!
Och fundera över vad du själv vill göra. Varför vill du bli chef t ex? Vad krävs av dig för att nå dit?
