- Svar: 20
- Visningar: 3 606
För en vecka sedan fick vi ett samtal. Min svärfar hade blivit plötsligt jättesjuk och blivit inkörd till sjukhuset. Vi satte oss i bilen och åkte men så snart vi kom dit fick vi höra att det var för sent. Mindre än en och en halv timme efter att min man fått telefonsamtalet om att han blivit dålig fick vi gå in i ett rum med en död person. Jag kan fortfarande inte tro på att det är sant. Det kommer över mig i vågor, men jag kan inte acceptera det.
Vi stannade kvar över natten och åkte sedan hem. Upptäckte att vår ena katt inte mådde bra. Hon ville inte äta och var inte alls sitt vanliga glada jag. Vi tog beslutet att köra in henne till Blå Stjärnan, där hon blev inlagd.
De sa att hon hade problem med levern. En infektion, förmodligen. Sonder, feber, antibiotika, allt. Men det verkade bättre. Hon skulle högst sannolikt få komma hem på fredag.
Men så ringde veterinären igår. Allt var värre och de trodde inte att hon skulle klara sig längre. De ville att vi skulle åka dit och träffa henne. Att vi var tvungna att ta ett beslut om vi skulle chansa en dag till eller avsluta.
Åkte dit, och min fina lilla katt som jag inte sett sedan i söndags kväll mådde så dåligt. Hon, som alltid varit den gladaste lilla katten - irriterande social, rent ut sagt - ville helst bara få ligga still i ett hörn. Det gick inte att utsätta henne för det mer. Inte när hon tittade på mig med de där trötta ögonen och bara bad om att få slippa. Det gick inte.
Hon låg i mitt knä och spann när veterinären gav henne sprutan. Helt lugn. Som om hon förstod. Som att hon tyckte att det var skönt att få slippa. Jag höll henne till dess att hon var borta, och sedan lite till.
Familjen lider. Idioter säger "det var ju tråkigt" med ett tonfall som om det handlade om vädret, när inget någonsin kommer bli detsamma igen och det smärtar så ofantligt. Det enda jag kan tänka på är att sätta en fot framför den andra. Att försöka vara en vanlig människa mellan varven och ta hand om det där som man måste ta hand om. Försöka förstå att tiden kommer att gå.
Men mitt hjärta har gått sönder.
Jag har jobbat hemifrån en vecka, för då kan jag gråta medan jag jobbar. Det har fungerat ... okej. Jag är dålig på att fokusera, men jag försöker och det går väl hyfsat. Men nu? Hur ska jag klara av att låtsas som att jag bryr mig om mitt jobb när jag inte bara behöver veta om att min svärfar - mitt barns högst älskade farfar - är borta, utan också min tröst, min lurviga livskamrat som jag haft i 6,5 år? Att allt det där som jag bara tagit för givet inte alls är säkert? Att allt bara kan tas ifrån en?
Hur överlever man?
Vi stannade kvar över natten och åkte sedan hem. Upptäckte att vår ena katt inte mådde bra. Hon ville inte äta och var inte alls sitt vanliga glada jag. Vi tog beslutet att köra in henne till Blå Stjärnan, där hon blev inlagd.
De sa att hon hade problem med levern. En infektion, förmodligen. Sonder, feber, antibiotika, allt. Men det verkade bättre. Hon skulle högst sannolikt få komma hem på fredag.
Men så ringde veterinären igår. Allt var värre och de trodde inte att hon skulle klara sig längre. De ville att vi skulle åka dit och träffa henne. Att vi var tvungna att ta ett beslut om vi skulle chansa en dag till eller avsluta.
Åkte dit, och min fina lilla katt som jag inte sett sedan i söndags kväll mådde så dåligt. Hon, som alltid varit den gladaste lilla katten - irriterande social, rent ut sagt - ville helst bara få ligga still i ett hörn. Det gick inte att utsätta henne för det mer. Inte när hon tittade på mig med de där trötta ögonen och bara bad om att få slippa. Det gick inte.
Hon låg i mitt knä och spann när veterinären gav henne sprutan. Helt lugn. Som om hon förstod. Som att hon tyckte att det var skönt att få slippa. Jag höll henne till dess att hon var borta, och sedan lite till.
Familjen lider. Idioter säger "det var ju tråkigt" med ett tonfall som om det handlade om vädret, när inget någonsin kommer bli detsamma igen och det smärtar så ofantligt. Det enda jag kan tänka på är att sätta en fot framför den andra. Att försöka vara en vanlig människa mellan varven och ta hand om det där som man måste ta hand om. Försöka förstå att tiden kommer att gå.
Men mitt hjärta har gått sönder.
Jag har jobbat hemifrån en vecka, för då kan jag gråta medan jag jobbar. Det har fungerat ... okej. Jag är dålig på att fokusera, men jag försöker och det går väl hyfsat. Men nu? Hur ska jag klara av att låtsas som att jag bryr mig om mitt jobb när jag inte bara behöver veta om att min svärfar - mitt barns högst älskade farfar - är borta, utan också min tröst, min lurviga livskamrat som jag haft i 6,5 år? Att allt det där som jag bara tagit för givet inte alls är säkert? Att allt bara kan tas ifrån en?
Hur överlever man?
