Jag borde inte få leva

[Lillefrun]

Jag har sen jag var liten tänkt på mig som ett misstag, att något blev fel när jag kom till och att jag inte är gjord för det här livet. Jag har mått dåligt HELA mitt liv, mer eller mindre i olika utsträckning men det finns alltid inom mig. Som att jag egentligen inte borde få leva. Jag klarade liksom inte ens av dagis, det var för mycket för mig, skolan var en plåga, hade extremt hög frånvaro hela gymnasiet och var sjukskriven helt en hel termin och gick sen sporadiskt.

Klarar inte att jobba, inte studera, klarar inget och är så låst i mig själv. På hundkursen när någon ser på förvandlas jag till ett spaghettistrå som darrar så att jag knappt kan röra mig, svårt att prata, svårt att ta in vad det står på skyltarna och då är det max 4-5 personer på kursen och jag bryter ihop.

Jag får kämpa med närkontakt med killen. Livrädd.

Jag är ett vrak, jag har bipolär sjukdom, GAD, ätstörningar och autism. Hur kan en enda människa bli så totalt misslyckad?

Jag brukar handla mina skorpor på Lidl för att det är närmast mig, idag åkte jag till ICA Maxi med mina föräldrar och bröt ihop i affären. Blev handlingsförlamad, stirrade på varenda paket, vände och vred på dom, la i vagnen, tog ur dom, la tillbaka, gick genom hela affären för att sen vända tillbaka och lämna tillbaka dom igen. Jag trodde jag skulle börja gråta. För att jag inte visste hur stora skorporna skulle vara, konsistensen, hållbarheten när man biter i dom osv.Det tog så lång tid för mig att handla eftersom inget jag ville ha var som vanligt så att hela jag låste mig så till sist ringde min pappa mig och frågade var jag hade tagit vägen för jag skulle ju inte ha så mycket. Dom hade väntat länge på mig. Fick kämpa för att låta normal när jag träffade dom för jag var helt utmattad och ville bara gråta.

Så där är det alltid, i allt jag gör oavsett vad det gäller och jag står inte ut. Det med affären var bara ett exempel. Så jag får vandra runt mellan olika affärer för att få exakt rätt sak. Inte så smidigt.

Fick mina första självmordstankar när jag var 10 och stod vid en bäck och tänkte fylla fickorna med sten och dränka mig. Sen dess dyker det här upp hela tiden.

Orkar och klarar inte ens en tiondel av vad alla runt mig gör. Fick en utskällning av mina föräldrar i helgen när jag berättade att mitt kylskåp läckt vatten länge och det syntes på golvet. Dom sa att jag skulle fixat allt direkt och att jag var tvungen att sköta sånt. Men jag har verkligen inte orkat bry mig eller ta mig för det när jag inte ens vet om jag vill leva.

Varför föddes jag ens? Hur kunde allt bli fel med mig? Jag tar 58 tabletter per dag för att fungera någorlunda, det är orimligt men jag har vant mig.

 

[cambodia]

Jag vet inte vad jag ska säga, jag vill ge dig en kram

Du skriver väldigt bra, och du brukar alltid skriva så fint om dina hundar

 

[Mia_R]

58 tabletter om dagen låter hemskt mycket, är det olika läkare som skrivit ut till dig eller en och samma? Tänkte om någon gått igenom hur mycket du äter om du verkligen ska ta så mycket? Vad får du för hjälp av vården annars? Jag är ledsen att du haft så jobbigt i hela ditt liv, blir så glad när jag läser om hur bra du mår när du skriver om killen, jag hoppas du kommer må bättre och att du kan förklara för honom hur det komplicerar ditt liv när du måste planera om din vardag.

 

[TeamLundVer]

Stor stor kram

 

[karamelldrottningen]

Bor du själv eller tillsammans med någon som hjälper dig?

Sedan är det helt ok att gråta. Även bland folk. Så det ska du inte ta som ett misslyckande.
Våga be om hjälp om saker går sönder eller börja läcka.

 

[mars]

Har du sökt boendestöd? Hjälpte mig mycket att ha någon med mig när jag behövde handla mm. En person som enbart har som uppgift att hjälpa, hur dåligt man än mår. Medicinerna? är alla till hjälp? kan någon ge dig biverkning så du mår sämre än vad du behöver göra? kanske behöver byta ut någon medicin? Va aldrig rädd att söka hjälp.

 

[Lillefrun]

Jag har haft boendestöd men jag har svårt att släppa in någon när det gäller att visa hur jag mår, blir som ett galler mellan mig och andra. Ofta tar det lång tid innan vården ens fattar hur jag mår för att jag går så mycket in i mig själv. Spelar en roll. Var till sist tvungen att smsa boendestödet om läget via text för dom förstod inte. Jag är berättigad boendestöd nu också och behöver bara höra av mig men jag får så mycket ångest innan dom kommer att det blir ett problem.

Jag gråter nästan aldrig, skriker inte, gör inget utåtagerande utan straffar mig själv inombords eller när jag är ensam. Försöker bryta min mur men min terapeut får varje gång vi ses stoppa mig när jag vänder mig inåt och börjar prata om annat.

 

[Lillefrun]

Bor du själv eller tillsammans med någon som hjälper dig?

Sedan är det helt ok att gråta. Även bland folk. Så det ska du inte ta som ett misslyckande.
Våga be om hjälp om saker går sönder eller börja läcka.

Jag bor själv med mina hundar men jag har en fin stöttande familj i samma stad.

 

[Lillefrun]

58 tabletter om dagen låter hemskt mycket, är det olika läkare som skrivit ut till dig eller en och samma? Tänkte om någon gått igenom hur mycket du äter om du verkligen ska ta så mycket? Vad får du för hjälp av vården annars? Jag är ledsen att du haft så jobbigt i hela ditt liv, blir så glad när jag läser om hur bra du mår när du skriver om killen, jag hoppas du kommer må bättre och att du kan förklara för honom hur det komplicerar ditt liv när du måste planera om din vardag.

Det är olika läkare från början, vissa av dom har jag haft i ca 12-13 år och sen 2006 har jag provat i princip varenda medicin som finns. Det har tagits bort och lagts till och jag sitter nu på maxdoser eller över max på alla dessa mediciner.

Min nuvarande läkare har kollat igenom listan men alla läkare är för rädda att jag ska falla i djupet helt igen så ingen vågar ändra något.

 

[underensten]

Det är klart du borde få leva . Usch för att behöva ha det så jobbigt som du har det. Vad bra att du går hos terapeut. Och skönt att du har en stöttande familj och dina hundar.

 

[Lillefrun]

Ja familjen är viktig, dom ställer upp för mig alltid. Ändå får jag känslan att jag är det svarta fåret i familjen. Ingen annan säger det, tvärtom men alltså det går ju inte så bra för mig. Haft aktivitetsersättning, sjukpenning och sjukersättning sen jag gick ut gymnasiet.

Det enda jag är stolt över är att jag tagit hand om mina hundar så pass bra. Vissa perioder när jag varit inlagd på psykiatrin och behandlingshem har min äldsta hund Alvin fått bo hos min familj och nära vänner. Men sen 2017 har jag inte varit inlagd och jag har själv fixat allt, Milou har aldrig varit med om en matte på psyk . Oavsett hur jag mår är dom viktigast för mig. Har varit nära inläggning med LPT under åren men jag har fixat det, löst det så jag kunnat vara hemma.

Jag har apodos för att jag inte ska ha så mycket mediciner hemma pga en väldans massa överdoser hela tiden, som ibland slutat med ambulans, dricka kol, få dropp, inläggning på någon form av akutvård, vaknat med föräldrar hemma som sovit över på min soffa för att jag varit helt kontaktlös osv.

Men jag vet ju att det jag har räcker för att dö. Rätt så ofta, flera gånger i veckan kommer självmordstankarna och jag stirrar på den stora kniven och ser framför mig hur jag skär upp hela armen från axel till hand eller håller i tabletterna och vill svälja alla. Då kommer Alvin eller Milou, tittar på mig, lägger sig i mitt knä, lägger huvudet mot mig, kommer med en leksak, tittar på mig med stora ögon eller sover så sött att hjärtat smälter och jag kommer tillbaka till verkligheten. Alvin och Milou behöver gå ut och kissa, dom behöver mat och bli borstade. Det finns ingen i vår familj som har tid att ha två hundar på heltid, bara jag. Så jag andas lite, tittar på dom och lägger tillbaka tabletterna.

Ibland blir jag frustrerad att jag bara inte kan få dö, att jag måste vara så omsorgsfull. Men det är just det som gör att jag lever, jag behövs. Alvin och Milou vill ha mig, just mig. Så jag hänger i, har bestämt mig för att aldrig göra så igen. Ta så mycket att jag gång på gång hamnar i akuta lägen är inte längre ett alternativ även om suget finns, som ett självskadebeteende.

Hade min terapeut här och det var ord och inga visor om vad jag måste förändra. Stenhård diskussion mellan oss om vad som var ett rimligt steg framåt. Vi var inte på samma nivå om vi säger så. Verbal brottningsmatch.

 

[snorp]

Du är inte dina diagnoser, du har diagnoser.

Det där med att låsa sig i affären känner jag igen så väl. Jag har asberger och ibland tar det liksom stopp. Många gånger funkar det bra men vissa gånger blir det bara fel. Att inte veta hur nått ser ut, smakar, har för konsistens är extremt jobbigt. Just konsistens är en ganska stor grej för mig.

Det är svårt att förklara för omgivningen vad som blir fel och vad som kan funka. Ibland vet man ju inte själv vad det är man vet bara att det är fel.

 

[Lillefrun]

Du är inte dina diagnoser, du har diagnoser.

Det där med att låsa sig i affären känner jag igen så väl. Jag har asberger och ibland tar det liksom stopp. Många gånger funkar det bra men vissa gånger blir det bara fel. Att inte veta hur nått ser ut, smakar, har för konsistens är extremt jobbigt. Just konsistens är en ganska stor grej för mig.

Det är svårt att förklara för omgivningen vad som blir fel och vad som kan funka. Ibland vet man ju inte själv vad det är man vet bara att det är fel.

Precis så