Huntress
Trådstartare
Eller? Ibland kan jag komma igång och fundera lite kring det här med hundar och hundskötsel, och varje gång får jag lika dåligt samvete. Jag vet inte riktigt varför jag får dåligt samvete, men det skulle vara intressant att försöka bena ut begreppen lite.
Jag har en underbar hund på tre år, en blandrastik som är den första hunden jag någonsin haft. Beslutet att skaffa hund var ganska lätt - min katt hade dött något år tidigare och huset var tomt, vi hade tid och råd, och det blev ett perfekt tillfälle! Jag har aldrig varit någon riktig hundmänniska - jag har varken älskat hundar, eller hatat dem. Men sedan kom tillfället, jag skaffade hund och självklart älskar jag henne! Hon är den bästa hunden i hela världen!
Jag är en genuin hästmänniska däremot, det kan jag erkänna utan att skämmas. Hela min vakna tid så tänker jag nästan bara på hästar, jag är i stallet hos min häst flera timmar om dagen, jag tävlar på helgerna och är allmänt engagerad. Jag är en hönsmamma med min häst, och han är nog en av de mest bortskämda hästarna i stallet.
Men det är lite skillnad med hunden - jag tycker inte att hon får lika mycket "omvårdnad"? Eller, det är nog lite fel ord, men jag lindar t.ex inte hennes ben inför natten, jag sätter inte på henne täcken, jag ger henne inte fyrtioelva tillskott i maten etc och jag har inte ett helt skåp fyllt med liniment, kylgel, burkar och tuber etc. Jag skäms nästan!
Min hund har självklart alltid fått mycket av allting hon också - hon är nästan aldrig ensam hemma, hon får sova var hon vill (oftast delar hon mattes huvudkuddar ), hon äter dyraste maten ifrån djuraffären, hon får åka till veterinären så fort hon är minsta dålig, jag klipper hennes klor, sköter om hennes tänder, aktiverar henne med nya leksaker och uppfinningsrika små aktiviteter. Hon har gått på lydnadskurs när hon var valp, vi avancerade till tre olika agilitykurser (som vi slutat på nu på grund av min tidsbrist ), och hon har gått och fått hundmassage bara för "skojs" skull. Hon får vara med i stallet och springa med sina hundkompisar varenda dag, och hon är i centrum hela tiden. Alla älskar henne!
Jag prenumerar på flera olika hundtidningar som jag läser pliktskyldigast, bara "för att".
Men det känns ändå som att det saknas något - jag vill inte tävla med hunden som jag gör med hästen. Jag räknar inte ut hennes foderstat, det finns inga alternativa metoder som det gör till hästar som t.ex "bomfria sadlar", "lösdrift", "barfotaverkning". Vi gör väl egentligen inte så mycket för att våra hundar ska få leva ett naturligt hundliv, eller? Vi låter dom inte leva utomhus i flock och jaga sin egen mat och yla mot månen? Och samtidigt så gör jag så mycket jag kan för att min häst ska få ett så naturligt och bra liv som möjligt?
Jag vet inte ens var jag vill komma med det här inlägget, förmodligen vill jag bara försöka få något utlopp för mitt dåliga samvete. Jag älskar min hund över allt annat, och både hon och min häst är en del i min familj.
Missförstå mig rätt nu, och idiotförklara mig snällt!
Min älskade hund:
Jag har en underbar hund på tre år, en blandrastik som är den första hunden jag någonsin haft. Beslutet att skaffa hund var ganska lätt - min katt hade dött något år tidigare och huset var tomt, vi hade tid och råd, och det blev ett perfekt tillfälle! Jag har aldrig varit någon riktig hundmänniska - jag har varken älskat hundar, eller hatat dem. Men sedan kom tillfället, jag skaffade hund och självklart älskar jag henne! Hon är den bästa hunden i hela världen!
Jag är en genuin hästmänniska däremot, det kan jag erkänna utan att skämmas. Hela min vakna tid så tänker jag nästan bara på hästar, jag är i stallet hos min häst flera timmar om dagen, jag tävlar på helgerna och är allmänt engagerad. Jag är en hönsmamma med min häst, och han är nog en av de mest bortskämda hästarna i stallet.
Men det är lite skillnad med hunden - jag tycker inte att hon får lika mycket "omvårdnad"? Eller, det är nog lite fel ord, men jag lindar t.ex inte hennes ben inför natten, jag sätter inte på henne täcken, jag ger henne inte fyrtioelva tillskott i maten etc och jag har inte ett helt skåp fyllt med liniment, kylgel, burkar och tuber etc. Jag skäms nästan!
Min hund har självklart alltid fått mycket av allting hon också - hon är nästan aldrig ensam hemma, hon får sova var hon vill (oftast delar hon mattes huvudkuddar
), hon äter dyraste maten ifrån djuraffären, hon får åka till veterinären så fort hon är minsta dålig, jag klipper hennes klor, sköter om hennes tänder, aktiverar henne med nya leksaker och uppfinningsrika små aktiviteter. Hon har gått på lydnadskurs när hon var valp, vi avancerade till tre olika agilitykurser (som vi slutat på nu på grund av min tidsbrist ), och hon har gått och fått hundmassage bara för "skojs" skull. Hon får vara med i stallet och springa med sina hundkompisar varenda dag, och hon är i centrum hela tiden. Alla älskar henne! Jag prenumerar på flera olika hundtidningar som jag läser pliktskyldigast, bara "för att".
Men det känns ändå som att det saknas något - jag vill inte tävla med hunden som jag gör med hästen. Jag räknar inte ut hennes foderstat, det finns inga alternativa metoder som det gör till hästar som t.ex "bomfria sadlar", "lösdrift", "barfotaverkning". Vi gör väl egentligen inte så mycket för att våra hundar ska få leva ett naturligt hundliv, eller? Vi låter dom inte leva utomhus i flock och jaga sin egen mat och yla mot månen?
Och samtidigt så gör jag så mycket jag kan för att min häst ska få ett så naturligt och bra liv som möjligt? Jag vet inte ens var jag vill komma med det här inlägget, förmodligen vill jag bara försöka få något utlopp för mitt dåliga samvete. Jag älskar min hund över allt annat, och både hon och min häst är en del i min familj.
Missförstå mig rätt nu, och idiotförklara mig snällt!
Min älskade hund:
