Jag var med om en händelse i onsdags som jag inte kan släppa riktigt... Jag vill gärna höra era åsikter om vad ni hade gjort i den situationen, om det är någonting jag hade kunnat gjort annorlunda eller liknande. Jag ska försöka fatta mig så kort jag kan.
Jag var på besök hos några vänner till mig. Med mig hade jag min hund. Senare på kvällen gick jag ut med honom LÖS på deras tomt för att låta honom kissa och detta är inte några konstigheter för mig. Jag ser att det kommer en kvinna cyklandes med sin jämthund så jag kallar på min hund som vanligt för att koppla honom. (Jag brukar koppla honom i respekt mot andra)
Den här gången lyssnar han inte alls, utan han börjar springa/studsa efter kvinnan och jämten. Detta har aldrig någonsin hänt förut så jag drabbas ju lite av panik och skriker allt vad jag kan på honom och börjar på att ta mig dit. Kvinnan skriker "SPRING HEM" till min hund, så jag förstod att hon blev skrämd/skärrad. Min hund springer inte närmare än 5 meter ifrån dem och innan jag hunnit dit har han vänt och kommit tillbaka. Jag skämdes något så fruktansvärt för jag tycker själv inte att det är okej för 5 öre att lösa hundar ska springa fram till andra hundar. Jag ville be henne om ursäkt, men hon cyklade tyvärr bara vidare.
Efter en stund knackar det på dörren hos mina vänner och jag förstod att det var hon. Jag känner en lättnad över att jag nu ska få be henne om ursäkt. Vanligtvis då det knackar på dörren brukar jag ta bort min hund från situationen innan jag öppnar dörren. Detta är för att han är ganska vaktig och jag vill inte att han tar hand om besökarna, utan det ska jag göra. Detta visste däremot inte min vän (husägaren) så han öppnar dörren och min hund far ut. Han nosar av dem (hon har med sig sin man) och jag får gå ut, ta tag i min hund och fösa in honom i huset igen.
Det första jag gör är att be henne så mycket om ursäkt. Jag sa att jag inte alls tycker att det är acceptabelt och jag trodde inte att detta skulle hända. Direkt börjar mannen ifrågasätta mitt hundägande "Vem är ledaren här?", han börjar även ifrågasätta om jag tävlar med min hund (vad har det med saken att göra?!). Han säger också att "du har en stor hund så jag hoppas att du tränar med hunden". Och jag svarar att jag tränar mycket och går kurser med min hund men jag tävlar inte. Han säger även något i stil med att "Jag är van hundar. Och jag ser att du bara har ca 10% appell på din hund. Det kunde jag se nu då vi kom och knackade på."
Så på de 10 sekunderna han såg min hund kunde han avgöra det tydligen. Kvinnan påpekar att hon blev rädd och att hon tyckte att det var jätte hemskt. Jag bad henne genuint om ursäkt flera gånger och sa att jag förstår att hon känner så, för att jag själv hade blivit rädd/arg/chockad om en lös hund kom efter mig. Jag sa även flera gånger att jag absolut INTE hade haft honom lös på det sättet om jag trodde att detta skulle hända. Och jag sa även det att jag förstår att hon blev rädd då han är stor och på så vis uppfattas han lätt läskig. När samtalet verkar vara slut så ber jag en sista gång om ursäkt och tänker att nu är allt lugnt. Det sista kvinnan då säger till mig är "Jag blev så rädd, så nästa gång kommer jag ta med mig ett järnrör" och det sista mannen säger innan de lämnar är "jag rekommenderar att ni går en kurs".
Jag som trodde att det skulle bli en lättnad över att få be henne om ursäkt satt istället resten av kvällen med en klump i magen. Jag kan inte riktigt sluta tänka på detta. Vad skulle jag ha kunnat gjort annorlunda? I efterhand förstår jag ju såklart att hunden måste vara kopplad för då hade aldrig detta hänt, men jag hade inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men vi säger att det här redan har hänt, är det någonting annat jag bör ha sagt/gjort i samtalet med dem?
Jag tyckte att det där med järnröret var så onödigt sagt då samtalet ändå hade lugnat sig och vi skulle skiljas åt. Jag tog riktigt illa vid mig av detta. Tycker ni att dom gjorde rätt?
Jag var på besök hos några vänner till mig. Med mig hade jag min hund. Senare på kvällen gick jag ut med honom LÖS på deras tomt för att låta honom kissa och detta är inte några konstigheter för mig. Jag ser att det kommer en kvinna cyklandes med sin jämthund så jag kallar på min hund som vanligt för att koppla honom. (Jag brukar koppla honom i respekt mot andra)
Den här gången lyssnar han inte alls, utan han börjar springa/studsa efter kvinnan och jämten. Detta har aldrig någonsin hänt förut så jag drabbas ju lite av panik och skriker allt vad jag kan på honom och börjar på att ta mig dit. Kvinnan skriker "SPRING HEM" till min hund, så jag förstod att hon blev skrämd/skärrad. Min hund springer inte närmare än 5 meter ifrån dem och innan jag hunnit dit har han vänt och kommit tillbaka. Jag skämdes något så fruktansvärt för jag tycker själv inte att det är okej för 5 öre att lösa hundar ska springa fram till andra hundar. Jag ville be henne om ursäkt, men hon cyklade tyvärr bara vidare.
Efter en stund knackar det på dörren hos mina vänner och jag förstod att det var hon. Jag känner en lättnad över att jag nu ska få be henne om ursäkt. Vanligtvis då det knackar på dörren brukar jag ta bort min hund från situationen innan jag öppnar dörren. Detta är för att han är ganska vaktig och jag vill inte att han tar hand om besökarna, utan det ska jag göra. Detta visste däremot inte min vän (husägaren) så han öppnar dörren och min hund far ut. Han nosar av dem (hon har med sig sin man) och jag får gå ut, ta tag i min hund och fösa in honom i huset igen.
Det första jag gör är att be henne så mycket om ursäkt. Jag sa att jag inte alls tycker att det är acceptabelt och jag trodde inte att detta skulle hända. Direkt börjar mannen ifrågasätta mitt hundägande "Vem är ledaren här?", han börjar även ifrågasätta om jag tävlar med min hund (vad har det med saken att göra?!). Han säger också att "du har en stor hund så jag hoppas att du tränar med hunden". Och jag svarar att jag tränar mycket och går kurser med min hund men jag tävlar inte. Han säger även något i stil med att "Jag är van hundar. Och jag ser att du bara har ca 10% appell på din hund. Det kunde jag se nu då vi kom och knackade på."
Så på de 10 sekunderna han såg min hund kunde han avgöra det tydligen. Kvinnan påpekar att hon blev rädd och att hon tyckte att det var jätte hemskt. Jag bad henne genuint om ursäkt flera gånger och sa att jag förstår att hon känner så, för att jag själv hade blivit rädd/arg/chockad om en lös hund kom efter mig. Jag sa även flera gånger att jag absolut INTE hade haft honom lös på det sättet om jag trodde att detta skulle hända. Och jag sa även det att jag förstår att hon blev rädd då han är stor och på så vis uppfattas han lätt läskig. När samtalet verkar vara slut så ber jag en sista gång om ursäkt och tänker att nu är allt lugnt. Det sista kvinnan då säger till mig är "Jag blev så rädd, så nästa gång kommer jag ta med mig ett järnrör" och det sista mannen säger innan de lämnar är "jag rekommenderar att ni går en kurs".
Jag som trodde att det skulle bli en lättnad över att få be henne om ursäkt satt istället resten av kvällen med en klump i magen. Jag kan inte riktigt sluta tänka på detta. Vad skulle jag ha kunnat gjort annorlunda? I efterhand förstår jag ju såklart att hunden måste vara kopplad för då hade aldrig detta hänt, men jag hade inte alls förväntat mig att det skulle hända. Men vi säger att det här redan har hänt, är det någonting annat jag bör ha sagt/gjort i samtalet med dem?
Jag tyckte att det där med järnröret var så onödigt sagt då samtalet ändå hade lugnat sig och vi skulle skiljas åt. Jag tog riktigt illa vid mig av detta. Tycker ni att dom gjorde rätt?
försök släppa det, sånt händer det är djur, som tyvärr ska fungera som robotar enligt vissa stela människor.
