- Svar: 27
- Visningar: 3 186
Psykologen tyckte idag att jag nog borde bo i lägenhet i stället då jag uppvisar autistiska drag och enligt honom inte är lämpad att klara av att sköta ett hus och trädgård själv. Det förslaget var inte populärt kan jag tala om. Någon som är förvånad? Inte många skulle jag tro.
Jag har ju alltid haft så många idéer och även upplevt att jag haft vissa svårigheter att prioritera bland saker jag behöver eller vill göra. Även om jag lyckats prioritera så har jag ändå varit missnöjd över allt jag inte hunnit. Det har känts otillfredsställande att jag bara lyckats med halvmesyrer gällande vissa saker, bara för att jag inte har hunnit med allt. Så därför borde jag alltså inte bo i hus
.
Bara tanken på att bo i lägenhet får mig att må dåligt. Jag kan räkna upp hur många nackdelar som helst med det. Jag vet inte ens vad man gööör i en lägenhet. Hur fördriver man tiden på ett sådant ställe? Jag ser liksom framför mig hur jag skulle sitta i total tristess och reta mig över mina grannar. Att reta mig på grannarna är väl det enda jag kan göra i en lägenhet. Snacka om förspillt liv. Jag kommer aldrig att få utlopp för mina drömmar och min kreativitet i en lägenhet. Jag vill snickra, odla, ha höns, ha biodling, installera solceller på mitt tak, tapetsera med vilken tapet jag vill, välja material själv vid renoveringen, välja avloppslösning själv som tar vara på den resurs som spolas ner där, skapa vackra planteringar, ligga i hängmattan, sitta och dricka kaffe i solen, dansa loss till hög musik vid vilken tid som helst på dygnet. Att amortera på mitt hus är också mitt sätt att spara till pensionen. Jag räknar med att det är färdigbetalt innan jag går i pension.
Det kändes jävligt jobbigt att höra att jag inte ansågs kunna klara av att ha ett liv som jag vill ha utan att jag helst ska typ leva som på en institution (lägenhet) där man inte kan göra något alls förutom sticka strumpor dagarna i ända. Blä. Kräks.
Så jag blev upprörd och fick ont i magen. Hur farao ska jag kunna skapa ett liv som jag vill ha och som fungerar? Lägenhetsliv är i alla fall inte min kopp te.
Jag har ju alltid haft så många idéer och även upplevt att jag haft vissa svårigheter att prioritera bland saker jag behöver eller vill göra. Även om jag lyckats prioritera så har jag ändå varit missnöjd över allt jag inte hunnit. Det har känts otillfredsställande att jag bara lyckats med halvmesyrer gällande vissa saker, bara för att jag inte har hunnit med allt. Så därför borde jag alltså inte bo i hus
. Bara tanken på att bo i lägenhet får mig att må dåligt. Jag kan räkna upp hur många nackdelar som helst med det. Jag vet inte ens vad man gööör i en lägenhet. Hur fördriver man tiden på ett sådant ställe? Jag ser liksom framför mig hur jag skulle sitta i total tristess och reta mig över mina grannar. Att reta mig på grannarna är väl det enda jag kan göra i en lägenhet. Snacka om förspillt liv. Jag kommer aldrig att få utlopp för mina drömmar och min kreativitet i en lägenhet. Jag vill snickra, odla, ha höns, ha biodling, installera solceller på mitt tak, tapetsera med vilken tapet jag vill, välja material själv vid renoveringen, välja avloppslösning själv som tar vara på den resurs som spolas ner där, skapa vackra planteringar, ligga i hängmattan, sitta och dricka kaffe i solen, dansa loss till hög musik vid vilken tid som helst på dygnet. Att amortera på mitt hus är också mitt sätt att spara till pensionen. Jag räknar med att det är färdigbetalt innan jag går i pension.
Det kändes jävligt jobbigt att höra att jag inte ansågs kunna klara av att ha ett liv som jag vill ha utan att jag helst ska typ leva som på en institution (lägenhet) där man inte kan göra något alls förutom sticka strumpor dagarna i ända. Blä. Kräks.
Så jag blev upprörd och fick ont i magen. Hur farao ska jag kunna skapa ett liv som jag vill ha och som fungerar? Lägenhetsliv är i alla fall inte min kopp te.
