Jag har ingen ordning på mina tempus

I min panik över att jag måste använda min urusla engelska på mitt nya jobb så anmälde jag mig till två engelskakurser nu under våren – en muntlig och en skriftlig. Och den skriftliga kursen har redan börjat.
Det känns faktiskt riktigt roligt. Jag gillar ju att gå på kurs, oändligt vetgirig som jag är!

Efter första uppgiften fick jag i feedback från läraren att hon tyckte att jag hade en ganska hög nivå på min engelska, verkade ha en god språkkänsla och att jag inte hade någon anledning att känna mig så osäker som jag gör. Och det är ju i och för sig trevligt att höra. Men det fick mig att fundera lite. För i själva verket kanske det inte handlar så mycket om hur bra eller dålig min engelska är, utan den springande punkten är min känsla av osäkerhet. Att jag känner mig dum och dålig, helt enkelt. Kanske är det lite konstigt att jag går kurser på en nivå som jag eventuellt rent tekniskt/språkmässigt ligger litegrann i överkant för. Men jag tror att det är mitt självförtroende som behöver gå kurs och lära sig. Det måste komma ikapp, helt enkelt. Och det hoppas jag att det ska göra med dessa kurser.

En sak som jag enligt läraren behövde stärka var att jag borde läsa på mer om tempus - när man ska använda vilken form. En av uppgifterna jag fått att lösa på kursen är att sätta in olika former av verb i olika meningar. Vissa meningar känns klockrena för mig, andra inte. Men det som slog mig är att jag inte har den minsta susning om varför det ska vara på det enda eller det andra sättet. Eftersom jag inte riktigt visste var jag skulle börja för att få mer info om regler kring engelskans tempus så började jag med att titta på tempus i svenskan, för att komma in på rätt spår. Jag försökte läsa lite om själva logiken bakom böjningar av verb i det svenska språket. Men jag fattade faktiskt inte särskilt mycket. Jag anser att jag är hyfsat bra på svenska och att jag har en god känsla för språket, kan använda mig av det fritt och får ofta positiv feedback på mitt sätt att uttrycka mig. Men när det kommer till logiken kring grammatik så insåg jag att jag är ganska lost. Och den upptäckten gjorde mig paff. Kan det verkligen vara så att mina kunskaper i att uttrycka mig på svenska inte alls bygger på någon logisk grund, utan bara på ren känsla?...

Jag är annars en sån person som lär mig saker genom att förstå dom rent teoretiskt först. Men jag har i ärlighetens namn inte funderat så mycket över grammatisk teori. Det jag lärde mig i skolan i ämnet känns oerhört avlägset. När jag sitter och letar efter grammatisk logik så upptäcker jag t.ex. att det som på min tid hette imperfekt numera är omdöpt och heter preteritum. Hur kan dom göra så? Här har man gått och lärt sig något som man tror är sanning, och så plötsligt ändras det.

Sånt är ytterst förvirrande. Det är som med zigenare, om ni ursäktar min naivitet. Jag hängde aldrig med på att dom bytte namn. Plötsligt började alla prata om romer och jag fattade inte vad det var för några, trodde det var några nya människor som dykt upp helt plötsligt. Det tog lång tid innan jag fattade att zigenare hade bytt namn till romer. (Och jag hängde heller aldrig med på att zigenare var ett fult ord). Förlåt stickspåret. Men det finns faktiskt så pass ovetande människor, och då blir det krångligt när man byter namn och begrepp bara sådär.

Om jag ska lära mig engelska antar jag att jag måste utgå från hur jag bäst lär mig språk, dvs se på hur jag har lärt mig svenska. Och då hamnar jag alltså på ”känsla”. Skit. Vad luddigt det blev. Hur lär jag upp min ”känsla”? Det känns plötsligt inte alls som en lätt uppgift...

Det kanske trots allt är enklare att slipa på mitt självförtroende och lära mig att glatt prata på i fel tempus!...