Jag blir lite rädd

[nexa79]

Jag är nästan 30 år, och har ridit sedan jag var ungefär fem. I början red jag ponny som de flesta andra, och jag gjorde det på ridskola, på så kallad knatteridning.
Man hade också tillfälle att hjälpa till att borsta hästarna innan ridningen, och att lära sig sadla och tränsa likaså. Sen fick man ledas tills dess att man själv ville försöka rida utan ledare, men med någon som fanns beredd alldeles intill. Därefter började man rida själv, med flera vuxna beredda på läktare och i ridhuset, IFALL något skulle hända, men det var sällan det gjorde det.

Idag när jag läser på detta forumet, så får jag många gånger känslan av att det där med de vuxnas engagemang har försvunnit lite, jag kan såklart ha jättefel, men jag blir ärligt och uppriktigt oroad när ponnytjejer skriver trådar som beskriver hur deras ponny regelbundet sticker med dem, stegrar sig, bockar av dem osv.

HUR kommer det sig att de inte redan vet att i sådana situationer ska man be en erfaren hästmänniska, ridlärare, eller tränare, eller liknande, om hjälp?
Varför kan de inte få hjälp innan detta beteende blir en vana hos hästen, är det inte någon som ser att det händer?
Föräldrar brukar vara intresserade av hur ridningen går, mina var det i den mån att de frågade om jag åkt av eller inte, men inte mer, eftersom min mamma är livrädd för allt på fyra ben med man och svans.. Pappa gillar bensindrivna hästar mer. Jag fick klara mig själv i mångt och mycket. MEN jag kunde alltid lita på att om det hände något så fanns ÄNDÅ vuxna runt mig på ridskolan som jag kunde fråga om saker.

ÄR det inte så nu, att elever känner att de kan fråga instruktören om råd? Det vore oerhört synd, eftersom det är just instruktörerna som är föredömena, inspirationen och lite av idoler för ryttarna, så har det nog varit i alla tider..
Särskilt nu när man lägger ner så oerhört mycket utbildningstid på instruktören, så borde man ju känna förtroende att kunna fråga. Nu vet ju tränare och instruktörer mer än någonsin!

Är det så att man känner sig underlägsen och rädd att någon ska tycka att det är en dum fråga kanske? Elller att man är korkad som inte löst problemet själv redan??
Jag tycker det är viktigare att frågan ställs än att den inte gör det, eftersom att det är hästen som blir lidande om man INTE frågar utan bara gissar och hoppas saker ska lösa sig av sig självt..

Är det fler som har noterat detta eller är det jag som är "känslig"?
Mvh
Jessica

 

[stjarnfrugt]

Sv: Jag blir lite rädd

Är det så att man känner sig underlägsen och rädd att någon ska tycka att det är en dum fråga kanske? Elller att man är korkad som inte löst problemet själv redan??

Jag tror det ligger lite i dessa två frågor. Oavsett ålder på hästägaren. Vad gäller barn och tonåringar på ponny så har jag inte så mkt att komma med, jag försöker att hålla så stort avstånd som möjligt till ridskolans elever och liknande Men min känsla är att jag är ganska övertygad om att alla föräldrar, speciellt om de är hästrädda och inte vill vara i stallet, är väldigt måna om sin unge. Jag tror snarare att ungen isf undanhåller fakta om att ponnyn trilskas, och hellre frågar på buke än tar upp det med risk att mamma får veta. Men det är vad jag tror...

En annan sak som kanske inte hör hit men som jag därmeot reagerar på (speciellt nuförtiden då jag sedan ett halvår börjat rida igen efter ett långt uppehåll) är att det är så mkt okunnigt folk med häst. Egentligen borde jag inte vara förvånad, sånt fanns även "på min tid". Men jag har alltid som norrlänning haft den uppfattningen att hästhållningen är bättre söderut där hästar och hästfolk fullständigt kryllar runt en. Därifrån jag kommer är det många som kör flera mil enkel väg till närmaste ridskola, till skillnad från här där det säkert finns 5-10 st inom en radie på några mil. Dvs man förutsätter att när kunskapen finns så nära så är den lätt att tillgå.
Men så fel man kunde ha. Pga mitt långa brejk har jag legat lågt då jag sökt medryttarhäst, dvs inte framhållit mina egna färdigheter speciellt mkt utan mest talat om att jag känner mig ringrostig men att jag varit rutinerad ryttare och hästmänniska förr. Dvs jag nästan räknar med att få "lära om" och att ägaren till hästen kan sin sak själv och att jag egentligen bara ska vara tacksam om jag får tillgång till en häst där jag kan få hitta tillbaka i egen takt. Men vad jag ser då jag varit ute och tittat på några kusar, är att ägarna ofta är okunniga unga tjejer i 20-årsåldern som haft sin häst ett par år (av bara det tänker man ju att det går bra då de inte dött/sålt/slaktat hästen på flera år).

Då man fått mer insikt i deras hästägande så förvånas jag mer och mer över hur de klarat sig och öht stått ut så länge. De kan inte mkt om foder, de rider inte speciellt bra (och då menar jag med bra att man rider mjukt, följsamt och att hästen ser nöjd ut), de kan inte mkt om hästvård förutom mocka borsta osv).
Jag är absolut inget proffs, jag var duktig förr men inget proffs. Men jag reagerar med förvåning över hur lite folk kan och hur länge de står ut med att ha det så. Jag själv blir orolig i mitt hästägande då jag känner att jag kommer till nåt jag inte kan, då har jag tagit hjälp osv för man kan inte allting. Men jag har aldrig satt mig i den situationen som hästägare att jag inte vet hur jag ska tvätta ett sår, vilket foder jag ska ge eller ridit runt i en opassande sadel i flera år utan att jag reflekterat över det. Jag var 13 då jag fick min första ponny på foder, och jag har alltid varit ödmjuk och bett om hjälp, på så sätt har jag lärt mig att sköta häst även om jag från början inte kunde speciellt mkt.

Nu ser jag att detta blev väldigt långt () men slutpoängen: Varför skaffar så många häst då de inte kan, och hur f-n kan man ha den i så många år innan man själv inser att man inte kan tillräckligt?

Dessa fall jag har i åtanke är hästar där man uppenbart ser att de är missnöjda vid ridning, ryttaren sågar i munnen eller på annat sätt "klantar sig" eller är omedvetet elak. Vissa hästar har inte en muskel på kroppen, de "stäppar" utan att vara stressade dvs av stelhet eller smärta i kroppen, har fula ärr efter oskötta gamla sår etc. Det handlar alltså om saker som alla hästmänniskor kan se vid en närmare inspektion av hästen samt ridningen av denne, inget jag har måstat utbilda mig i flera år för att upptäcka. Och som sagt, jag är inget proffs eller naturbegåvning inom häst.

 

[nexa79]

Sv: Jag blir lite rädd

Jag håller med dig. Jag har hunnit se en del inom ridsporten under mina år, och då är jag själv inte 30 år fyllda än. Jag slås många gånger av att unga människor med häst så envetet vägrar be om hjälp "offentligt" typ pratar med en tränare eller instruktör, utan istället sitter och skriver här om sina problem. Visst kan jag svara på vissa saker, men många gånger så skriver jag faktiskt att "jag hade gjort så att jag hade pratat med en erfaren hästmänniska för det här behöver man se hästen och/eller ryttaren för att kunna hjälpa dig med.." Sen om folk tar till sig det och faktiskt pratar med någon vet jag ju inte, men det borde FÖRHOPPNINGSVIS hjälpa lite om man påpekar det här..

 

[TaylorSwift]

Sv: Jag blir lite rädd

Som jag ser det ska ponnyryttarna ha mer och mer power i sina hästar nu, de ska gå FORT! Ponnyerna ska också vara känsliga och vändbara och känsliga snabba och hetsiga ponnyer har ju "lättare" för att hetsa upp sig för saker. Blir lättare busiga och bockar till ibland. Så är det iaf där jag bor och på min klubb, ryttarna tränar för tränare flera gånger i veckan och ibland blir hästarna glada och bockar lite och ibland frustrerade på sin ryttare/ kraven denne ställer och ett sätt att försöka komma undan är att ställa sig. Men vad gör man då lixom, har en kompis som har en ponny som ställer sig ibland när det bli för jobbigt och hon har fått order att bara vänta ut då det bara kommer bli värre om hon gör något annat. Funkar bra för henne, hennes häst måste ju trots allt säga när den inte vill längre och det är ju ingen ovana som går bort över en natt. "skaffa en tränare så blir din häst olatsfri" Jag hade velat se den tränaren!

 

[nexa79]

Sv: Jag blir lite rädd

*skrattar*
Nä, du har rätt där, man kan inte lösa allt med att skaffa en tränare, men det finns en hel del folk som INTE rider för tränare som har problem, och det som är skrämmande är inte olaterna i sig, utan att de inte vet att man kan vädra sina problem med riktiga människor istället för här, det kan bli ganska svårt för en relativt ny hästägare att sortera ut värdefulla tips och mindre bra om man inte själv riktigt vet vad som är grunden till problemet. Och vet man inte det så kan man egentligen inte lösa det heller. En häst som springer och kastar av sin ryttare så fort den rider en sväng i skogen kan ju lika gärna ha ont någonstans som att den testar sin ryttare och behöver gränser..
Kan man då inte utesluta saker så blir det till sist väldigt jobbigt att vara hästägare, och ett enkelt sätt att komma närmare sanningen om än inte en komplett lösning, är att man frågar någon som kan mer, som har erfarenhet i ryggen och som kanske till och med kan testa hästen eller se på när man rider och och se vad som är felet. Ibland kanske någon inte ens inser att hästen har ont utan tror att den bara är istadig och dum, när den egentligen vill tala om att den har ont och protesterar på det sätt den kan.
Okunskap är faktiskt bland det värsta man kan utsätta en häst för.. DÄRFÖR rekommenderar jag alltid att man pratar med en vuxen eller mer erfaren person.

 

[TaylorSwift]

Sv: Jag blir lite rädd

Roligt att jag kunde glädja dig med mitt inlägg
Får jag fråga vad du bygger dina teorier på?
Om du bara läst inlägg här på buke är det ju ganska uppenbart att folk faktiskt bara skriver om sina problem när de behöver råd? eller brukar du se trådar där det står att -"jag har också tillfälle att hjälpa till att borsta hästarna innan ridningen, och att lära sig sadla och tränsa likaså" Den knattenivå som du skriver om ställer inte alls samma krav på hästar och ryttare och en snäll ridskoleponny och en nybörjare brukar bli en ganska bra kombination.

Se det såhär; eftersom de personer som du tydligen irriterar dig över har skrivit ut sina problem öppet på ett forum är det tydligt att de vill ha hjälp! Hjälp dem då istället för att klaga i en tråd.

 

[nexa79]

Sv: Jag blir lite rädd

Det jag menar med att skriva om hur jag själv började rida är att visa på att trots att mina föräldrars intresse var minst sagt svalt, så fanns det på den tiden ändå någon slags oskriven regel att alla fick hjälp om de behövde det, vilket inte verkar vara lika självklart idag.. På lektionsnivå kanske, men inte alls på hästägarnivå.
Idag känns det som att var och en sköter sitt på ett helt annat sätt än för bara några år sedan, jag kanske har fel, men det är känslan jag fått både i stallen och här.

Jag vet inte riktigt varifrån du får att jag skulle störa mig på någon, jag blir bara lite förskräckt över att unga människor upplever att de inte vet hur de ska göra så de söker hjälp av helt främmande människor på nätet istället för att hitta någon på nära håll som kanske kan ge en mer konkret hjälp..

Jag ser stora fördelar med att bukefalos finns, eftersom det samlar så många på ett och samma ställe, och det finns en hel del kompetens här, men det är inte alltid så lätt att veta vilket råd man ska ta till sig, därför kanske det har sina fördelar att leta upp någon i verkliga livet som man vet vad den kan och inte, och som kanske kan ge mer konkreta tips.
Och som jag redan skrivit, så är jag helt inne på att i den mån jag känner att jag kan ge tips och råd, ge detta via bukefalos. Självklart.

 

[TaylorSwift]

Sv: Jag blir lite rädd

Jag var helt ensam om mitt hästintresse till en början, mamma börjar intressera sig mer och mer nu när vi har egen häst och jag upplever att alla hjälper alla på träning/tävling. Om man behöver lasthjälp så kommer det genast någon osv osv. Kanske har vi bara sett olika delar av det hela?

 

[nexa79]

Sv: Jag blir lite rädd

Det låter ju väldigt bra, men det kan vara så att du haft tur och jag otur när vi sett och upplevt saker. Jag klagar inte, men jag tycker att jag ser en ändring i utvecklingen jämfört med hur det varit för mig själv.
men om det är så positivt som du beskriver så är jag ju naturligtvis jätteglad för din skull!! Roligt att höra att allt inte bara är problem och elände för folk