Och jag hade inte sådan tur. Min diagnos fördröjdes 6 mån pga att en läkare (manlig) vägrade lyssna på mig när jag sa att mina symptom inte var min magkatarr trots att jag haft den länge, visste hur den kändes och medicinen mot magkatarr hjälpte inte. Visst, jag berättade inte om det "pinsamma" symptomet eftersom det kändes pinsamt och läkaren visade med all kraft att jag var korkad som ens försökte säga att det inte var magkatarr. Jag älskar dock den AT-läkare jag kom till när det blev ohållbart (också manlig) som direkt sa att det här är inget vi klarar av på en vårdcentral. Remissen till mag-tarm gick igenom direkt.
Jag förstår att läkare tvingas lyssna på mycket som är irrelevant. Genomgående för de läkare jag träffat på vårdcentralen är att de verkligen behöver bli bättre på att lyssna på sina patienter. Jag har aldrig blivit ifrågasatt när jag varit under vård av läkare med annan specialitet än allmänläkare. Jag har också hört om alldeles för många kvinnor som blivit bortviftade av vården om att det är något psykiskt eller iaf inte något allvarligt när det verkligen varit fråga om allvarliga sjukdomar. Min mor är en av dem, när de upptäckte att hon hade hypotyreos hade hon kanske överlevt 6 månader till utan behandling. Den manliga vårdcentralsläkaren hade mer eller mindre tyckt att det var inbillning.