Twihard
Trådstartare
Varning, långt inlägg. Jag har skrivit förut att jag dejtade en kille via nätet som skickade mycket dikter och dylikt, som dock var snabb med att skriva att han älskade mig innan vi träffats...
Pga distansen hade vi bara mötts 2 gånger men messade hela dagarna i typ 4 månader. Från början var jag osäker på känslorna, ville gå sakta fram medan han var spritt språngande kär direkt. Ingen har tidigare gillat mig, så jag trodde min osäkerhet var pga någon chock. De gånger vi sågs var mysigt om än segt. Vi hängde bara hos honom. Han pratade myyyycket om sex och sa att det var för han var nyfiken på det eftersom han inte heller hade erfarenhet. Jag tyckte det var märkligt men jag känner någonstans att han talade sanning. Att han inte bara var ute efter sex just för att han pratade om det en del.
Vi skrev mycket om min barnlängtan, framtidsliv osv. Men trots att veckorna gick kunde jag inte säga "ä-ordet" tillbaka såsom han tidigt sa. Jag hade ångest över att se att han messat, kände press över att höra hur hans familj längtade efter att möta mig - hur lycklig jag gjorde honom. Det bästa i hans liv... han köpte dyra presenter, skrev dikter och ömhetstecken....
Jag kände att jag tyckte han var "töntig". Vi var såå olika. Att jag inte vill ha en man som lägger blomblad vid mina fötter och pussar mig på pannan. Och jag tror att han lever i en drömvärld baserad på de manga-serier han läser på nätet (han lever för de sagorna).
Förra veckan skrev han och fråga om han fick bjuda mig på restaurang samt kalla mig sin flickvän... jag fick panik. Jag insåg att, även om jag sagt åt honom att jag vill värna om dejtingtiden först, skulle det nog aldrig bli läge för ett liv ihop. Att ha ångest över situationen är inte rätt, är man kär ska man ju längta! Jag hade inte insett detta tidigare...
Jag beslöt mig för att berätta mina känslor. Min största rädsla är att såra folk, så jag sov en timme den natten till i måndags. Grät och skrev vad jag skulle säga på en lapp.
Tänkte vänta några dagar men valde att skriva det på kvällen (fegt att messa, men det var ju det enda vi gjorde och då han sa allt "viktigt" via mess gjorde jag det med, rädd för att se han i ögonen). Det kom nog som en chock. Vi har alltid sagt att vi ska vara ärliga, och jag sa det - berättade att det var pga mig (för det var det mest) och att jag kände att jag inte hade tid med med kärlek, då mitt liv är jobbigt just nu. Han sa att han förstod och önskade mig all lycka, att han inte var arg, men jag märkte att han var ledsen.
Jag grät så in i helvete när jag vågade möta rädslan. Han förtjänar sann kärlek, om än inte med mig. Det vore värre att vara kvar pga empati, men i den stunden som jag "gjorde slut" - i mina ögon var vi aldrig ihop, så mycket har jag aldrig förut gillat honom. Där och då var mina känslor som starkast. Något mamma sa var pga min empati för honom.
För jag krossade hans hjärta, jag spelar bara upp inför mitt inre hans lyckliga leende han gav mig - och vet att det inte längre finns ett leende på hans läppar. Jag har såååå ont i mitt hjärta, av att ha sårat honom. Jag vet att jag gjorde rätt, men jag lider med honom och saknar därför honom. Tror jag, om det inte är empatin. Vi messade ju konstant i 4 månader och nu är det poff slut. Tomt... Någonstans djupt inne tror jag att han känner att vi båda var kära i tanken på kärlek, att vi inte är lämpade för varandra. Eller jag hoppas han känner det en dag. Men han byggde upp hela livsplanen med mig, jag blev stressad... Jag vill inte vara desperat och leva med honom bara för att han är den enda dom gillat mig, det är grymt elakt mot både honom och mig själv.
Jag har dåligt samvete, har jag liksom gett honom falska förhoppningar när jag pratat om barn, när han pratat om hus? och får jag skylla mig själv? Eller... Mamma sa att det var han som var så framfusig, att det inte bara är jag...
Hur ska jag leva med smärtan av att ha krossat en annan människas hjärta, drömmar, hopp, liv...? Det hör såååå ont
Ledsen för långt inlägg, men behövde ventilera. Vill aldrig mer dejta, klarar inte att krossa någons hjärta igen.
Pga distansen hade vi bara mötts 2 gånger men messade hela dagarna i typ 4 månader. Från början var jag osäker på känslorna, ville gå sakta fram medan han var spritt språngande kär direkt. Ingen har tidigare gillat mig, så jag trodde min osäkerhet var pga någon chock. De gånger vi sågs var mysigt om än segt. Vi hängde bara hos honom. Han pratade myyyycket om sex och sa att det var för han var nyfiken på det eftersom han inte heller hade erfarenhet. Jag tyckte det var märkligt men jag känner någonstans att han talade sanning. Att han inte bara var ute efter sex just för att han pratade om det en del.
Vi skrev mycket om min barnlängtan, framtidsliv osv. Men trots att veckorna gick kunde jag inte säga "ä-ordet" tillbaka såsom han tidigt sa. Jag hade ångest över att se att han messat, kände press över att höra hur hans familj längtade efter att möta mig - hur lycklig jag gjorde honom. Det bästa i hans liv... han köpte dyra presenter, skrev dikter och ömhetstecken....
Jag kände att jag tyckte han var "töntig". Vi var såå olika. Att jag inte vill ha en man som lägger blomblad vid mina fötter och pussar mig på pannan. Och jag tror att han lever i en drömvärld baserad på de manga-serier han läser på nätet (han lever för de sagorna).
Förra veckan skrev han och fråga om han fick bjuda mig på restaurang samt kalla mig sin flickvän... jag fick panik. Jag insåg att, även om jag sagt åt honom att jag vill värna om dejtingtiden först, skulle det nog aldrig bli läge för ett liv ihop. Att ha ångest över situationen är inte rätt, är man kär ska man ju längta! Jag hade inte insett detta tidigare...
Jag beslöt mig för att berätta mina känslor. Min största rädsla är att såra folk, så jag sov en timme den natten till i måndags. Grät och skrev vad jag skulle säga på en lapp.
Tänkte vänta några dagar men valde att skriva det på kvällen (fegt att messa, men det var ju det enda vi gjorde och då han sa allt "viktigt" via mess gjorde jag det med, rädd för att se han i ögonen). Det kom nog som en chock. Vi har alltid sagt att vi ska vara ärliga, och jag sa det - berättade att det var pga mig (för det var det mest) och att jag kände att jag inte hade tid med med kärlek, då mitt liv är jobbigt just nu. Han sa att han förstod och önskade mig all lycka, att han inte var arg, men jag märkte att han var ledsen.
Jag grät så in i helvete när jag vågade möta rädslan. Han förtjänar sann kärlek, om än inte med mig. Det vore värre att vara kvar pga empati, men i den stunden som jag "gjorde slut" - i mina ögon var vi aldrig ihop, så mycket har jag aldrig förut gillat honom. Där och då var mina känslor som starkast. Något mamma sa var pga min empati för honom.
För jag krossade hans hjärta, jag spelar bara upp inför mitt inre hans lyckliga leende han gav mig - och vet att det inte längre finns ett leende på hans läppar. Jag har såååå ont i mitt hjärta, av att ha sårat honom. Jag vet att jag gjorde rätt, men jag lider med honom och saknar därför honom. Tror jag, om det inte är empatin. Vi messade ju konstant i 4 månader och nu är det poff slut. Tomt... Någonstans djupt inne tror jag att han känner att vi båda var kära i tanken på kärlek, att vi inte är lämpade för varandra. Eller jag hoppas han känner det en dag. Men han byggde upp hela livsplanen med mig, jag blev stressad... Jag vill inte vara desperat och leva med honom bara för att han är den enda dom gillat mig, det är grymt elakt mot både honom och mig själv.
Jag har dåligt samvete, har jag liksom gett honom falska förhoppningar när jag pratat om barn, när han pratat om hus? och får jag skylla mig själv? Eller... Mamma sa att det var han som var så framfusig, att det inte bara är jag...
Hur ska jag leva med smärtan av att ha krossat en annan människas hjärta, drömmar, hopp, liv...? Det hör såååå ont
Ledsen för långt inlägg, men behövde ventilera. Vill aldrig mer dejta, klarar inte att krossa någons hjärta igen.
