Intressant tråd, har precis sträckläst hela
Mitt favoritforum på Buke är helt klart Hund, läser mycket mer än jag skriver så det är nog inte så många som känner till mig och mina hundar. Men ang. det här med personligheter hos hund och resursförsvar så tycker jag det är väldigt intressant då jag nu har två hundar med totalt olika personligheter här hemma.
Gammelhunden (Zvante) som snart fyller 10 år var som liten rädd för ALLT. Det räckte med att någon stängde en bildörr eller cyklade för nära så var promenaden förstörd med en vettskrämd hund som höll på att krypa ur skinnet och inte avreagerade förrens han kom in igen typ. Vi bodde då i centrala Malmö så det var en väldigt jobbig tid. Hemma har han alltid varit bestämd, resursförsvarande med mat, hög integritet och väldigt "morrig". Han har även bitits. Rädslorna blev bättre med tiden men när han var 1 och 1/2 år dog min pappa i cancer. Jag vet inte om Zvante reagerade på att pappa plötsligt inte fanns mer, att vi kvarvarande i familjen sörjde eller att livet fick nya rutiner - men han blev mer aggressiv efter det. Den mesta av tiden var/är han en trevlig liten familjehund men han har också en personlighetsdel som vi kallar för "Monster-Zvante", då han kan bli låst och väldigt arg. Han biter aldrig som en galning men kan markera med bett efter morrning. Jag var 15 år när jag fick honom, 16 när min pappa gick bort och inte alls tillräckligt kunnig för att handskas med den aggressiva sidan hos Zvante.
Hur jag lyckades bota hans rädslor vet jag egentligen inte, men vid ca 4 års ålder var han som en "normal hund" med den biten. Kunde fortfarande bli rädd för vissa objekt (gamla människor gåendes med rullator var det allra värsta) men avreagerade fort. Aggressiviteten finns fortfarande i honom men den är mindre intensiv idag. Han visar ofta missnöje med morr i alla möjliga situationer, ofta små simpla grejer som att hoppa ner från soffan på kvällarna när det är dags för kvällspromenaden eller när jag ska lyfta in honom i bilen (trots att han älskar att åka bil och blir superglad när jag tar bilnycklarna ur nyckelskåpet, men det är väl förnedrande att behöva bli inlyft i bilen enligt honom, han kommer dock inte upp själv för bilen är för hög). Har han fått tag i något ätbart han vet att han inte får äta (kattbajs tex), då kan han bli "Monster-Zvante" även idag.
Nu låter han som världens galnaste hund som borde avlivats för länge sen
men detta är liksom en sida hos honom. Resten av tiden är han som vilken sällskapshund som helst.
Unghunden (Tage) är raka motsatsen. Inte rädd för något och jag har fortfarande inte hört honom morra någon gång trots att han är sju månader nu. En av hans favoritlekar är att lämna en leksak till mig, och sen ska jag ge tillbaka den, och sen ger han den till mig osv osv. En lek han kommit på själv och tycker är skitkul
Zvante skulle aldrig någonsin leka på det sättet. Tage älskar dessutom alla människor, Zvante har några få utvalda - alla andra kan få klappa en gång men sen ställer han sig på behörigt avstånd och rör sig inte ur fläcken hur mycket personen än lockar
Oj, vad långt det blev! Får se om någon orkar läsa... Som avslutning kan jag skriva; ja, Zvante är en terrier
Och jag har aldrig älskat något levande så som jag älskar denna hund, han är mitt allt och lite till
